Skivor

Judas Priest – Firepower

ARTIST: JUDAS PRIEST
TITEL: “Firepower”
RELEASE: 2018
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Brittiska JUDAS PRIEST släpper sitt 18:e studioalbum sedan debuten -74 (“Rocka Rolla”, för den som undrar..), och man vill fortsatt hålla heavy metal-fanan högt. Sprillans nya “Firepower” har följande text på baksidan, innan man ens presenterar låtarnas titlar:

“Forged by conflagration of Molten Metal Fury in Hellion – Metallian a Warrior for Justice and Salvation – Ultimate God of Firepower: Titanicus.”

Herrejistaness, vilken smörja! Pryder man en platta men dylika plattityder så är det helt enkelt bara att man backar upp dem musikaliskt, Metal God Rob Halford i sättningen eller ej – för gosse, historien är proppfull av band som helt enkelt borde lagt av istället för att vrida metal-floskel-knappen till 11 (hej MANOWAR!). Därför är det nästan med en lättnadens suck man kan konstatera att “Firepower” faktiskt är ett överraskande starkt och solitt album. JUDAS PRIEST har de senaste åren bullrat lite på tomgång, men till den här plattan valde man att återgå till gamla hederliga inspelningsmetoder, där hela bandet lirar i studion. Som på de gamla goda dagarna, och de här gubbarna har ju ett helt knippe klassikerplattor att tänka tillbaka på.  Rob Halford (sång), Ian Hill (bas), Glenn Tipton (gitarr, men tyvärr diagnostiserad med Parkinson och med skivans producent Andy Sneap som vikarie i bandet), Scott Travis (trummor) och Richie Faulkner (gitarr) är på den här skivan beviset för att grupparbete kan fungera alldeles ypperligt.

Inledningen bådar gott. Titelspåret som öppnar skivan är drivet, och gissningsvis kommer bandet att öppna fler än en liveshow med det här numret. Sen fortsätter man med relativt klassiska (om än tillrättalagda för Halfords nutida stämma och därmed mindre kastratskrikfyllda) JUDAS PRIEST-låtar. Lightning Strikes, Children Of The Sun, Evil Never Dies, Traitors Gate,  fina balladen Rising From Ruins – det är snyggt hantverk rakt av. Personlig favorit är antagligen refrängen på Spectre, den sätter sig löjligt hårt i skallen.

Man gillar det, helt enkelt, och det funkar fint från start till mål. Egentligen är det bara när skivan är slut och Spotify bestämmer sig för att fortsättningsspela JUDAS PRIEST efter att skivan är slut. När moderna och nya JUDAS PRIEST ställs mot sitt egna jag och The Hellion/Electric Eye så inser man att även om det här är bra så… var det faktiskt bättre förr.

Skivor

Harakiri For The Sky – Arson

Lämna en kommentar

ARTIST: Harakiri For The Sky
TITEL: Arson
RELEASE: 2018
BOLAG: Art Of Propaganda 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har väldigt lätt för att falla för den typ av desperat skönhet som kännetecknar HARAKIRI FOR THE SKYs musik. Ända sedan jag, likt många, upptäckte bandet med förra skivan “III: Trauma” så har jag sett fram emot mer material att försjunka i från denna österrikiska duo.

“Arson” präglas av större ambitioner, utan att bandet för den sakens skull släpper sin grundinställning. Det är fortfarande extremt känslosam post-black metal som bjuds på, men det finns en annan desperation och ett annat allvar på “Arson” som jag faller hårt för.

Kolla bara in The Graves We Dug, som är en episk, skimrande och svårt hemsökande 10-minutersdänga, eller den magiskt vackra inledningen på Heroin Waltz som för övrigt är en låt som får mig att omvärdera min inställning till 3-takt.

Det finns en hel massa helt underbar musik på “Arson”. I snart sagt varje låt så finns det partier som skickar ilningar genom kroppen, och jag tänker fler gånger än en på att jag är så glad, ja tacksam, för ett band som verkligen vågar släppa fram känslor på detta sätt – och som dessutom har hantverksskickligheten att göra det.

Precis som på “Arson” övertygar HARAKIRI FOR THE SKY mig om att de är ett band att verkligen hålla koll på framöver. Något säger mig att det här bandet bara är i startgroparna.

Skivor

Death Alley – Superbia

ARTIST: Death Alley
TITEL: Superbia
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Holländska DEATH ALLEY säger sig hysa en rastlös törst för att ge sig ut på djupt vatten, samt understryker i promo-materialet att om man inte vågar ta risker kan man heller inget vinna. Bandet anger så pass sinsemellan olika band som KING CRIMSON, THE STOOGES, HAWKWIND och POISON IDEA som influenser, och verkar stolta över den spretighet som deras crossover mellan luftig 70-talsrock, skränigt punkskrammel, stoner-groove och allmänt flum ofrånkomligen resulterar i.

Jag tycker absolut att DEATH ALLEY skall ha cred för ansatsen, och för att man otvunget väljer att gå sin egen väg. Men, för det finns ett men…

…resultatet är tyvärr inte särskilt bra. Istället för att bli coolt á la KVELERTAK, blir det mest ett… “meh”. Ibland glimrar det till, som i Feeding The Lions, som är en genuint bra låt, eller i den trallvänliga refrängen till Murder Your Dreams. Överlag händer det dock inte så mycket; det puttrar på i grytan, men kryddningen är lite tam och köttet lite segt, så att säga.

Det finns potential hos gänget, för vissa av riffen är energiska nog för att de borde resultera i bättre driv än vad utfallet blir. Dock behöver såväl produktion som låtmaterial vässas både ett och två snäpp för att holländarna skall beviljas ny audiens. Fritt fram att slå mig på fingrarna med nästa försök – friskt vågat, hälften vunnet!

 

Worship the Riff!