Skivor

Feared – Synder

Lämna en kommentar

SynderARTIST: Feared
TITEL: Synder
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning. 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Dödsthrash. För vissa ett skällsord. För mig en ingång till musik som kan vara bra. FEARED med ett gäng namnkunniga musiker brukar vara ett säkert kort. Med nya släppet “Synder” är det mer än så – detta är bandets med Ola Englund (THE HAUNTED) på gitarr, Mario Santos Ramos (DEMONOID) på sång, Jocke Skog på bas och Kevin Talley (SUFFOCATION, NOTHNEGAL) på trummor – bästa släpp hittills.

Det är ett satans ös skivan igenom – med vissa andningspauser i vissa av låtarna – och det känns som om Englunds inträde i THE HAUNTED har gett honom en inspirerande spark i bakdelen för så här argsint svängande och roligt har FEARED aldrig låtit. I låtar som My Grief, Your Sorrow och By Silent Screaming bjuder bandet upp till en illa svängande yster ringdans, medan Your Demise och Dying Day baseras mer på ren vrede. I vilket fall är det extremt underhållande.

Samtliga musiker står för en gedigen insats. Det är klart att Englund imponerar lite mer än de andra. Gitarrfantomen briljerar med riffen och solona så det står härliga till, och Talley svarar för en rättfram insats bakom trummorna. Fick jag önska mig något så hade det varit att produktionen hade lämnat lite mer utrymme till basisten Skogs instrument.

Dödsthrash kan med fog sägas vara en subgenre som rymmer fler band än vad den orkar med. FEARED hör till skaran band som det är värt att hålla koll på. “Synder” visar med tydlig skärpa att vi gör klokt i att ge bandet vår uppmärksamhet.

Skivor

George Kollias – Invictus

Lämna en kommentar

InvictusARTIST: George Kollias
TITEL: Invictus
RELEASE: 2015
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Invictus” är George Kollias soloskiva. Och här pratar vi verkligen om en soloskiva då den kanske bekante skinnpiskaren i NILE står för samtliga instrumentella insatser, sången, och all musik samt text.

Det är oftast spännande tycker jag när medlemmar i band som jag har förhållande till ger sig ut på soloräder. Jag har lyssnat väldigt mycket på NILE och uppskattar Kollias trumspel i lika stor grad.

“Invictus” är inte en renodlad trumskiva. Kollias har inte haft intresse av att “enbart” visa upp sina färdigheter bakom trummorna – här handlar det om att presentera låtar som visar på att karlen kan betydligt mycket mer. Visste ni exempelvis att Kollias har lirat gitarr i över 20 år? Det märks kan jag säga i snart sagt varje låt på “Invictus” att han är fullt kapabel att driva fram stenhårda riff, harmonier och solon. Kolla in Aeons Of Burning Galaxies så kommer ni att förstå vad jag menar och på köpet få er en låt till livs som till stora delar blästrar trumhinnorna skoningslöst.

Likaså imponerar hans vokala förmågor – ett härligt rasp som, faktiskt, påminner lite om hur Nergals stämband låter. Det är förresten inte helt fel att göra jämförelser i hur Kollias och BEHEMOTHs musik låter. Jag tänker framför allt då på hur polackerna lät runt tiden för “The Apostasy” med dess orientaliska undertoner.

Jämförelser i all ära. George Kollias lyckas övertyga mig om att hans musik är musik är värd att ta på allvar och att den framför allt klarar av att stå på egna ben. Det är inte lätt att vara med i ett band som NILE som under hela sin karriär åtnjutit stor respekt, för lyssnare kommer att göra jämförelser. Låt mig endast säga – Kollias musik är inte fullt så mullrande mörk som den han spelar i NILE – och jag tycker att efter ett antal lyssningar så slutar jag tänka på att det är trummisen i ett illa respekterat dödsmetallband som står bakom musiken och bara njuta.

“Invictus” ska du kolla in om du gillar death metal med kvalitetsstämpel och vill ha det där lilla extra när det kommer till trumspelet. För nog visar Kollias att han är en urkraft allt.

Skivor

Faith No More – Sol Invictus

Lämna en kommentar

Sol InvictusARTIST: Faith No More
TITEL: Sol Invictus
RELEASE: 2015
BOLAG: Ipecac Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp hur många som tycker att “Angel Dust” är en magisk skiva? Som ni förstår av frågan så tycker jag det. Jag vet att just den skivan framstår som den kanske starkaste i FAITH NO MOREs diskografi, och att det är en skiva från ett band som många har ett förhållande till som kanske inte är alldeles självklart.

FAITH NO MORE var under den första delen av sin karriär den där bångstyriga, provocerande, eklektiska, irriterande och fullständigt ljuvliga orkestern som gillade att testa sin publik. Jag köpte bandets “Introduce Yourself” när jag var 12 och blev förbryllad och fascinerad på samma gång. Med “Angel Dust” beseglades min kärlek till bandet permanent, och jag var bedrövad att jag inte såg bandet innan de lade ner verksamheten 1998 i en storm av likgiltighet och cynism. Jag trodde, helt ärligt, att bandet var dött.

Det är därför ingen liten sak i min bok att det nu föreligger en skiva som på ett fullständigt underbart sätt krokar i den eran när bandet var som bäst.

“Sol Invictus” är en skiva där FAITH NO MORE låter som jag vill att de ska låta: gränslösa. De testar infall och krumsprång på självklara vis. Här finns loungeartad musik, avig musik, tung musik, filmisk musik, brötig musik – allt sammanfogat till en musikalisk och, faktisk, konstnärlig uppvisning som får mig att förstummat le från början till slut. Mike Patton kanske ni frågar? Han gör en gjuten insats på vad han gör bäst: sjunger som Mike Patton. Det gläfs, ropas, gnys, och gastas på ett sätt som ingen annan sångare gör.

“Sol Invictus” är en skiva som visar att FAITH NO MORE är tillbaka. Ta mig satan om de inte är det!

Worship the Riff!