Alla inlägg av Robert Gustafsson

Yoth Iria – As The Flame Withers

ARTIST: YOTH IRIA
TITEL: “As The Flame Withers”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Pagan Records 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hur tidigt på året kan man börja prata om “Album Of The Year” utan att det tappar trovärdighet? Nu ungefär? Februari såg nämligen release av YOTH IRIA och deras fullängsdebut “While The Flame Withers”, och dra mig baklänges vilken fin platta detta är – betyget lutar till och med uppåt mot den perfekta tian snarare än neråt.

8 låtar får man. Inte ett enda är ens en gnutta svagt, och de är dessutom placerade så att de förstärker varandra och ger variation. Spår som The Great Hunter eller the Red Crown Turns Black är aggressiva och luktar klassisk black metal med mer släktskap av nordens skogar än sina Medelhavskusiner – men ändå lyckas bandet med att prångla in lite klassiska NWOBHM-slingor i låtstrukturerna, och det är inte utan att det luktar IRON MAIDEN över det hela ibland, draget genom ett filter av smuts och hårdhet. Sen byter man skepnad, och blandar. Spår som Hermetic Code, Tyrants eller The Mantis kunde lika gärna varit låtar tagna från en skiva som står med ena benet i black metal och det andra i gothen. Det är tungt, svängigt och totalt sett otroligt varierat. 47 minuter passerat som i en grisblink och sen vill man börja om!

YOTH IRIA är officiellt en duo, där gamla grekiska black metal-ikonerna Jim Mutilator (ex ROTTING CHRIST) trakterar basen medan The Magus (NECROMANTIA, THOU ART LORD) står för sången, men man har samlat lite av ett hellenistiskt all-star-possé som gäster för att kunna fullgöra sin musikaliska målbild. Gitarrerna kommer från George Emmanuel (LUCIFER’s CHILD) och trummorna från J.V. Maelstrom (CAEDES CRUENTAS), och att kalla detta för en debutskiva känns en aning… futtigt. Det är tydligt att “As The Flame Withers” är resultatet av flera års arbete med låtmaterial och en tydlig vision av hur resultatet ska låta, och därtill av rutinerade rävar som klarar av att förverkliga det.

“As The Flame Withers” är kort sagt förbluffande bra. Det är kvar massor av musikåret 2021, och skulle någon skiva rubba den här från tronen är det bara att tacka musikgudarna, för då har vi ett alldeles unikt år för händerna.

Vördnad. YOTH IRIA och deras “As the Flame Withers” fyller undetecknad med vördnad, och det är mycket möjligt att tiden tillrättavisar detta betyg… uppåt.

Foo Fighters – Medicine At Midnight

ARTIST: FOO FIGHTERS
TITEL: “Medicine At Midnight”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roswell Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FOO FIGHTERS är här med sitt tionde studioalbum, en platta som ursprungligen var tänkt att släppas förra året men sköts upp på grund av den pågående pandemin, och det är en skiva som ytterligare befäster bandets position som megastjärnor inom arenarock-scenen. När “gamlingarna” lägger av (japp, jag menar er ROLLING STONES, U2, BRUCE SPRINGSTEEN med flera!) så finns det i dagsläget ett fåtal akter kvar inom genren som kan bära en stadionspelning på egen hand. COLDPLAY är ett sådant namn jämte FOO FIGHTERS, och därför är materialet på nya “Medicine At Midnight” lite extra spännande.

Det lutar sig mindre mot en klassisk gitarrdriven och riffbaserad rock’n’roll och luktar mer percussion, rytmer och…  PINK FLOYD och SUPERTRAMP? Lyssna på titelspåret, luftiga Chasing Birds eller singeln Shame Shame och tänk hur detta material skulle kunna vävas in som kontrast till bandets klassiker och utgöra en väldigt spännande setlista live. Med det sagt: “Medicine At Midnight” sitter inte omedelbart på egna ben när man lyssnar på den, för det finns inte massor av uppenbara ögonblick där bandet bjuder på sin patenterade enkla och lättlyssnade rock. Sista spåret Love Dies Young är antagligen mest åt det hållet, men i övrigt är den här skivan en vägran att gå i gamla fotspår.

Du kan få ge det lite tid och ett par varv.

Mixen är underbar att ta till sig i ett par bra lurar, påkostad och proppfull av detaljer mejslas låtarna fram ur nästan ingenting. Ett knasigt bakvänt trumkomp kan leda in i vad som först framstår som en märklig upplevelse, och som slutar i ett crescendo. Spår som Cloudspotter och Making A Fire tog lite tid att visa den här skribenten sin storhet, men har över tid vuxit ut till favoriter.  Hela skivan är bara ca 35 minuter lång, men mycket varierad trots det och känns… längre. På ett bra sätt!

Hot or not? – Februari 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Sufferers Of The New Plague
ARTIST: Tortured Demon
VALD AV : Amelie

Martin: När det kavlas ut riff och matas tvåtakt, då regerar TORTURED DEMON med bister emfas och får mig att dra på smilbanden rätt rejält. Underbar stämning och fin produktion som drämmer in budskapet fint. Hade rensången inte varit där så hade detta blivit full pott.
Robert: Härlig DIY-känsla över TORTURED DEMON. Det blandas inspiration från tidig Bay Area-thrash med hur MASTODON en gång i tiden manglade, och detta har en skön nerv. Framförallt gillar jag gitarrspelet och riffen. Rensången är det enda som skaver för min del, den håller inte samma klass och känsla som övrig leverans. Bra!
Fredrik: Någonstans i gränslandet mellan old school döds och dito thrash opererar TORTURED DEMON, och det känns som om de navigerar dessa blodstänkta vatten med ganska god bekvämlighet. Jag gillar det köttiga riffandet samt hur growlen påminner om gamla OBITUARY, men håller med kollegan Robert om att rensången slirar lite. Ljummet+.


LÅT: The Blood And The Iron
ARTIST: Einherjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”Sympatiskt” är det beskrivande ord jag använde mest i min recension av EINHERJERs kommande album. Och precis så vill jag benämna denna första singel också. Mer än ljummen men knappast dagens hetaste.
Martin: Jag vill gilla EINHERJER, det vill jag. Men så är det faktumet med inslagen av folkmusik som jag vantrivs med. Jag gillar inte huvudriffet, och tycker att låten är vansinnigt tjatig. Nä, detta funkar inte för mig.
Robert: För egen del finns det ett fåtal saker som skriker “varning” när det gäller hårdrock och metal. Pratsång, SYSTEM OF A DOWN och folkmusik är starka sådana signaler, så det är med fasa det är dags att kasta sig ut i EINHERJERs The Blood And The Iron.  Tack och lov tycker jag att folkmusiken är relativt nedtonad, och efter 3 raka varv med låten sitter den oväntat bra, ska erkännas. Inget som välter världen, men trevligt sällskap detta!


LÅT: Motordeath
ARTIST: The Crown
VALD AV: Martin

Robert: THE CROWN gör som vanligt: ställer skåpet. Ingen tvekan, gaspedalen på den här racingupplevelsen är hårt tryckt i botten och det är givetvis stekhett. Gillar man THE CROWN får man sitt lystmäte, gillar man inte THE CROWN borde man ändra åsikt. Skitbra!
Fredrik: Dödsmetallbandet THE CROWN är i det här numret i några enstaka partier oväntat melodiska och finstämda, och resten av låten thrashiga som bara den, med fullt ställ på tvåtakten och ett ganska simplistiskt riffande. Men det funkar, och det riktigt bra, faktiskt. Gillar’t!
Amelie: THE CROWN har hållit på länge och med sin melodiska döds-thrash alltid fått cred men är ändå inte så allmänt (er)kända som en del andra svenska akter i den melodiska skolan. Och något är det som saknas, också jag är lätt kallsinnig till bandets musik. Alltså, bra låt detta men inget som bränner till.


LÅT: The Red Crown Turns Black
ARTIST: Yoth Iria
VALD AV: Robert

Fredrik: Förhållandevis lättillgänglig och luftig black metal, med bitvis fint driv och ett knippe eleganta mollslingor på gitarrerna. Har dock lite svårt för sånginsatsen, och är mycket tveksam till det sonar-liknande pinget som dyker upp här och var. Inte dåligt, men definitivt mer svalt än glödhett.
Amelie: Nystartad black metal-akt (2020) med vokalisten George Zacharopoulos som också sedan 1989 skapat fin grekisk svartmetall i NECROMANTIA tillsammans med namnkunnige trummisen Fotis Benardo. YOTH IRIA känns lite mer melodiskt än ”storasystern”. Härligt driv i denna låt, detta är hett!
Martin: En trevlig överraskning! Ett helt okänt band för mig faktiskt. Bra driv, hetsigt och mycket melodiskt bitvis med nästan NWOBHM-vibbar i gitarrerna (vilket blir ytterligare ett plus i kanten). Hade kunnat trimmas ner något för att göras ännu vassare, men som helhet tycker jag att detta glöder fint.