Skivor

Spellcaster – Night Hides The World

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spellcaster
TITEL: Night Hides The World
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vet ni att ibland är jag glad att jag inte får promos till alla skivor som ges ut. För jag gillar verkligen att upptäcka band bara av en slump och i lugn och ro gotta ner mig utan en tanke på deadlines. Så är fallet med SPELLCASTER och deras platta “Night Hides The World” som kom ut i början av juli.

Detta är Portland-bandets tredje platta och gillar du denna typ av speedmetalinfluerad heavy metal så kan det vara värt att kolla in de föregående plattorna också.

Så, vad är det då som har fått mig att recensera skivan?

Tja, det kan vara bandets rätt så oblyga flirtande med exempelvis IRON MAIDEN som parat med rejält med snygga gitarrsolon och tvåtakt blir en rent oheligt mysig mix som det med lätthet går att stampa takten till.

Det kan också vara den ohejdade entusiasm som SPELLCASTER lirar med. Visst, jag gillar musik som är mörk, svår, dyster precis lika mycket som de flesta metalheads och att då ha ett band som SPELLCASTER som tar sitt hantverk på allvar och ändå låter som om de briserar av spelglädje det är verkligen ren mumma.

Kolla bara in The Accuser. Den har ett oerhört fint driv, en helvetiskt bra refräng och ett suveränt gitarrsolo. Tre faktorer som kan tyckas  enkla på pappret, men faktorer som SPELLCASTER staplar på hög i nästan varenda låt på skivan.

Produktionsmässigt har bandet verkligen styrt upp ett fint ljud, i synnerhet om jag jämför med förra skivan “Spellcaster” som släpptes 2014. Egentligen tycker jag att från denna skiva har bandet blivit proffsigare på allt. De lirar bättre, de låter bättre och Tyler Loney på sång har vuxit till sig ytterligare.

Några invändningar har jag, och det gäller att inte alla låtar håller den fina verkshöjd som exempelvis The Accuser, I Live Again, Betrayal och Aria har. Men på det stora hela är detta radanmärkningar av mindre art. Till stora delar är “Night Hides The World” en ypperlig skiva att stampa takten till. Gott så.

Skivor

Red Hot Chili Peppers – The Getaway

Lämna en kommentar

ARTIST: Red Hot Chili Peppers
TITEL: The Getaway
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Bros

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Innan recensionen av den här skivan kan ta sin egentliga början måste vi prata ut, ni och jag. Lägga korten på bordet, ventilera en del fakta som är viktiga för att recensionen och den bedömning det innebär ska hamna i rätt ljus och rätt bakgrund. Vi måste helt enkelt prata om så kallade “guilty pleasures” – saker som man objektivt kanske inte riktigt borde falla pladask för eller som rent av är dåliga, men som lik förbenat är helt omöjliga att värja sig mot. Som man dessutom kanske nästan skäms en aning för att man gillar. Man ska förstås akta sig för att generalisera och därför tänker jag inte med bestämdhet påstå att ni har dem allihop, men jag måste ändock erkänna att jag dem. Ett par stycken säkert, och en av de som jag öppet erkänner är just RED HOT CHILI PEPPERS. Det amerikanska funk-pop-rock-vansinnesbandet har en speciell plats i mitt hjärta, ett faktum som varit sann sedan sent 80-tal när en sommararbetande kollega satte plattan “Mother’s Milk” i öronen, med effekten att jag omedelbart snöade in på bandets tre första skivor “The Red Hot Chili Peppers”, “Freaky Styley” och “The Uplift Mofo Party Plan” med sina epilektiska och galna omslag och regelbrytande låtar. När bandet sen släppte genombrottsskivan “Blood Sugar Sex magic” -91 och undertecknad befann sig i den känsliga övre delen av tonåren och gymnasieåldern var så hela slaget förlorat. Jag gick all in, så att säga. Lärde mig alla texter, kollade allt jag kunde hitta om bandet, trots att det liksom inte var “riktig” hårdrock. Spelade de där skivorna till förbannelse och utnötning, ritade egna tröjor med motiv av loggan och annat, och… ja. Ni fattar. Min relation och objektivitet när det gäller RED HOT CHILI PEPPERS är inte vad den borde vara, så att säga. Jag älskar till och med de svagare stunderna (som “One Hot Minute”) och dagens synnerligen barnanpassade radioskval-pop (vem hade förra skivan “I’m With You” på sin årsbästalista här på Werock år 2011 tror ni…?).

Det är helt klart en “guilty pleasure” vi snackar om, och det går inte att helt tänka bort det i samband med en recension av nya “The Getaway”, bandets första på 5 år. Det är bandets elfte fullängdare, det första på flera skivor där Rick Rubins produktino bytts ut mot The Mouse, och det andra med gitarristen Josh Klinghoffer i sättningen. Debutsingeln Dark Necessities knep förstaplatsen på Billboard Alternative Song list, bandets 25:e (!) listetta, vilket sätter dem två listettor före U2.
Det är också, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Detta beror inte på att det saknas rock, rörelse och jävlar anamma (det gör det till stora delar, helt klart är funkrockarna varken funk eller rock numera, utan enbart pop), utan på det enkla faktumet att det är ett sorgset album. Det svävar en anda av melankoli, av dysterhet och nedstämdhet över såväl musiken som produktionen – och det passar inte de rödheta speciellt bra. I alla fall inte över ett helt album. Bäst är antagligen just singlarna Dark Necessities och Go Robot samt Detroit och This Ticonderoga som fastnar i sinnet, och få (inga!) band klarar av att få till samma flytande, svävande sköna groove med så enkla medel. Flea är fortfarande världens bästa basist, Chad Smith klarar att spela det enkla på ett sånt fantastiskt sätt medan Klinghoffer håller gitarren på rätt nivå och Anthony Kiedis låter sin karakteristiska röst sväva. Skivan är fortfarande alldeles fantastisk och har spelats en masse sen den kom i juni, men ändå.
Det är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Jämnt, snyggt, polerat. Passande hemma, i bilen, på kontoret, i stereon, i lurar, till träning. Intressantare än allt som spelas på Radio RIX och Metropol och det mesta på alla rockstationer, och jämförelsen mot back-diskografin är förstås inte speciellt enkel för att band som sitter på typ 10 raka skivor av rent guld, men låt oss konstatera det en tredje gång.
“The Getaway” är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts. Och det konstateras av någon som är kär i bandet, i alla fall sedan förr.
Betygssjuan känns hemsk att utdela. Att ett så svagt betyg skulle komma från mig, till detta band, det hade jag aldrig trott. Jag hoppas att jag ändrar mig senare och vill revidera siffran uppåt…

Skivor

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

Lämna en kommentar

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva “Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – “Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på “Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.

Worship the Riff!