Skivor

Nekrokraft – Servants

Lämna en kommentar

ARTIST: Nekrokraft
TITEL: Servants
RELEASE: 2018
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

NEKROKRAFT från Linköping är ett rasande sympatiskt band. Inte bara lyckas de sammanfoga döds, black och thrash på ett mycket övertygande sätt, de bjuder dessutom på en av 2018 års mest underhållande skivor.

“Servants” är en perfekt avvägd skiva. Den är lagom lång, strax över 42 minuter, och den har ett väldigt naturligt flöde. Det är ytterst få stunder som jag känner att jag tappar koncentrationen, vilket verkligen är en bedrift från bandets sida då, för visst får alla band inom de tre subgenrerna NEKROKRAFT verkar inom anstränga sig då det mesta redan är gjort.

NEKROKRAFT känns väldigt fräscha, ja nästan hungriga! Kolla in ypperliga Gateway To Damnation som både har ett ljuvt d-taktande och ett helvetiskt sväng. Detta är förresten något som gäller genomgående. Jag känner verkligen att NEKROKRAFT är mästare på vadhelst de tar sig för. Här finns mycket fint gitarrspel från Doc och Iron. Riffen är alltid exemplariskt feta, och solona inspirerade. Jag gillar också att basen är tydligt hörbar.

Helt nydanande är “Servants” inte, men NEKROKRAFT lyckas övertyga mig tillräckligt mycket med sitt hantverk för att jag ska ta fram ett högt betyg.

Skivor

Borealis – The Offering

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: The Offering
RELEASE: 2018
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS och jag har en relation av det kärvänligare slaget. Jag har gillat allt bandet gjort, och den melodiska, stundtals episka, metal som bandet har levererat har fått mig att i stort sett dyrka bandet.

“The Offering” är bandets första på AFM Records, och det märks att bandet har haft ambitioner med den här skivan. Den är strax över en timma lång, och jag måste erkänna att den hade kunnat trimmas något då det finns åtminstone en låt som jag tycker inte riktigt har någon funktion, och några stycken som sänker helhetsintrycket något.

Men till största delen har BOREALIS skapat en skiva med låtar som fullständigt dräper – hade alla låtar legat på denna hisnande nivå så hade betyget åkt upp ett snäpp, möjligtvis två. Jag pratar om låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

BOREALIS visar att de kanske inte lyckas leverera en lika stark platta med “The Offering” som med “Fall From Grace” eller “Purgatory” som var jämnare skivor, men som lyckas skapa låtar som är gravt beroendeframkallande att lyssna på. Genomgående briljerar Matt Marinelli på sång, och när musiken krokar i vad han gör, ja då blir det väldigt bra.

Gillar man BOREALIS sedan innan så misstänker jag att även “The Offering” kommer få en försvarlig spelmängd under året. För egen del så vet jag att jag kommer att återvända för en handfull av låtarna under resten av 2018.

Skivor

Barren Earth – A Complex Of Cages

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: A Complex Of Cages
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att tiden lever sitt eget liv är vi nog alla mer eller mindre medvetna om. Men jag måste erkänna att jag hajade till när jag insåg att det är tre år sedan “On Lonely Towers” kom. Jag drämde i med en betygsnia och en tredjeplats på min årsbästalista för skivan som jag då utan tvekan utnämnde till bandets hittills bästa. Frågan är om “A Complex Of Cages” slår föregångaren?

Jón Aldará som tog över positionen som sångare på “OLT”  höjde minst sagt förväntningarna på “ACOC” efter den rent mästerliga vokala uppvisning han stod för på HAMFERÐs “Támsins Likam” som kom tidigare i år och rent sångarmässigt så dräper “ACOC” med sin otroliga mångsidighet. Aldarás alla vokala uttryck hanterar han med självförtroende och finess, och alltid med väldigt mycket känsla. När dessa paras med den lika stora mångsidigheten i BARREN EARTHs instrumentella leverans, ja då krävs det ingen examen i musikteori för att gå igång på nästan alla cylindrar.

Ta öppningslåten The Living Fortress till exempel. Det rent sanslösa drivet i introt är magiskt bra, med nickningar åt både OPETH och DREAM THEATER. När väl sången kommer in så väljer bandet att börja bygga nerifrån igen, och de bygger tills dess att ögonen tåras innan de vräker på med ett riff som fick mig att gallskrika av glädje. Lyssna lite extra vid 3:19 så kanske ni kommer att uppleva samma sak. Räcker det nu? Nähej då! Vid 4:35 drämmer de i ytterligare en gång med ett så tjockt riff att nackhåren reser sig. Att trummisen Marko Tarvonen dessutom lägger sig på koklockan gör det sannerligen inte sämre.

Ja, ni fattar. Jag har nämnt en låt, och är redan i gasen. Det finns några element som hindrar mig från att sätta det högsta betyget på den här skivan, men som helhet betraktat är “A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.

Med Aldarás inträde i bandet så verkar BARREN EARTH ha fått något av en nytändning, även om jag ogärna vill använda det uttrycket om ett band som har levererat bra musik på varenda skiva. Men både “On Lonely Towers” och “A Complex Of Cages” ligger på en annan nivå i jämförelse med den tidigare diskografin och denna skivan kommer att finnas med på en hel del årsbästalistor trots de rent skrattretande starka skivor som har kommit, och kommer att komma, under 2018.

Worship the Riff!