Axis Of Despair – Contempt For Man

ARTIST: Axis Of Despair
TITEL: Contempt For Man
RELEASE: 2018
BOLAG: Southern Lord

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Av alla subgenrer jag lyssnar på inom metallen, så ligger grindcoren bra till när det gäller att så snabbt som möjligt vid en första lyssning avgöra om det som hörs är bra. För de stora flertalet av människor på planeten framstår, såklart, grindcore som i det närmaste obegripligt larm. För oss som dyrkar genren är vetskapen om att det finns guldkorn lika självklar. Det tar mig två sekunder av öppnaren Värdelös för att fatta att detta är inte bara bra grindcore – det är en uppvisning som genast ger mig den där ack så sköna känslan av hemkomst.

AXIS OF DESPAIR har knotat på med den här skivan under lång tid, men ta absolut inte detta som ett tecken på att vi har att göra med nybörjare. Anders Jakobson på trummor känner ni säkert igen som en av medlemmarna i NASUM, Oskar Pålsson på bas med ett förflutet i COLDWORKER, Kristofer Jankarls på gitarr som även lirar i INFANTICIDE och MED LIVET SOM INSATS, och Joel Fornbrant från OVERTORTURE. Ja, ni fattar att det är ett herrskap som vet hur en slipsten ska dras.

Och den dras med en i det närmaste total total frenesi. Här finns tydliga idéer i varje låt – det är inte frågan om ett tonalt moras överhuvudtaget – men också en tydlig linje och bra med variation som gör att “Contempt For Man” sticker ut som ett högkvalitativt släpp. Det finns såklart vissa grejer som sticker ut lite extra. Inledningen av Streams Of Sludge med ett ack så effektivt och rasande bra trumfill, samt amoklöpningen på bas i slutet fick mig att haja till lite extra.

Ska du bara lyssna på en enda grindcore-platta i år så tycker jag att “Contempt For Man” ligger väldigt bra till. Kolla in den.

Immortal – Northern Chaos Gods

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: “Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given “All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta “March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

“Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att “Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på “Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör “Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.

Worship the Riff!