Live: In Flames och Engel på Gröna Lund

ARTIST: Engel, In Flames
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 29 maj, 2008

En fantastiskt vacker kväll på Gröna Lund bjuder på Sveriges kanske vackraste metalmusik. Ja, IN FLAMES spränger både förväntningarnas och metalgenrens gränser denna förföriska svenska försommarkväll. Förbandet Engel, med sitt väldrillade scenframträdande, bidrar på bästa sätt till totalupplevelsen.

Foto: Marcus Hammarstedt

 

Engel

Fem svartuniformerade vältatuerade hårdrockare ställer upp sig i försommarsolen på Gröna Lunds stora scen. Det är underbart absurt att se. Och så drar ENGEL igång sitt industridoftande catchiga metalmangel så den skira grönskan dallrar. Publiken är med på noterna från första stund. Den ljumma sommarkvällen fylls av en het halvtimme med låtar från bandets debutplatta ”Absolute Design”. Sejouren inleds med favoriten Calling Out och dessutom får vi bland annat Cascet Closing, Next Closed Door och avslutande Seven Ends.

Engel Gröna Lund 2008
Engel. Foto: BiblioteKarin

 

In Flames

”Att man kunde skrika sig in på Grönan…” säger Fridén i ett av mellansnacken under IN FLAMES konsert och syftar här inte på publiken, utan snarare är det metalgenren i sig och sin egen sångteknik han refererar till. Nu ska väl klargöras att Anders Fridén numera visar att han behärskar långt fler röstlägen än det ”skrikiga”. Growlad sång och skönsång nyttjas helt efter behov för bästa effekt. I låtarna från senaste albumet, ”A Sense of Purpose”, visar han att han har ett mycket brett röstregister där den rena sången tar över alltmer från den growlade.

Publiken är ikväll yngre än brukligt på IN FLAMES-spelningar, då Grönan inte har någon åldersgräns, och det är härligt att se att alla de som ännu inte kan gå på klubb- och arenakonserter nu får chansen att uppleva det bästa tänkbara svenska hårdrocksspektakel. Publikens kärlek strålar mot scenen och tycks inte vara obesvarad. IN FLAMES verkar nästan lite nyförälskade i sina Sverigefans. Efter fjolårets hemmaturné till småstäder runt om i landet tycks bandet ha (åter?)upptäckt hur älskade de faktiskt är här hemma och flera bandmedlemmar uppger på hemsidan Sverige som favoritspelplats, där det förut varit Tokyo eller någon amerikansk delstat som hyllats.

”Oj, har vi blivit folkliga nu… Eh, hur gick det till?” När man hör Fridén avslappnat småprata med den 15 000-hövdade publiken är det svårt att fatta att detta är världsbandet IN FLAMES, så stora i världen och samtidigt så alldeles vanliga och nära oss andra. Ja, mer folkligt än så här blir nog inte metal. Och det ska vi kanske vara glada för. Detta är nära smärtgränsen för vd hårdrocken som genre klarar – men det går aldrig över den gränsen.

Tjugotalet låtar från större delen av sin framgångsrika karriär fyrar IN FLAMES av, tillsammans med ett större pyrotekniskt skådespel. Fem låtar från nya plattan ”A Sense of Purpose” med bland annat favoriterna Delight and Angers och Move Through Me, samman med äldre pärlor som Only for the Weak, My Sweet Shadow och den aldrig sviktande suveräna Clayman.

Efter dryga nittio minuters spelning tackar IN FLAMES för sig och vi kan inte annat än tacka, bocka och buga för en makalös musikalisk och scenmässigt underhållande kväll.

In Flames, Gröna Lund 2008
Anders Fridén, In Flames. Foto: BiblioteKarin

 

Intervju: Faithful Darkness

En eftermiddag i maj träffade jag FAITHFUL DARKNESS i ett samtal om hur bandet bildades, vilka skivor som alltid kommer att finnas i turnébussen, men också om varför det har dröjt så länge innan debutplattan ”In Shadows Lies Utopia” landade på diskarna.

– Timing, säger Jimmy Persson, gitarrist och sångare i bandet, och det faktum att vi inte får bestämma själva. Själva inspelningen höll på i tre veckor. Detta var över ett år sedan (mars 2007) och planen var egentligen att försöka få ut plattan innan sommaren. Det hann vi inte med, och så blev releasen flyttad till september.

Ytterligare förseningar, bland annat orsakade av att bandets bolag höll på att knyta kontakter för att spridningen av skivan skulle bli så stor som möjligt, samt just timingen spelade in på att skivans datum för släpp flyttades fram gång på gång. I januari skulle dessutom både NIGHTWISH och (ursprungligen) METALLICA släppa skivor och bolaget kände att då skulle en debutplatta som vår inte få så mycket fokus säger Jimmy som tillsammans med trummisen Martin Langen, keyboardisten Andrea Green, sångaren Erik Nilsson, gitarristen Johan Aldgård och basisten John Renström Svensson utgör det hårdspelande bandet.
– I maj fanns det inga sådana hinder så då var det bara att köra. Så här i efterhand var det bara bra att släppet blev uppskjutet säger Martin eftersom bolaget då hade hunnit knyta fler kontakter och därigenom få distribution i fler länder. Skivan kommer bland annat släppas i Kina, ett faktum bandet gruppen fick reda på strax innan de skulle gå upp på scen på releasen.
– Och då blev det fest (skratt). Övriga länder som inkluderas i släppet är bland andra Tyskland, England och Japan.

Nu väntar förhoppningsvis turné för bandet, och när jag frågar vilka band gruppen själv vill turnera med brister ett spontant skratt ut.
– Vi hade nog alla kunnat tänka oss att turnera med SOILWORK, säger Jimmy. Vi har redan diskuterat detta med bolaget, och jag har ju min historik i det bandet (Jimmy spelade trummor i SOILWORK fram till 1999), så det hade varit skitkul. Annars vet jag inte…THORLEIFS kanske (skratt), eller IRON MAIDEN för de drar mycket folk (skratt).

Hur går det då till när låtarna skapas?
Jimmy: De låtar som jag skriver kommer ifrån att jag bara sitter och leker med gitarren. Jag är helt självlärd till skillnad från Johan som kan teori. Jag vet vad ackorden och vad strängarna heter men det är allt jag kan om musikteori. Därför blir det mycket på gehör och till exempel kan jag få en idé från en annan låt som hamnar i en av våra låtar i annan form. Ta till exempel låten Afterlife som jag gjorde på ren ploj. Martin kom och var lite grinig och tyckte att ‘vi ska ha mer black metal i bandet’ så jag satte mig ner och tänkte, ’black metal’, fast det som kom ut lät mer som ARCH ENEMY, så då fick jag tänka att refrängen ska i alla fall vara black metal, och det enda jag visste om black metal var att det ska vara moll, så då tog jag e-moll över till c-moll, det är så klassiskt det kan bli, säger Jimmy.

Det är lite olika vem som skriver till bandet.
– I början var det mycket att Martin kom med ett riff, nästa dag kom jag med en låt säger Jimmy. Fast man har blivit mer grinig med vad man gör och allt man skriver kommer inte med.

FAITHFUL DARKNESS bildades 2004 som så många band sprunget ur en fylla. Martin var ute i vimlet och fick syn på Jimmy som precis lämnat SOILWORK. Stärkt av det rikliga alkoholintaget stegade han fram och sa — ‘Hej. Du är ledig, kan vi starta ett band ihop’. Jimmy svarade tveksamt med att fråga vem jag var för jag hade ju glömt att presentera mig (skratt). Vi bytte i alla fall nummer och två dagar senare ringer Jimmy mig. Jag hade inte en aning om vem han var när han presenterade sig som Jimmy. Jag var rädd att jag gjort något mot någon på fyllan (skratt).

I alla fall satt vi i Jimmys bil och lyssnade igenom grejerna han gjort vilket ledde till att vi började jamma. Jag kände John sedan innan, säger Jimmy, och frågade om han ville testa och det funkade skitbra. Vi frågade om han kände någon som kunde gapa och hålla på – så då kom Erik med. På samma sätt hittade vi Johan och Jesper (den första keyboardisten som vars plats nu Andrea har).

Fast skillnaden mellan hur vissa personer ska se ut och hur det är i verkligheten blev Erik varse första gången han mötte Jimmy. Han hade föreställt sig en heltatuerad långhårig man – i stället fick träffa han en kortklippt muskelknutte.
– Dessutom satt du med en röd bögig Ibanez (skratt).

När intervjun närmar sig sitt slut kommer vi in på vilka plattor som alltid kommer att finnas i turnébussen.
-Blandad bränd skiva (skratt) Nä, får jag välja så tar jag METALLICAs ”Black Album” säger Jimmy.

För mig står det mellan SEPULTURAs ”Arise” och DEICIDEs ”Scars Of The Crucifix” säger Martin.

Johan är tvärsäker: DIMMU BORGIRs ”Death Cult Armageddon”

Erik: IRON MAIDENs ”Seventh Son Of A Seventh Son”.

Andrea: Vet inte, det är svårt att välja en.

Jimmy: Inte Basshunter (skratt).

Grave – Dominion VIII

grave2008ARTIST: Grave
TITEL: Dominion VIII
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Betryggande döds i en vilsen värld
Death metal-pionjärerna GRAVE, ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, ”Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med ”Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

”Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

Worship the Riff!