Alla inlägg av Robert Gustafsson

Armored Saint – Punching The Sky

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: Punching The Sky
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ska man skriva en recension av mer eller mindre legendariska ARMORED SAINT så är det antagligen lika bra att lägga korten på borden direkt: jag är oerhört svag för när John Bush sång ges utrymme för det episka, och det dröjer inte längre än refrängen på öppningslåten Standing On The Shoulders Of Giants förrän gåshuden reser sig på armarna.  Det är galet mäktigt, och drar mot höga höjder!

Efterföljande skiva är sedan ganska ohjämn, framförallt initalt. Spår som The End Of The Attention Span, Do Wrong To None eller Lone Wolf är bra, mne har såväl hög- som lågpunkter, Joey Vera (bas), Phil Sandoval (gitarr) och Gonzo Sandoval (trummor) är ett tajt band som vill så mycket att det skiner igenom. Ibland blir det liksom för mycket, och egentligen skulle den här skivan ha vunnit på att skäras rejält. Mer lean. Snålare. Men det glömmer man bort när refrängen på ex Lone Wolf kommer på. Eller de två mest kompletta låtarna Missile To Gun respektive  Fly In The Ointment, det är kort sagt två klassiska ARMORED SAINT-låtar som får lyssnaren att komma ihåg fornstora dagar.

Betyget? Ständigt ökande. Betygsåttan delas ut efter en 8-10 varv med plattan. Vem vet hur detta slutar…?

Kadavar – The Isolation Tapes

ARTIST: KADAVAR
TITEL: The Isolation Tapes
RELEASE: 2020
BOLAG: Pelagic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2020 är sjukt jävla konstigt. Och obehagligt. Tyska KADAVAR, med dunderplattor som “Berlin”, “Abra Kadavar” och den självetitlade debuten bakom sig släpper “The Isolation Tapes”, och de första singlarna är.. rena kräkmedlet. New age-svammel modell drogdimma och en mängd psykedeliska flummiga låtar i form av såväl Everything is Changing som Eternal Light. Vad fanken? Man kan ju hoppas att det är de moderna undantagen nu när fullängdaren “The Isolation Tapes” släpps.. men tji fick man.

Första lyssningen på den här plattan ger visserligen kontext till dessa lösryckta singlar, men inte blir det bättre för det. Det är så flummigt att 60-talet ringer och vill ha tillbaka sin status som nummer 1 inom låt-gå-mentaliteten. Spår som The Lonely Child, Unnaturally Strange, The Flat Earth Theory och The World Is Standing Still är rent trams, för att tala klarspråk.

Med tiden så finns ändå en förlåtande och sammanhängande röd tråd. Man fattar knappt hur det gick till, men efter tre varv (?) med den här kassa plattan har den en form av hypnotisk och nästan läkande egenskap i all sin abstrakt. Märklig platta, minst sagt. 2020? You bet. Skitdåligt och fascinerande på samma gång…

Heathen – Empire Of The Blind

ARTIST: HEATHEN
TITEL: “Empire Of The Blind”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

San Franciscos HEATHEN kan vara det bästa bandet du inte har koll på i hela världen, i alla fall om vi snackar rutinerade rävar som levererar Bay Area Thrash. Deras klassiker “Breaking The Silence” från -87 är en av de starkare plattorna genren har att erbjuda, 2010 års “The Evolution Of Chaos” visar att bandet åldrats som ett årgångsvin och nu är det dags för “Empire Of The Blind” att ställa skåpet. 12 låtar, 47 minuter är vad herrar Lee Altus och Kragen Lum (gitarr),  David White (sång) och nya Jason Mirza (bas) samt Jim DeMaria (trummor) behöver för att placera sagda möbel stabilt i hörnet.

Musikaliskt snackar vi thrash med melodiska och episka anslag, och låtar som The Gods Divide, Sun In My Hand, Empire Of The Blind, A Fine Red Mist och The Blight tillhör bandets finare stunder totalt sett.  Det är en fin mix av hårdare thrashlåtar och snygga refrängdrivna spår som sätter sig på hjärnan – har du inte koll på HEATHEN sedan innan rekommenderas du att åtgärda det omedelbart!