Skivor

Arch Enemy – As The Stages Burn (DVD)

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: As The Stages Burn
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att ARCH ENEMY har vuxit till att bli en akt av avsevärd dignitet går lätt att konstatera när jag kollar på bandets ganska nya DVD som filmades på Wacken Open Air förra sommaren.

Både ljusshowen, pyrotekniken och bandets agerande fullkomligt sprutar av självförtroende och pondus. Faktum är att det var längesen jag såg en filmad konsert som på det här sättet lyckas tränga igenom rutan och ge gåshud på så många ställen som jag får av “As The Stages Burn”.

Det handlar inte bara om medlemmarnas extrema spelskicklighet som nog de flesta vid det här laget känner till. Tack och lov besparas vi från onödiga gitarr, bas- och trumsolon. Nej, snarare handlar det om att ARCH ENEMY numera är väldigt bekväma med att lira på de verkligt stora scenerna. Självförtroendet har funnits där sedan länge – redan när jag såg bandet 2007 i KB-hallen hade bandet en närmast elektrisk känsla, på denna tiden ledd av Angela Gossow som jag hade svårt att se att bandet någonsin skulle kunna ersätta om hon slutade. Jösses vad jag bedrog mig på den fronten!

För är det någon som har vuxit ut till en rent magisk frontperson så är det Alissa White-Gluz. På de tre åren sedan jag såg bandet på Copenhell har White-Gluz sannerligen inte legat på latsidan, och det är också hon som lyfter ARCH ENEMY till nästa nivå. Hennes prestation på “As The Stages Burn” är rent elektrisk.

Låtmässigt ligger fokus på senare material. Hela 5 låtar från senaste given “War Eternal” är ju inte direkt förvånande, men även äldre material lyfter till väldigt höga nivåer. Bandet är heltaggat från början, men riktigt bra blir det när bandet betar av Bloodstained Cross, Under Black Flags We March, As The Pages Burn, Dead Eyes See No Future, Avalanche och No Gods, No Masters. Det är nästan så jag tappar andan av det rent episka drivet som bandet piskar upp under denna räcka låtar.

Själva filmproduktionen signerad Patric Ullaeus är extremt proffsig och väldigt njutbar för ögonen, även ljudet som är mixat av Andy Sneap är en fröjd för öronen.

Gillar man ARCH ENEMY sedan innan är “As The Stages Burn” given att ha hemma.

Skivor

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på “Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på “Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är “Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.

 

Skivor

Pillorian – Obsidian Arc

ARTIST: PILLORIAN
TITEL: Obsidian Arc
RELEASE: 2017
BOLAG: Eisenwald Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

AGALLOCH var otvivelaktigt ett av de viktigast, mest inflytelserika och starkaste banden på den amerikanska black metal-scenen, och att de bröts isär var en händelse som skapade lite av ett vakuum. Personligen spelar det mindre roll vad övriga medlemmar hittat på (så som SCULTPTURED), det har alltid varit frontmannen John Haughm som burit själen – och nu är han åter med PILLORIAN och debuten “Obsidian Arc”. Spotlighten lyser förstås starkt på vad denna trio ska kunna åstadkomma, och man tar verkligen det säkra före det osäkra i inledningen av skivan. Efter lite trevande och stämningsfullt gitarrplock i inledningen av öppningsspåret By The Light Of A Black Sun så släpper man loss ett sånt klassiskt “AGALLOCH-riff” som har ett sväng och en känsla som får skinnet att knottra sig av välbehag. Det går inte alltid fort, men gosse – känslan är enorm och precis det man väntar sig efter en platta som AGALLOCH-avslutningen “The Serpent & The Sphere”. Det är ett lika säkert som starkt öppningskort.

Skivan vecklar sedan ut sina 7 spår över dryga 48 minuter. Det är egentligen märkligt, för att PILLORIAN skulle räknas som ett nytt band finns liksom inte. Dels har man erfarenheten, dels har man redan hittat sitt sound- Precis som väntat varvar man sin black metal och sina slingor med en del närmast esoteriska inslag, och skivan innehåller såväl urstarka moment som en del tomgång. Jag är inte förvånad, och frågan är om det varit bättre på något annat sätt? Troligen inte, då känslan är att de lugnare och mer svävande utflykterna behövs för att lyfta fram styrkorna. Allra bäst tycker jag att man är i The Vestige Of Thorns och Forged Iron Crucible samt nämnda öppningslåten By The Light Of A Black Sun, men hela skivan är genomgående stark.

Förutom nämnde Haughm på sång och gitarr så består bandet av Trevor Matthews på trummor )ja – samme snubbe som smiskar skinn i utmärkta UADA!) och Stephen Parker på bas och gitarr. Vi har stängt ganska precis en fjärdedel av musikeåret 2017, och “Obsidian Arc” med PILLORIAN är en stark kandidat till den kommande årsbästalistan. Det är inte den enklaste eller mest omedelbart tilltalande skivan, utan följer precis i den riktning man kan vänta sig att herr Haughm ska leda oss. Det är en skiva som ger mångfaldigt tillbaka över tid, och betyget ska ses med mersmak…

Worship the Riff!