Skivor

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

Lämna en kommentar

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig “Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna “Sunbather” och  “New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. “Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…

Skivor

Axis Of Despair – Contempt For Man

Lämna en kommentar

ARTIST: Axis Of Despair
TITEL: Contempt For Man
RELEASE: 2018
BOLAG: Southern Lord

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Av alla subgenrer jag lyssnar på inom metallen, så ligger grindcoren bra till när det gäller att så snabbt som möjligt vid en första lyssning avgöra om det som hörs är bra. För de stora flertalet av människor på planeten framstår, såklart, grindcore som i det närmaste obegripligt larm. För oss som dyrkar genren är vetskapen om att det finns guldkorn lika självklar. Det tar mig två sekunder av öppnaren Värdelös för att fatta att detta är inte bara bra grindcore – det är en uppvisning som genast ger mig den där ack så sköna känslan av hemkomst.

AXIS OF DESPAIR har knotat på med den här skivan under lång tid, men ta absolut inte detta som ett tecken på att vi har att göra med nybörjare. Anders Jakobson på trummor känner ni säkert igen som en av medlemmarna i NASUM, Oskar Pålsson på bas med ett förflutet i COLDWORKER, Kristofer Jankarls på gitarr som även lirar i INFANTICIDE och MED LIVET SOM INSATS, och Joel Fornbrant från OVERTORTURE. Ja, ni fattar att det är ett herrskap som vet hur en slipsten ska dras.

Och den dras med en i det närmaste total total frenesi. Här finns tydliga idéer i varje låt – det är inte frågan om ett tonalt moras överhuvudtaget – men också en tydlig linje och bra med variation som gör att “Contempt For Man” sticker ut som ett högkvalitativt släpp. Det finns såklart vissa grejer som sticker ut lite extra. Inledningen av Streams Of Sludge med ett ack så effektivt och rasande bra trumfill, samt amoklöpningen på bas i slutet fick mig att haja till lite extra.

Ska du bara lyssna på en enda grindcore-platta i år så tycker jag att “Contempt For Man” ligger väldigt bra till. Kolla in den.

Skivor

Immortal – Northern Chaos Gods

Lämna en kommentar

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: “Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given “All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta “March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

“Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!

Worship the Riff!