Borealis – Purgatory

imageARTIST: Borealis
TITEL: Purgatory
RELEASE: 2015
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS återvänder med “Purgatory”, en skiva som var efterlängtad för min del. Jag uppskattade svårt bandets förra skiva “Fall From Grace” som bjöd på välskriven och välproducerad metal.

Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Past The Veil så kan jag konstatera att bandet åtminstone låter lika fantastiskt som tidigare. Produktionen är väl avrundad och en ren njutning för öronen. Varje enskild medlems instrument kommer fram tydligt i mixen, vilket är bra om ni frågar mig, och Matt Marinellis sång ligger i framkant utan att dominera fullständigt.

Marinelli som sångare är ett kapitel för sig. Jag kan inte säga att han är den mest originella, eller ens en av de bästa sångare jag hört. Men hans röst har en särpräglad och sympatisk ton som gör att det är svårt att inte njuta av varenda ton han sjunger. Bandet har också det goda omdömet att skriva i tonarter som ligger i sångarens register så att det blir lite extra kräm i låtarna.

Det finns gott om låtmumma på “Purgatory” för att jag ska bli mer än tillfredsställd. Inledande duon Past The Veil och From The Ashes är så skrattretande bra att jag kapitulerar direkt. Gunget, det fina instrumenthantverket och Marinellis sång skapar fullödiga låtar. Även episkt fina Rest My Child och Purgatory är låtar i vilka BOREALIS visar att de är ett band att ta på allvar. Framför allt är de ett band där låtarna ställs i centrum på ett oerhört fint vis och där medlemmarna spelar för varandra utan att egentligen framhäva någon på bekostnad av någon annan. Väldigt befriande.

BOREALIS visar på “Purgatory” att de är ett band som är värt vår uppmärksamhet. I foran melodisk metal har jag svårt att se någon skiva som kan klå detta.

Live: BLOODBATH – Copenhell

ARTIST: BLOODBATH
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett av de mest legendariska dödsmetallbanden gästade Copenhell. BLOODBATH drog upp tvåtakts-ration och mosade ner i stort sett allt motstånd. 

BLOODBATH tillhör skaran band som jag under många år har velat se, mycket beroende att Mikael Åkerfeldt tidigare frontade bandet vars position som sångare närmast har blivit att betrakta som en vandringspokal. När bandet i slutet av 2014 släppte “Grand Morbid Funeral” med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång blev jag oerhört imponerad, och suget efter att se bandet kom åter i fokus.

Bandet öppnar med Let The Stillborn Come To Me och övertygar i alla fall mig om att detta kommer att bli en fantastisk upplevelse. Ljudet är brutalt köttigt, och jag formligen älskar att Martin Axerot har grävt fram den där extra bastrumman för att liksom markera att här ska det liras death metal. Nick Holmes verkar vara på spelhumör, för hans stämma levererar inte bara i de låtar som bandet tar från senaste plattan, utan även i det äldre materialet där Peter Tägtgren och Åkerfeldt var ansvariga för sången.

Bloodbath
Bloodbath, Copenhell 2015. Foto: Martin Bensch

Som bäst blir det i slutet då bandet drämmer in Unite In PainLike Fire och Mock The Cross rakt efter varandra och får mig att spontant självantända.

Jag hade högt ställda förväntningar på BLOODBATHs konsert – bandet gör varken mig eller den stora och entusiastiska publiken besvikna i annat än konsertens längd som hade kunnat vara betydligt längre.

Bloodbath 3
Bloodbath: Anders “Blakkheim” Nyström & Johan Renkse, Copenhell 2015. Foto: Martin Bensch

 

 

Live: GHOST – Copenhell

ARTIST: GHOST
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett band som vuxit sig tillräckligt stort för de stora scenerna? Ja, definitivt tycker Martin Bensch som golvas totalt av GHOSTs headlinergig på Copenhell.

Jag hade kunnat skriva en hel paragraf om hur jag såg GHOST på Getaway Rock Festival 2011 och blev golvad. Men det har ni kanske redan läst om på den gamla siten så jag tröttar inte ut er med det. Det jag däremot kan och vill skriva är att när skiva två, “Infestussumam” kom så blev jag ganska besviken, och tänkte att ok – en bra skiva fick bandet i alla fall ur sig. Jag kunde absolut inte haka på den enorma hype som GHOST hade även efter denna i mina öron ganska tråkiga och flummiga skiva.

A Nameless Ghoul
A Nameless Ghoul, GHOST. Foto: Martin Bensch

Vi spolar fram till lite mer än en vecka sedan. Då lyssnade jag på Cirice från bandets kommande skiva “Meliora” för första gången. Och blev väldigt imponerad, och verkligt sugen på att se bandets gig på Copenhell. Omständigheterna kunde inte varit bättre – GHOST vid midnatt och inget annat större band som konkurrerade om uppmärksamheten. GHOST sätter tonen direkt med fina och personliga favoriten Genesis från “Opus Eponymous” och jag slås omedelbart av vilket oerhört mäktigt ljud bandet har styrt upp. I jämförelse låter produktionen på originallåten som ett tyst litet pip och vid efterföljande låt From The Pinnacle To The Pit vilket är en av hela fyra nya låtar bandet kör ikväll (de övriga är Majesty, Cirice och otroligt mäktiga Absolution) kan jag slå fast att detta kommer bli en konsert att minnas.

Det är inte bara det att bandet både ser makalösa ut och låter fantastiskt – de har vuxit in i rollen att på ett väldigt bra och självförtroendefyllt sätt bemästra att vara headliners som inte behöver be om ursäkt för att de är just headliners. Låtar som Prime Mover och Death Knell som tidigare har stått sig ganska slätt mot andra, och i mina öron, bättre låtar som Stand By Him och Elizabeth, växer ut med dessa nya förutsättningar till fullständigt episka låtar.

Allt klaffar för GHOST ikväll – låtarna, ljudet, Papa Emeritus III:s roliga och självdistanserade engelska med italiensk brytning och mer än klockrena sång – och jag står och tänker att detta kan vara en av de bästa konserterna jag upplevt. Den oerhört fina ljusshowen är smart, genomtänkt och förstärker enbart intrycket att GHOST är ett band som vet vad de pysslar med och som inte gör något ogenomtänkt på scen. Det är väldigt imponerande och, faktiskt, rent majestätiskt att se att bandet klarar av att uppfylla den hype som i stort sett alltid har kringgärdat bandet. Högsta betyg!

Papa Emeritus III
Papa Emeritus III, GHOST. Foto: Martin Bensch

Worship the Riff!