Alla inlägg av Amelie Schenström

Bäst 2017 – den sammanslagna listan

Toppen av topplistorna! WeRocks redaktion har sagt sitt om årets bästa album och här kan du ta del av det sammantagna resultatet.  De tio bästa albumen utgivna 2017 enligt WeRock.

För att läsa de enskilda topplistorna och motiveringar se artiklarna av  Fredrik, Robert, Martin och Amelie. Nedan hittar du också länkar till WeRocks recensioner för respektive platta då sådan finns.

1. “Emperor Of Sand” – MASTODON

Recension av “Emperor Of Sand”

 

 

2. “Lykaia” -SOEN

 

 

 

3. “Anticult” – DECAPITATED

Recension av “Anticult”

 

 

4. “Revolution on Repeat” – TROUBLED HORSE

 

 

5. “Hegemony” – SAMAEL

Recension av “Hegemony”

 

 

6. “Urn” – NE OBLIVISCARIS

 

 

 

7. “Black Drapes for Tomorrow” – SHORES OF NULL

 

 

8. “The Rabbit Hole” – THE GREAT DISCORD

Recension av “The Rabbit Hole”

 

9. “Deep Calleth Upon Deep” – SATYRICON

Recension av “Deep Calleth Upon Deep”

 

10. “Domus Mysterium” – SLÆGT

 

 

 

Årsbästalista 2017 – Amelie

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta “Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års “Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. “Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med “Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan “Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
“Dem man älskar tuktar man” eller snarare “den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå “E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års “The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar “Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av “tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
“Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av “Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. “Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har “hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att “magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets “jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat “Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!

Enslaved – E

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

“E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? “Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års “In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. “bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att “jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.