Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta “Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, “Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn “Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít Sæng, Dýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om “Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl “snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal. Så bra är åtminstone “Berdreyminn”…

Skivor

Lykantropi – S/T

ARTIST: Lykantropi
TITEL: S/T
RELEASE: 2017
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lykantropi, för den som nu inte är bekant med termen, är alltså ett sjukdomstillstånd där patienten tros sig vara – eller vill vara – en varg. Därför är det måhända passande att debuterande LYKANTROPI är bördiga från Värmland, i vars skogar det mytomspunna djuret återfinns i skapligt rikligt antal.

Så förfärligt vassa klor har dock inte bandet, frontade av dubbla vokalister i form av bandets grundare Martin Östlund och nytillskottet My Sohlin. Jag menar inte detta som att det saknas kvalité, utan bara det faktum att vi snackar mjukt flum snarare än rivigt riffande. Värmlänningarna har vid tillfälle kategoriserats som 70-tals-rock, och det är förvisso inte helt fel, men nog finns det även en hel del 60-tal i grytan, och grundingredienserna kommer minst lika mycket från folkrock- och progg-hyllorna som från den blues-hylla där 70-talsrocken primärt gör sin middagsshopping. Minst lika mycket SIMON & GARFUNKEL som LED ZEPPELIN, för att parafrasera.

Anrättningen är hur som helst ganska angenäm, särskilt när den sorgsna nerven och mörka värmen i Sohlins röst ges utrymme.  Det finns även gott om snygga små detaljer, till exempel i form av diskreta körpartier, effektfullt utplacerade triangel-slag och jazziga små gitarr-licks som förhöjer helheten. Ett bra exempel på när bandets flummiga ådra ges fritt – och lyckat – spelrum är långa Julie (Old Death Wisper) medan den lite mer jordnära rockigheten presenteras bäst i inledande Black Old Stone, som i sammanhanget sticker ut lite med sitt tämligen raka och envetna signaturriff.

Som helhet hade skivan behövt lite mer av den rockigheten, och några snäpp mindre av det påtagligt flummiga. Även om det är en skön platta, vackert meditativ och behagligt rogivande, blir den över loppet av sina åtta spår aaaningen enformig. På det hela taget ändå en fin debut, värd 6/10 yl mot månen!

Skivor

Kobra And The Lotus – Prevail I

ARTIST: Kobra And The Lotus
TITEL: Prevail I
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Okej, visst, KOBRA AND THE LOTUS är ett band. På samma sätt som till exempel DIO eller DEVIN TOWNSEND PROJECT är det… Det finns så klart fler medlemmar än frontpersonen, men låt oss vara ärliga – det handlar inte om dem. Kanadensiska KATL handlar naturligtvis om frontkvinnan Kobra Paige, och det beror inte på att det är något fel på kompetensen hos övriga i bandet, utan enbart på  att den pipa Paige besitter är galet bra. (Åtminstone nuförtiden, skillnaden mot debutsläppet “Out Of The Pit” är markant.)

Musikaliskt rör sig Calgary-kombon inom en förhållandevis bred sfär, där inslag av klassisk heavy metal och thrash blandas med uppenbart symfoniska inslag och ett och annat nedstämt riff med lite elakare bett. Kvalitén på låtmaterialet är aningen spretig, även om det ändå finns visst fog för att mena att den genomsnittliga nivån på “Prevail I” (det är en etta, “Prevail II” är planerad till senare i år) är snäppet högre än på bandets tidigare släpp. Ungefär hälften av materialet håller mer än godkänd nivå, medan resten slirar lite. spår som är värda att nämnas är inledande Gotham med sin kraftfulla refräng, power-balladen Light Me Up, mångfacetterade Victim, där ett lite taggigare riffande möter Paige klassiska skolning på ett fint sätt, luftiga Manifesting Destiny, samt svulstiga singeln Trigger Pulse.

Det framstår måhända som aningen platt att ösa superlativer över Paige kvalitéer, och inte ha så mycket att säga i övrigt, men det är faktiskt ganska träffande. Med en banal röst i täten hade “Prevail I” varit en tämligen banal skiva, men nu är det faktiskt en riktigt trevlig bekantskap. Så heter det ju också spetskompetens av en anledning…