Intervju: Nergal från Behemoth

Med “Evangelion” befäster BEHEMOTH sin position som ett av de allra bästa banden inom den extrema metallen. Martin Bensch tog inför släppet ett snack med bandets frontman Nergal. 

Behemoth

Min bekantskap med BEHEMOTH inleddes som med så många andra band i Henriks Volvo på väg till replokalen. Plattan ifråga, ”Demigod” hade precis kommit ut, och den golvade mig, i likhet med så många andra, fullständigt. ”The Apostasy” fortsatte att visa att Nergal med mannar inte hade tänkt sänka standarden bara för att förra plattan var så bra – ett fenomen som annars brukar förekomma. När nu ”Evangelion” är på gång vet jag med mig att BEHEMOTH tillhör den skara band som i backspegeln kommer anses ha vidareutvecklat den extrema metallen. För på den nivån ligger bandet, och det var för att uttrycka mig försiktigt, en våldsam glädjekick att få tillfälle att få en pratstund med Nergal.

Nergal är mycket uppsluppen när han ringer upp mig för en pratstund om nya plattan, turnerande, och varför bandet kör TURBONEGROs I Got Erection i slutet på varje konsert. Den nervositet jag hade innan pratstunden med denne gigant inom dödsmetallen försvinner fort.

Jag inleder med att gratulera Nergal till den utmärkelse bandet fick ta mot på årliga Metal Hammer Golden Gods Awards där bandet blev framröstat som bästa underground akt. Hur kändes det?

Konstigt, men också fantastiskt eftersom det är den första utmärkelsen vi har fått. Speciellt eftersom vi blev framröstade av fans.”

Inspelningen av kommande plattan ”Evangelion” har i vanlig ordning försiggåtts med en hel del youtubeklipp som visar bandets arbete. Bandets påtagliga glädje över arbetet är väldigt sevärd. Var inspelningen av nya plattan lättare, om du jämför med “Demigod” eller “The Apostasy”?

Ja, saker och ting verkade bara falla på plats. Normalt sett brukar jag överarbeta materialet och vara så petig att jag nästan blir deprimerad av det, men denna gången hade jag bestämt mig för att bara gå in i studion och göra mina grejer. Vi hade allt material färdigskrivet när vi gick in i studion och vi var replokalen ca tre månader och slipade på materialet så att det var perfekt. Totalt sett tog hela produktionen mellan 6 och 8 månader.”

Processen att skriva materialet skilde sig lite åt:

Ibland började processen med kanske ett enda ord, eller några textrader som jag kunde tänka mig skulle kunna funka i samband med viss musik, ibland med ett riff.”

BEHEMOTH kommer i vanlig ordning att ge sig ut på vägarna – till Sverige kommer man under turnénamnet Neckbreakers Ball Tour – tillsammans med ARSIS, DEVILDRIVER och SCAR SYMMETRY, en turné som Nergal verkligen ser fram emot. På frågan om de själva får välja vilka band de turnerar med svarar frontmannen:

Vi kan säga ja eller nej till de förslag vi får.”

Hur kommer ni gå tillväga när ni ska skapa låtlistan?

Vi kommer att spela i runt 50-60 minuter per kväll. Vi vill såklart på denna turné spela låtar från ”Evangelion” och kommer nog att göra 3-4 låtar från plattan, men samtidigt vill vi spela låtar från hela vår katalog, och jag funderar på att köra riktigt gammalt material från första plattan.

Vilken då?

Wolves Guard My Coffin från”’Sventevith’”.

Första och hittills enda gången jag har sett BEHEMOTH var på en spelning bandet gjorde på The Rock i Köpenhamn, en spelning som Nergal inte minns med speciellt mycket glädje trots att jag blev helt golvad:

Det var så mycket teknikstrul på den spelningen, gitarrer och sång som försvann. Sorry about that!

Det som också förvånade var att bandet avslutade med att köra I Got Erection,ett udda låtval kan tyckas. Varför kör ni den?

Jag är ett enormt stort fan av TURBONEGRO. Den musik vi spelar är till stora delar testosterondriven – därför är det kul att spela en låt som kanske på ytan verkar vara mesig, fast texten är riktigt mörk och ondskefull, och att bryta lite grann mot reglerna. Ingen, fans eller press, ska komma och säga till oss vad vi ska spela, och i mångt och mycket handlar vårt spelande av ”I got Erection” om det.

Många band har vittnat om att turnerande ofta handlar om väntan på att tidpunkten för spelningen ska infinna sig. Hur sysselsätter sig BEHEMOTH för att slå ihjäl tiden?

Vi försöker alltid ha tid att se städerna vi spelar i. Turnerande handlar mycket om väntan som du säger, och samtidigt som jag älskar allt som hör turnéer till kan det bli en smula rutinartat. Men man får ta det onda med det goda.

Och det får avsluta pratstunden med Nergal.

Marionette – Enemies

Enemies MarionetteARTIST: Marionette
TITEL: Enemies
RELEASE: 2009
BOLAG: Listenable

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Många skulle nog hävda att det finns ett tak för hur många melodiska death metal-band det får finnas i världen. Visserligen kan man hävda att inom genren vid sidan av storheter som ARCH ENEMY och IN FLAMES finns många band som pockar på uppmärksamhet vilka inte förtjänar denna. Detta gäller inte MARIONETTE vars platta “Enemies” inte innehåller speciellt mycket nydanande material, men som ändå bevisar för mig att genren inte på långa vägar är utdöd.
Stockholms biskop Caroline Krook sade i en intervju med Fredrik Strage att – jag tror att hårdrock handlar om en längtan att bli berörd på något sätt –  och det blir jag bitvis storligen av MARIONETTEs musik. Bandets stundtals rent lysande begagnande av massiva ackord på keyboard och dess väldigt effektiva harmonier på gitarrer parat med ett i långa stycken massivt matande av 2-takt gör att jag stundtals kapitulerar totalt.
Det finns såklart också downsides till bandets musik – bristen på originalitet är en av dessa, samt att skivan är något för lång vilket ger att den i mina öron upplevs som något segdragen. Hade bandet skurit ner materialet till 9 låtar istället för 12 hade det med rätt urval blivit ett högre betyg.
Men sammantaget gör bandet med Axel Widén på sång, Anton Modig och Aron Parmerud på gitarr, Mikael Medin på bas, Jimmy Olausson på trummor och Linus Johansson på keyboard fler saker rätt än fel, och även om bandet forsar fram i mycket upplogade foror är “Enemies” en uppvisning av ett band med hängivna musiker som fortfarande berör inom en genre där det verkar fler band som inte förtjänar vår uppmärksamhet. MARIONETTEs “Enemies” förtjänar våra öron trots vissa brister.

Live: Metallica

ARTIST: Metallica
LOKAL: Forum
DATUM: 27 juli, 2009

Det är med stora förväntningar som jag står och väntar på att METALLICA ska äntra den cirkelrunda scenen de använder sig av på World Magnetic Tour. Med tanke på att jag har lyssnat på gruppens musik i lite över 20 år har det dröjt alltför länge för mig att se gruppen som, trots en våldsam berg och dalbana både vad gäller enskilda medlemmars hälsa såväl som med musiken, fortfarande har attraktionskraft – fem utsålda konserter på Forum i Köpenhamn talar sitt tydliga språk.

När bandet väl går på är jag så spänd av förväntan att det blir ett litet antiklimax när bandet öppnar med två låtar från ”Death Magnetic”. That Was Just Your Life och End Of The Line är visserligen ganska bra låtar, men när man vet att bandet på Sonisphere öppnade med Battery och fortsatte med Creeping Death så blir man allt lite putt. Det reder dock ut sig med låt nummer tre – Ride The Lightning. Herrejävlar vilken låt det är! Efterföljande låt The Memory Remains är väl ingen direkt hit det heller men publikens allsång får håret på armarna att resa sig och James, i strålande form hela kvällen, ser i det närmaste rörd ut över responsen. Hetfield visar för övrigt att han är en av de bästa frontmännen i branschen – han utstrålar en pondus som är makalös. Ofta med glimten i ögat och alltid extremt närvarande. Att han dessutom sjunger vansinnigt bra denna kväll gör ju inte saken sämre. Bandet försvinner av scenen och man hör det välbekanta kulsprutesmattret ur PA-systemet. Publiken, mig inkluderad, vrålar av glädje när One dras igång. Visst slarv, dessvärre som vanligt får man väl tillägga, när det gäller Ulrichs (o)förmåga att leverera dubbelt baskaggespel, trots att han verkligen anstränger sig denna kväll, kan inte fördärva att varenda jävel i hallen inser att detta är ett monster till låt, från vars höjder vilken annan låt som helst kommer att vara ett nerköp. Och visst, efterföljande Cyanide är väl inte METALLICA när bandet är som bäst, och jag står mest och väntar ut låten.

När bandet väl fortsätter, gör dem det med besked: blytunga Leper Messiah från ”Master Of Puppets” försätter undertecknad i extas, en känsla som fortsätter i och med att bandet matar vidare med ”Sad But True”. Har alltid varit svag för den låten. Efterföljande låtsjok med No Leaf Clover, Suicide & Redemtion (som det tydligen är premiär för på turnén om jag tolkar James presentation av låten rätt) och The Day That Never Comes är konsertens verkligt svaga parti, och jag står återigen och tänker på annat. Men under de avslutande låtarna, samtliga tagna från bandets pre-”Black Album” katalog, blir jag satt i trans – Master Of Puppets, Dyers Eve, Last Caress, Phantom Lord och Seek & Destroy – vilken avslutning! I synnerhet Phantom Lord blir jag extra glad över att får höra – har gillat den låten ända från första genomlyssningen av ”Kill ’em All”.

METALLICA har sina största stunder bakom sig och kvällens konsert kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Men en Hetfield i högform, och tillräckligt med gammalt material gjorde att jag lämnade Forum med känslan att jag just då hade upplevt inte något makalöst fantastiskt, men något väldigt, väldigt bra.

Worship the Riff!