Skivor

Dagoba – Black Nova

Lämna en kommentar

ARTIST: DAGOBA
TITEL: Black Nova
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

DAGOBA är ett stycke franskt band som jag får konstatera att jag aldrig hört talas om eller i varje fall inte lagt märke till tidigare, trots deras 20 år i musiklivet. Och jag misstänker att det kan finnas fler än mig därute som har missat detta? Och det är synd. Inte för att det är någon helt omvälvande upplevelse att ta del av fransmännens sjunde studioalbum, betitlat “Black Nova”, men ändock en väldigt behaglig bekantskap.

Enligt utsago spelar bandet industrial metal, men på “Black Nova” tänker jag egentligen mer death och groove än industri. Basist Werther Ytier är tillsammans med sångare Pierre “Shawter” Maille de ursprungsmedlemmar som fört bandet fram till dagens både spännande och stundom rätt utmanande sound som plockar bitar från många musikstilar. I Shawters growl finner jag likheter ömsom med ENTOMBEDs L-G Petrov ömsom med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.). Utöver det varierade growlandet har vokalisten också en verkligt fin rensång.

Framför allt melodiskapandet triumferar på plattan i låtar som t.ex. Lost Gravity och Stone Ocean. De riskerar att rätt snart sitta klistrade vid hjärnbarken om du lyssnar på plattan några varv. Skivan är välkomponerad och t.o.m. introt, en ofta både omotiverad och för mig  mest irriterande komponent, får här godkänt.

Omslaget rekommenderar jag att du tar en extra titt på och helst i ett inte alltför litet format. Ganska äckligt, va? Samtidigt jäkligt snyggt.

En fin stund med DAGOBAs “Black Nova” har du som lyssnare framför dig. Inte oförglömligt men absolut något att återkomma till när du vill mysa till lite musik med både tyngd och sväng.

Ett favoritspår på plattan är ovan nämnda Stone Ocean men också The Infinite Chase och avslutande Vantablack.

Skivor

Leprous – Malina

Lämna en kommentar

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med “Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att “Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är “Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

Skivor

Accept – The Rise Of Chaos

Lämna en kommentar

ARTIST: Accept
TITEL: The Rise Of Chaos
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Skrivkramp, alltså…? Så enerverande. Här sitter jag med ACCEPT i öronen, denna gigant inom metalscenen som skivdebuterade redan 1979, och släppte klassiker som “Breaker” och “Balls To The Wall” innan de flesta av er var födda, och så vill orden inte riktigt ta form på skärmen. Jag sitter och filosoferar en stund kring skrivkramp, och föreställer mig det som en fysisk varelse, ett litet, svart och hårigt monster (lite som Morran i Mumintrollen) som ränner omkring inne bland hjärnvindlingarna och äter ord och meningar innan dessa hinner ta form och fly tankarnas fängelse…

…och det är där någonstans det slår mig. Anledningen till att jag inte riktigt vill hitta ord att kommentera nya ACCEPT-släppet “The Rise Of Chaos” med, är att det egentligen inte finns så mycket att säga. Det är klassisk thrash, och det hörs att det är ACCEPT. Gitarrljudet går att spåra ända tillbaks till klassiker som t.ex. just Breaker, produktionen är oklanderlig, det finns en hel del ganska prydliga riff, och Mark Tornillo på sång är måhända inte Udo – bara Udo är Udo – men både hans stil och förmåga är klart godkända. Grejen är bara den att… tja, klorna kanske är lite för välklippta? Låtmaterialet är i ärlighetens namn en smula slätstruket.

Visst, det finns ljusglimtar. Lite långsammare Worlds Colliding är riktigt mäktig, Carry The Weight har en vacker refräng, titelspåret Rise To Chaos svänger bra, och inledande Die By The Sword är väl hyggligt trallvänlig. I övrigt andas ganska många av kvarvarande spår tyvärr, och det bär mig emot att behöva säga det, givet vilken ikonstatus ACCEPT har, utfyllnad. Det är alls inte dåligt, det är bara inte särskilt märkvärdigt.

När jag tänker på det – det kanske är fler än jag som har haft lite skrivkramp…?

Worship the Riff!