Alla inlägg av Robert Gustafsson

Hate – Tremendum

ARTIST: HATE
TITEL: ”Tremendum”
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag säger svärtad döds från Polen av stundtals hög kvalitet. Hand upp alla som tänker på BEHEMOTH, genrens superstjärnor.

Alla, typ?

Tänkte väl det. Varken oväntat eller oförtjänt, det finns en anledning till att just det bandet besitter frontalloben i alla hårdrockares hjärnor – men det finns fler kandidater och leverantörer inom samma smala definition. Krakovligisterna HATE har varit verksamma sedan 1992, och pinfärska ”Tremendum” är bandets tionde (!) giv sedan starten. Personligen har jag stiftat bekantskap med dem sent i deras karriär, i samband med förra plattan ”Crusade: Zero”, och sålunda var det med smått löjliga glädjefniss jag hittade årets giv på rea i en skivback på Gefle Metal Fest. Värt halva entrépengen, typ, gurglade jag medan jag staplade iväg i natten likt Gollum med händerna om min älssskade.

Handen på hjärtat – vad är det viktigaste för ett band som spelar blasfemisk blackened death?

Precis. Att kunna skriva minnesvärda, bra låtar som klarar av att tränga igenom manglet och tordönet. Det är förstås inte helt enkelt alltid, jag menar – inte ens giganterna och nämnda BEHEMOTH klarar det i 100% av fallen – men det är verkligen det som gör all skillnad. Och det klarar HATE rätt ofta. Spår som som Into Burning Gehenna eller Numinosum är rent av enerverande starka låtar, samtidigt som det inte finns några tillfällen på skivan som är svaga. Indestructible Pillar, Sea Of Rubble, Asuric Being, Walk Through Fire? Kanon. fan, till och med avslutande extraspåret Hearts Of Steel funkar ju, och rent överlag är det så här med ”Tremedum”: lyssna en gång och den är okej. Lyssnar 5 gånger och den är bra. Lyssna 10 gånger och du gillar den stenhårt.

HATE är i huvudsak kärnduon Adam Buszko på sång & gitarr samt Paweł Jaroszewicz  på trummor, men här har man sällskap av bland annat Paweł Michałowski  på bas samt gästerna Dominik Prykiel  och Dean Arnold (från VITAL REMAINS) på sologitarr.Resultatet är en homogen, stenhård svärtad dödsskiva av riktigt hög kvalitet, en skiva som mer än väl håller Polens fana högt detta skivår. Mycket bra!

Sons Of Crom – The Black Tower

ARTIST: SONS OF CROM
TITEL: ”The Black Tower”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svensk/finska duon SONS OF CROM är tillbaka med sitt andra album ”The Black Tower”, något som fick den här hobbyskribenten att bli lite till sig i trasorna och paxa recensionsrätten här på WeRock  snabbare än en alkis går in på Bolaget en måndagmorgon. Anledningen? Jag gillade debuten ”The Riddle Of Steel” skarpt, men fann den också en aning… luddig i kanterna stundtals, och efter att ha följt med och läst en del innan den här releasen så var känslan att bandet skulle kliva upp ett pinnhål avseende låtskrivandet. Kombinerar man det med bandets signum musikaliskt (man rör sig någonstans i skärningspunkten mellan BATHORY runt ”Hammerheart” och ”Twillight Of The Gods”-eran och klassisk heavy metal, samtidigt som man har en skvätt folkmusik i mixen) så har man med andra ord goda förutsättningar för en kanonplatta.

Och det får man.

Inledande Steps Of Doom är filmiskt snygg och syftar just till att ge en introduktion (lite på samma sätt som avslutande Rebirth Of The Sun knyter ihop allt) innan man serverar ett par riktiga dunderlåtar. In Fire Reborn är hårdaste låten på skivan, Fall Of Pandemonium förmodligen bästa. Den sistnämnda har ett riff som är rent av löjligt bra i all sin enkelhet. Singeln Black Wings Up High är trevlig, och i Summoning The Starborn rör sig SONS OF CROM mellan headbangervänlig heavy metal till vackra black metalslingor. I mixen finns sen lågmälda och stämningsfulla Legacy och Viiminen Laki, och det är helt tydligt att herrar Janne Posti och Iiro Sarki verkligen fått till det förmågan att skriva låtar. Det är mer distinkt, det är mer solitt och på det hela enklare att ta till sig än på föregångaren. En referens som dyker upp medan man lyssnar är… MANOWAR (!). Alltså tidiga MANOWAR, fram till ”Fighting The World” ungefär – fast på ett bra sätt. Då man lyckas ha det där lite kärva soundet i sin heavy metal. Gissningsvis är det för att SONS OF CROM har sina rötter i Haparanda och enligt egen utsago spenderar mycket tid med ”de fem B:na som regerar: Bach, Beethoven, Beatles, Black Sabbath och Bathory”.

Är du ute efter en konceptskiva (den här handlar om hur man söker sanningen mellan livet och det som kommer efter om jag förstår saken rätt) som får dig att vilja spela luftgitarr och digga? Då är SONS OF CROM och deras ”The Black Tower” ett givet val för dig!

 

Orden Organ – Gunmen

ARTIST: ORDEN ORGAN
TITEL: ”Gunmen”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Werocks skribenter är en brokig blandning. Sällan – enas man om vilka skivor som är verkligt bra, och när det är dags att sammanfatta musikåret som passerat brukar debatterna och åsikterna vara spretigare än en argsint igelkott. En sak har dock visat sig över åren: det är rätt sällan som power metal får sin plats i solen på den här sidan då alla texter skrivs på helt frivillig basis… och samtliga skribenter gärna vandrar i mörkare och brutalare soniska landskap än just power metals glada tillrop. Personligen gillar jag power metal ibland, men det är en hårfin gräns på när det glada och smittsamma drivet fungerar väl, kontra när hockeykörer och hejiga klatschigheter gör mig lätt illamående. Den här skivan, nummer sex i ordningen för tyska (såklart…) ORDEN ORGAN, befinner sig mestadels på den sida som ger mig rysningar av välbehag snarare än andra sortens rysningar. Faktum är att ”Gunmen” har den där kvalitén som gör att den är lite svårt att sluta lyssna på när man väl börjat, även om det kanske inte är bara guldlåtar rakt igenom.

ORDEN ORGAN är Sebastian ”Seeb” Levermann på sång, gitarr, keyboard, Tobi på gitarr, Nils Löffler på bas och Dirk Meyer-Berhorn på trummor. På bilderna i konvolut och booklet är de utklädda till någon form av cowboys, och man gör överlag bäst i att kanske inte lägga fult fokus på bilder och lyrik. Det är inte där man excellerar anser jag, utan i förmågan att skriva melodier som fångar intresset och sätter sig fast. Bäst är Fields Of Sorrow, Vampire In A Ghost Town (…ja… du ser ju liksom hur lyriken kan kännas lite sådär genom att bara kolla på den titeln..), Down Here och The Face Of Silence. Låtar som Forlorn And Forsaken, Gunman och One Last Chance är helt okej de med, och det är kanske bara när man inleder opuset Come With Me To The Other Side genom att försöka låta så lika NIGHTWISH som möjligt som jag tycker att det verkligen spårar ur. Annars håller det här sig bra, och jag gillar drivet. Som sig bör nynnar man gärna vidare på flera strofer och refränger när musiken klingat ut.

”Gunmen” är helt enkelt en habil skiva som visar att ORDEN ORGAN är ett bra band. Trots att de spelar power metal. Återstår att se om fler av WeRock-skribenterna plockar upp ett soniskt leende på läpparna såhär på sensommaren…