Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

In Flames – Sounds of a Playground Fading

Lämna en kommentar

in_flames_soapf ARTIST: In Flames
TITEL: Sounds of a Playground Fading
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

De gör det igen. IN FLAMES tar ut svängarna ordentligt och tar oss med på en spännande och högst omväxlande resa med detta sitt tionde album i ordningen, och det första utan gitarristen och grundaren Jesper Strömblad. Bandets historia i den melodiska metal-skolan bärs upp med den äran, men framför allt utvecklar IN FLAMES, nu med Björn Gelotte och Anders Fridén som kvarvarande låtskrivare, sitt alldeles egna sound ytterligare ett steg, och under en timmes tid och i tretton spår bjuds på en variationsrikedom som gör “Sounds of a Playground Fading” till en platta som gärna spelas varv efter varv efter varv, utan att det på något sätt bli tjatigt.

Temat för albumets lyrik grundar sig, vilket Fridén nämnt explicit i intervjuer, i insikten att det idag finns mycket få oexploaterade områden kvar på jorden samtidigt som vi vet att hoten mot vår värld ökar. Hur denna kunskap påverkar mänskligheten och den enskilda individen, vad vi gör med vetskapen att tiden rinner ut, detta är det koncept kring vilket texterna roterar och utspelar sig. (“We are ghosts of the concrete world, Genetic codes of a dying breed”)

Musikaliskt drar och spänner flera av albumets spår åt ganska vitt skilda håll, men banden brister aldrig. Här finner vi mer traditionella IN FLAMES-låtar som det inledande titelspåret, The Puzzel och urladdningen Darker Times, men också små överraskande stycken som “spöklåten” The Attic och den knarrande, orgeltrampande och talade Jesters Door. Anders Fridén prövar ytterligare sina vingar när det gäller sången och röstbredden är imponerande stor, alltifrån det sedvanliga relativt ljusa growlet, med Fridén-klassiskt stundom framspottad artikulation, och den lätt igenkännliga något nasala rensången, över till nya vokala arenor såsom i den helt igenom “growl-fria” Ropes eller det djupare röstläget i rensångspartierna i All for Me.

Musikerna då? Ja alltså, det är inte annat att säga än; excellent arbete rakt igenom. Lyssna bara till Daniel Svenssons trumarbete i Enter Tragedy eller Deliver Us – eller egentligen precis vilket spår du än väljer. Bas och gitarr hanteras precis så skickligt som Peter Iwers och bandets gitarrister sedan länge skämt bort oss med, och spelglädjen lyser ännu intakt hos dessa musiker med snart två decennier och tio album i ryggsäcken. Björn Gelotte som både är huvudupphovsman till musiken och ensam står för gitarrspelet, ska ta åt sig en stor del av äran för ett rent superbt slutresultat. Detta är ett album att famna, ta till sig och älska både bit för bit och som helhet.

Att utse några låtar till favoriter eller plattans bästa blir närmast bara en lek med ord, men just nu är jag väldigt svag för den både musikaliskt och textmässigt vackra Where the Dead Ships Dwell men också den nämnda All for Me med su-ve-ränt trummande och som sagt Fridén i ett röstomfång som ger sköna rysningar. Prickarna över i-na i helheten heter naturligtvis också producenten Robert Laghi och den av IN FLAMES sedan länge nyttjade keyboardisten Örjan Örnkloos tjänster, vars detaljer läggs som spritsad kristyr i lagom lockande doser på toppen av kakan.

Spännande blir också att höra dessa låtar live så småningom. Jag tror inte vi kommer få uppleva det, därtill är vi fans generellt för konservativa, men en dröm vore att höra hela denna platta framföras live på en konsert framöver. Det skulle helt säkert bli fantastiskt.

/BiblioteKarin

Skivor

Black Oak – s/t

Lämna en kommentar

blackoakARTIST: Black Oak
TITEL: Black Oak
RELEASE: 2011
BOLAG:

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.

Skivor

Insense – Burn In Beautiful Fire

Lämna en kommentar

insensecoverARTIST: Insense
TITEL: Burn In Beautiful Fire
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Norsk hårdrock med ursprung i 90-talet = black metal, det vet ju var och en. Eller? Detta var i vart fall inte vad INSENSE ville med sin musik när bandet bildades 1999 så man valde en annan väg och sneglade musikaliskt mer mot amerikansk heavy metal och svensk melodisk dödsmetall.

Under åren har dock INSENSE till fullo utvecklat sin egen stil och med årets album, “Burn In Beautiful Fire”, bjuder bandet på en smakfull mix av metal med både igenkänning och egenhet, och med känningar av både SLIPKNOT, i t.ex. Social Woes, och MESHUGGAH, tydligt i bland annat avslutande High on Rejection. Även fans av AVENGED SEVENFOLD kan finna positiva associationer i t.ex. tredjespåret Alone In A Crowd. Inledande Death For Me, Death For You är en bland flera hittiga låtar. Bland dem även förstasingeln Surviving Self Resentment som med sin radiovänliga stil kanske är något utslätad och inte albumets bästa spår. Sångaren Tommy Hjelm har inte sin styrka i rensångspartierna, men detta uppvägs flerfalt av vidden i röstregistret som skär både brett och djupt i growl och skrikande sång.

INSENSE säger sig, kanske inte helt seriöst och möjligen i polemik med TNBM (True Norwegian Black Metal), spela NCM, “Norwegian Correct Metal”. Och det är bra så. För min del spår jag att bandet med denna platta kan skaffa sig en bredare publik och ett bra avstamp vidare ut i världen.

/BiblioteKarin