Ihsahn – Arktis


imageARTIST: Ihsahn
TITEL: Arktis
RELEASE: 2016
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin  Bensch

De flesta av oss tänker nog på EMPEROR när namnet Ihsahn dyker upp i valfri plattform även om det är bra många år sedan bandet gav ut musik och då Ihsahns musikaliska resa har tagit honom till andra platser än de där EMPERORs befann sig.

Omslaget säger en del om innehållet – det är sparsmakat och kärvt utan att vara frostigt och med till stora delar helt magiska refränger om ni nu kan acceptera den termen. Just blandningen mellan det nästan spelglädjelika liret och det kalla kommer verkligen till sin rätt i South Winds som bryter mallen kraftigt med att erbjuda lyssnaren rak electronica. Konstigt? Jo, men är det något som Ihsahn har gett sig fan på så är det att han gör det som faller honom in oavsett några föreställningar om genrekonventioner.

Utflykter i all ära, det är ändå i någon sorts nominell metal/rockfora som “Arktis” landar i och jag ljuger om jag inte säger att det till stora delar är extremt kul att lyssna på skivan. Mass Darkness har ett nästan majestätiskt anslag och ett kriminellt fint driv . Lägg till ett oerhört fint gitarrsolo så är i alla fall jag såld.

Låtvaterialet andas så mycket spelglädje och självförtroende att det är svårt att inte ryckas med alldeles oavsett om det drar åt det mörkare hårdare hållet eller det rent av skira och vackra. Här finns också en mäktighet som jag tilltalas starkt av.

“Arktis” gör mig svårt sugen på att kolla in nästa platta från en artist som jag tidigare inte har frestats av.

Orecus – Conclusion (EP)

Orecus - Conclusion EP 160x160ARTIST: Orecus
TITEL: Conclusion (EP)
RELEASE: 2016-04-22
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Trettiosju sekunder.

Så länge varar det tunga, kusligt smygande introt på första spåret Resurrections – sedan exploderar tillställningen i ett glödande inferno av genuint asförbannad growl signerad Christoffer Dorsin och mangel-trummor signerade Michael Dahström. Upplevelsen är både brutal och lyxig, lite som att bli örfilad med en champagne-doppad guldtacka, kanske…?

För att skippa liknelserna och gå rakt på sak: det står tämligen omgående klart att det som här presenteras är svensk kvalitetsdöds. Överlag handlar det mer om svulstigt mörker än om hooks och hjärngymnastik, utan att låtarna för den skull blir platta och tråkiga. Andra spåret The Aftermath bär till exempel vissa drag av såväl AMON AMARTH som MISERY INDEX. De som är bekanta med bandmedlemmen Elias Ryen-Rafsteds tidigare projekt DEATHEMBER (då bakom trummorna, nu på gitarr) skall alltså inte förvänta sig riktigt samma typ av diet här, då köttstyckena ORECUS serverar är blodigare.

Alla fyra rätterna på buffén har något att erbjuda. Tredje spåret Rot Into Nothing har som främsta kvalité ett okomplicerat, kompromisslöst mangel (även om den något mer intrikata, lågmälda avslutningen också är fin) och avslutande titelspåret sitter på en rejäl dos tyngd. Vassast är nog ändå inledande Resurrections, mycket tack vare att sånginsatsen här är som allra mest desperat och laddad.

Ni märker att jag gillar det ORECUS har att erbjuda. Med risk för att låta lite “Jante”, vill jag dock inte ropa hej innan bandet tagit sig över den trots allt ganska breda strömfåra det innebär att omvandla en vass EP till en slagkraftig fullängdare. Lyckas man överkomma den utmaningen, och hålla samma styrka i låtmaterialet även över betydlig fler spår (om/när den dagen kommer) lär nog bandet göra ett välförtjänt avtryck på den svenska metalscenen.

Den här blodiga steken var delikat – har ni en större på menyn…?

Graves At Sea – The Curse That Is

The Curse That IsARTIST: Graves At Sea
TITEL: The Curse That Is
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att GRAVES AT SEA har tagit god tid på sig att pressa ur sig första fullängdaren är lite av en underdrift. 15 år efter det att bandet bildades kommer nämligen “The Curse That Is” ut. Jag kan mycket väl tänka mig att bandets medlemmar har fått höra frågan om skivans utgivningsdatum till leda. Visserligen har bandet ett antal EP:ar, demos och splittar på sitt samvete, men ändå.

När det numera Portlandhemmahörande (var annars?) bandet kommer till skott så gör de det med besked. “The Curse That Is” skryter med en speltid på över 1 timme, och har ett antal låtar som är långa. Och jag vågar hävda att de lyckas med bravur att ro hem den minst sagt tunga och överlastade eka som skivan är.

Genomgående känns skivan så sjukt angelägen att det skär i hjärtat, men allra bäst blir det i tre låtar: avslutande Minimum Slave som klockar in på 14 minuters ren uppvisning i sväng och tyngd, The Ashes Made Her Beautiful vars rent majestätiska uppbyggnad till en skriande och bedövande vacker slutpunkt får mig att tänka tanken på att detta kan vara en låt som tar en plats som en av de starkaste för hela året, samt titellåten som så effektivt sätter tonen för hela skivan.

“The Curse That Is” är en väldigt imponerande skiva som jag verkligen kan rekommendera om du vill ha musik som känns angelägen och där intention och slutresultat har en klar röd tråd. Kolla in den.

Worship the Riff!