Red Hot Chili Peppers – The Getaway

ARTIST: Red Hot Chili Peppers
TITEL: The Getaway
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Bros

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Innan recensionen av den här skivan kan ta sin egentliga början måste vi prata ut, ni och jag. Lägga korten på bordet, ventilera en del fakta som är viktiga för att recensionen och den bedömning det innebär ska hamna i rätt ljus och rätt bakgrund. Vi måste helt enkelt prata om så kallade ”guilty pleasures” – saker som man objektivt kanske inte riktigt borde falla pladask för eller som rent av är dåliga, men som lik förbenat är helt omöjliga att värja sig mot. Som man dessutom kanske nästan skäms en aning för att man gillar. Man ska förstås akta sig för att generalisera och därför tänker jag inte med bestämdhet påstå att ni har dem allihop, men jag måste ändock erkänna att jag dem. Ett par stycken säkert, och en av de som jag öppet erkänner är just RED HOT CHILI PEPPERS. Det amerikanska funk-pop-rock-vansinnesbandet har en speciell plats i mitt hjärta, ett faktum som varit sann sedan sent 80-tal när en sommararbetande kollega satte plattan ”Mother’s Milk” i öronen, med effekten att jag omedelbart snöade in på bandets tre första skivor ”The Red Hot Chili Peppers”, ”Freaky Styley” och ”The Uplift Mofo Party Plan” med sina epilektiska och galna omslag och regelbrytande låtar. När bandet sen släppte genombrottsskivan ”Blood Sugar Sex magic” -91 och undertecknad befann sig i den känsliga övre delen av tonåren och gymnasieåldern var så hela slaget förlorat. Jag gick all in, så att säga. Lärde mig alla texter, kollade allt jag kunde hitta om bandet, trots att det liksom inte var ”riktig” hårdrock. Spelade de där skivorna till förbannelse och utnötning, ritade egna tröjor med motiv av loggan och annat, och… ja. Ni fattar. Min relation och objektivitet när det gäller RED HOT CHILI PEPPERS är inte vad den borde vara, så att säga. Jag älskar till och med de svagare stunderna (som ”One Hot Minute”) och dagens synnerligen barnanpassade radioskval-pop (vem hade förra skivan ”I’m With You” på sin årsbästalista här på Werock år 2011 tror ni…?).

Det är helt klart en ”guilty pleasure” vi snackar om, och det går inte att helt tänka bort det i samband med en recension av nya ”The Getaway”, bandets första på 5 år. Det är bandets elfte fullängdare, det första på flera skivor där Rick Rubins produktino bytts ut mot The Mouse, och det andra med gitarristen Josh Klinghoffer i sättningen. Debutsingeln Dark Necessities knep förstaplatsen på Billboard Alternative Song list, bandets 25:e (!) listetta, vilket sätter dem två listettor före U2.
Det är också, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Detta beror inte på att det saknas rock, rörelse och jävlar anamma (det gör det till stora delar, helt klart är funkrockarna varken funk eller rock numera, utan enbart pop), utan på det enkla faktumet att det är ett sorgset album. Det svävar en anda av melankoli, av dysterhet och nedstämdhet över såväl musiken som produktionen – och det passar inte de rödheta speciellt bra. I alla fall inte över ett helt album. Bäst är antagligen just singlarna Dark Necessities och Go Robot samt Detroit och This Ticonderoga som fastnar i sinnet, och få (inga!) band klarar av att få till samma flytande, svävande sköna groove med så enkla medel. Flea är fortfarande världens bästa basist, Chad Smith klarar att spela det enkla på ett sånt fantastiskt sätt medan Klinghoffer håller gitarren på rätt nivå och Anthony Kiedis låter sin karakteristiska röst sväva. Skivan är fortfarande alldeles fantastisk och har spelats en masse sen den kom i juni, men ändå.
Det är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Jämnt, snyggt, polerat. Passande hemma, i bilen, på kontoret, i stereon, i lurar, till träning. Intressantare än allt som spelas på Radio RIX och Metropol och det mesta på alla rockstationer, och jämförelsen mot back-diskografin är förstås inte speciellt enkel för att band som sitter på typ 10 raka skivor av rent guld, men låt oss konstatera det en tredje gång.
”The Getaway” är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts. Och det konstateras av någon som är kär i bandet, i alla fall sedan förr.
Betygssjuan känns hemsk att utdela. Att ett så svagt betyg skulle komma från mig, till detta band, det hade jag aldrig trott. Jag hoppas att jag ändrar mig senare och vill revidera siffran uppåt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *