Skivor

Amorphis – Under The Red Cloud

Lämna en kommentar


Amorphis - Under the Red CloudARTIST: Amorphis
TITEL: Under The Red Cloud
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har tagit god tid på mig att lyssna på “Under The Red Cloud” från AMORPHIS. Jag var aningens besviken på föregående platta “Circle” från 2013, och drog mig initialt för att ens lyssna på nya skivan. När jag väl gjorde det blev jag lite förvirrad – en del grejer köpte jag rakt av, andra skavde på fel sätt i öronen och den där fullödiga känslan jag får av bandets musik i vanliga fall infann sig inte direkt. Någonstans vid lyssning nummer fem trillade dock polletten ner.

Här finns gott om folkmusikinslag, som jag faktiskt köper, som minner om hur bandet lät innan sångaren Tomi Joutsen äntrade skutan för 11 år sedan. I vanliga fall uppskattar jag inte dessa inslag, men det funkar märkligt nog alldeles utmärkt här. Joutsen förresten – han sjunger oerhört bra, som vanligt får jag väl tillägga.  Både hans growl och rensång strålar av självförtroende, och det är väldigt roligt att han nu har låtar av grövre kaliber att gasta i. Tredje låten Bad Blood är ett fint exempel på detta – en väldigt fint driv som paras med väldigt vackra gitarrslingor av typiskt finskt snitt gör att det är ren lyssnarnjutning från början till slut.  Dark Path är en annan låt som sticker ut lite extra med sin fina episka ton och i vilken Santeri Kallio på keyboard kommer fram fint. Överlag får jag erkänna att jag blir mer och mer svag för band som har vett att använda sig av klaviaturspel på det sätt som AMORPHIS gör. Väldigt markerad närvaro utan att det fullständigt ballar ur NIGHTWISH-style. Ypperligt!

AMORPHIS är ett band som har varit med förr – det är skönt att kunna konstatera att de på “Under The Red Cloud” fått till en skiva som är stark rakt igenom, och som jag gärna sätter på repeat. Kolla in den.

Skivor

Slayer – Repentless

2 kommentarer


Slayer - RepentlessARTIST: Slayer
TITEL: Repentless
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SLAYER är tillbaka med “Repentless”, en skiva där Kerry King har axlat den överväldigande lejonparten av komponerandet – bortsett från Piano Wire som innehåller några riff skrivna av Jeff Hanneman.

SLAYER har en tung tid bakom sig – även om King och Araya inte har låtsats om detta utåt. De har bara kört på. Trots att Hanneman dog 2013 och trots att Dave Lombardo lämnade ytterligare en gång. King har gjort klart att det är business as usual som gäller.

“Repentless” är en solid skiva. Det låter tydligt SLAYER om det mesta – bandet har konsekvent kört på en och samma formel karriären igenom – och det är både positivt och negativt. Arayas sångfrasering hade verkligen inte tagit skada av att förändras. Han sjunger som han brukar – och i längden blir det aningens långtråkigt. Den vitamininjektion som Gary Holt har gett bandet live tas inte tillvara låtskrivarmässigt, och jag märker att jag saknar Hanneman lite extra då jag misstänker att den konkurrens han gav King i fråga om komponerande är något SLAYER alltid vann på i det förgångna.

Nu har King oinskränkt fått diktera villkoren. Ofta fungerar det bra. Sent i låtlistan trycker bandet gasen i botten med You Against You som präglas av ett hungrigt riffande och mustigt driv och i skrivande stund tycker jag att det är skivans starkaste låt. Fint muskulösa Vices sticker också ut lite – i synnerhet det klockrena riffet vid 1:40, samt titellåten som har gött pisk. Och ändå: när Piano Wire drar igång så inser jag att det är exakt så här jag vill att SLAYER ska låta. Öppningsriffet är så tungt elakt att jag baxnar.

“Repentless” är en stabil skiva. Vill ni jämföra med tidigare skivor så har bandet äntligen fått till en produktion som heter duga. Jag formligen älskar hur Paul Bostaphs trummor låter (låt vara att han inte är i närheten av Lombardos kreativitet) och gitarrljudet är magiskt brutalt köttigt. Men som revanschskiva betraktad så är “Repentless” aningen för trygg och tar inte speciellt många risker. En stilla vädjan till nästa gång: släpp in Holt i den kreativa processen. Då kan det blir väldans mycket bättre.

Skivor

Iron Maiden – The Book Of Souls

Lämna en kommentar


Iron Maiden - The Book of SoulsARTIST: Iron Maiden
TITEL: The  Book Of Souls
RELEASE: 2015
BOLAG: Parlophone Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IRON MAIDEN har i år existerat som band i 40 år. 4 decennier av oavbruten verksamhet. Det är ju, såklart, självklart, naturligtvis, oerhört respektingivande. Rätt många tycker nog att bandet gott hade kunnat vila på sina lagrar efter den rent otroligt framgångsrika karriär bandet hade fram tills dess att Bruce Dickinson valde att hoppa av tåget 1993 och endast kört äldre material på konserterna. Det har IRON MAIDEN aldrig köpt. Visst – bandet har skämt bort oss med nostalgiska turnéer – men att helt lägga av med att skriva nytt material har aldrig varit aktuellt, inte ens under den golgatavandring som bandets karriär antog karaktären av innan Dickinson kom tillbaka tillsammans med Adrian Smith 1999. Sedan dess har det varit full fart framåt, utsålda turnéer av formatet större och nya skivor.

Att bandet hade spelat in nytt material i stora mängder hade hållits hemligt från offentligheten. Större fokus lades på faktumet att Bruce Dickinson hade fått cancer och undergått behandling efter det att skivan spelats in. Det kan vara värt att ha detta i  åtanke när ni lyssnar på skivan. Det är alltså en 57-årig cancersjuk man som sjunger på detta rent vanvettigt imponerande sätt.

“The Book Of Souls” är en lång skiva – över 90 minuter – och inte en enda låt känns överflödig. Ni bör inte jämföra denna skiva med “The Final Frontier” i styrka, utan i stället med “Brave New World”. IRON MAIDEN känns här otroligt starka, relevanta och hungriga att det är svårt att tro att detta är bandets 16:e skiva. I mycket kan det bero på att bandets oinskränkte ledargestalt Steve Harris har släppt lite på kontrollen och släpper fram övriga medlemmar som låtskrivare. Hela 4 låtar har andra låtskrivare än Harris: If Eternity Should Fail och Empire Of The  Clouds står Dickinson själv bakom. Där har ni  närmre en halvtimmes rent magisk musik då just de låtarna är av formatet längre, samt Speed Of Light och Death Or Glory där Dickinson samarbetar med Adrian Smith. Och ändå – de låtar där Harris har ett finger med i spelet känns snäppet starkare och visar tydligt på en musiker som verkligen inte har stagnerat som kompositör.

Överlag känns liret starkare – riffen är tydligare, vassare och solona känns farligare än på bra länge – och samtidigt är det helt klart från första till sista ton att detta är IRON MAIDEN. Den stora skillnaden är att bandet på “The Book Of Souls” känns starkare än på över ett decennium.

Har du övergett bandet? Kan vara läge att uppsöka IRON MAIDEN igen.

Worship the Riff!