Enslavement of Beauty – The Perdition EP

eob2009ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: The Perdition EP
RELEASE: 2009
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert – som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat.

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EPn innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

 

AC/DC- Black Ice

ACDC2008ARTIST: AC/DC
TITEL: Black Ice
RELEASE: 2008
BOLAG: Columbia Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Sedan början på 90-talet så har vi fått betrakta en album release från AC/DC som en raritet. Åtta år har nu förflutit sedan ”Stiff Upper Lip” så nya plattan ”Black Ice” är därmed ett minst sagt efterlängtat släpp från giganterna, men det är med blandade förväntningar. Mina egna förväntningar var inte alls höga med tanke på att ”gubbarna” inte levererat fullt ut sedan början på ’80.

Redan efter att förhandslyssnat på Rock N Roll Train och War Machine så började jag tro att detta kanske kan bli riktigt bra trotts allt, och visst blev det så. Jag är glad att säga att AC/DC som verkat så otroligt trötta den sista tiden faktiskt levererar år 2008. Mitt första intryck var förvisso att plattan kändes något enformig, men efter att ha tillåtit ”Black Ice” snurra ett par varv så har den växt till sig rejält.

”Black Ice” bjuder på en stor variation mellan låtarna (i AC/DC mått), framför allt i riffuppbyggnaderna och Angus Youngs solande. Rock N Roll Train, Spolin’ For a Fight och otroligt tuffa Black Ice är exempel på riktigt bra låtar i klassisk manér. Men så överraskar de med låtar som Anything Goes som är lite mer åt pop-rock hållet och på låten Stormy May Day så har Angus till och med plockat fram slideröret. Jag är även förbluffad över hur bra Brian Johnson sjunger på plattan rakt igenom.

Det finns även baksidor hos ”Black Ice”. Största missen är en klassisk fadäs som bandet aldrig tycks lära sig av. Istället för att låta albumet hålla sig till 10 kanonlåtar så har de slängt in ytterligare 5 intetsägande spår helt i onödan vilket gör att helheten sänks avsevärt. En annan detalj som skapat en hel del missnöjda miner är att ”Black Ice” är inspelad under endast sex veckor, vilket bör anses som en förhållandevis kort period. Själv så tror jag resultatet i slutändan är positivt. Istället för att de ska ha finslipat på en platta i åratal vilket sällan har visat sig vara en bra idé. Det finns även en hel del missnöje kring Brendan O’Brien som producent, men jag finner ingen anledning att klaga på slutprodukten.

”Black Ice” är kanske inte det bästa AC/DC gjort, men om vi placerar plattan bland mängden år 2008 så står den sig däremot riktigt bra! AC/DC står lika högt som alltid och visar alla ovetande hur det ska gå till.

/Footstomp

Iskald – Revelations Of Reckoning Day

iskald2008ARTIST: Iskald
TITEL: Revelations Of Reckoning Day
RELEASE: 2008
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Diffust fokus i melodisk svartmetall
De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. ”Revelations Of Reckoning Day” år ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren ”Shades Of Misery”. Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspärade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från Theogonia. I låtar som Warriors of the Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala ”midtro” som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. ”Körsången” i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, ”skitiga” black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin

Worship the Riff!