Alla inlägg av Robert Gustafsson

Judas Priest – Firepower

ARTIST: JUDAS PRIEST
TITEL: ”Firepower”
RELEASE: 2018
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Brittiska JUDAS PRIEST släpper sitt 18:e studioalbum sedan debuten -74 (”Rocka Rolla”, för den som undrar..), och man vill fortsatt hålla heavy metal-fanan högt. Sprillans nya ”Firepower” har följande text på baksidan, innan man ens presenterar låtarnas titlar:

”Forged by conflagration of Molten Metal Fury in Hellion – Metallian a Warrior for Justice and Salvation – Ultimate God of Firepower: Titanicus.”

Herrejistaness, vilken smörja! Pryder man en platta men dylika plattityder så är det helt enkelt bara att man backar upp dem musikaliskt, Metal God Rob Halford i sättningen eller ej – för gosse, historien är proppfull av band som helt enkelt borde lagt av istället för att vrida metal-floskel-knappen till 11 (hej MANOWAR!). Därför är det nästan med en lättnadens suck man kan konstatera att ”Firepower” faktiskt är ett överraskande starkt och solitt album. JUDAS PRIEST har de senaste åren bullrat lite på tomgång, men till den här plattan valde man att återgå till gamla hederliga inspelningsmetoder, där hela bandet lirar i studion. Som på de gamla goda dagarna, och de här gubbarna har ju ett helt knippe klassikerplattor att tänka tillbaka på.  Rob Halford (sång), Ian Hill (bas), Glenn Tipton (gitarr, men tyvärr diagnostiserad med Parkinson och med skivans producent Andy Sneap som vikarie i bandet), Scott Travis (trummor) och Richie Faulkner (gitarr) är på den här skivan beviset för att grupparbete kan fungera alldeles ypperligt.

Inledningen bådar gott. Titelspåret som öppnar skivan är drivet, och gissningsvis kommer bandet att öppna fler än en liveshow med det här numret. Sen fortsätter man med relativt klassiska (om än tillrättalagda för Halfords nutida stämma och därmed mindre kastratskrikfyllda) JUDAS PRIEST-låtar. Lightning Strikes, Children Of The Sun, Evil Never Dies, Traitors Gate,  fina balladen Rising From Ruins – det är snyggt hantverk rakt av. Personlig favorit är antagligen refrängen på Spectre, den sätter sig löjligt hårt i skallen.

Man gillar det, helt enkelt, och det funkar fint från start till mål. Egentligen är det bara när skivan är slut och Spotify bestämmer sig för att fortsättningsspela JUDAS PRIEST efter att skivan är slut. När moderna och nya JUDAS PRIEST ställs mot sitt egna jag och The Hellion/Electric Eye så inser man att även om det här är bra så… var det faktiskt bättre förr.

Watain – Trident Wolf Eclipse

ARTIST: WATAIN
TITEL: ”Trident Wolf Eclipse”
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska WATAIN är kanske black metal-genrens allra största artistnamn, såväl i vårt avlånga kalla land som på en global scen. I samband med förra given ”The Wild Hunt” (2013) överöstes bandet med priser, medial framgång och en acceptans i den breda pressen som lär vara ovanlig för en så kontroversiell akt. Man har dessutom lyckats med konststycket att nå detta mediala genomslag och relativa kommersiella framgång samtidigt som man behållit sin integritet och setts som ett ”true” black metal-band som följt sina inre ideal och ledstjärnor. Fem år senare är man tillbaka med uppföljaren ”Trident Wolf Eclipse”, och den kom precis i början av det nya året. Lik en nyårsraket som kreverar öppnar den med en explosion som sedan övergår i stenhårda Nuclear Alchemy, som om WATAIN vill väcka en slumrande värld.

Avskalat i jämförelse med bandets senaste alster så skär ”Trident Wolf Eclipse” rakt in till benet i sin ilska. Spår som Sacred Damnation, Teufelsreich, Furor Diabolicus eller A Throne Below är exakta i sitt framförande. Inget onödigt har sparats, bara det absolut nödvändiga får vara kvar. Den första tanken är att det är för sparsmakat, men här finns luftfickor insprängda här och var – den episka ådran som återfanns på exempelvis Lawless Darkness är här komprimerad för att passa detta nya format. Bästa spåret är Towards The Sanctuary, men det beror i lika delar på att låten lyfts fram i kontrast till övriga stenhårda jabbar eftersom det är den klart mest melodiska och lättillgängliga låten som att den är bra på egna ben.

Egentligen skulle kanske denna recension kommit tidigare, närmare releasen av skivan, men… det finns ett problem med ”Trident Wolf Eclipse”. Efter den inledande chocken av att ha fått en sonisk smocka så förpassas plattan till att stundtals kännas.. tja.. en aning banal. bandet blästrar på. Låtarna är slagkraftiga och korta och snärtiga, produktion klanderfri, förpackningen proppfull med bilder på vargar och utspökade black metal-musiker. Allt är ”rätt”. ”True”. Men det är faktiskt inte sådär vansinnigt intressant och spännande över tid.Och jag vill egentligen att så ska vara fallet, så jag har lyssnat… och lyssnat. Jag gillar fortfarande skivan, och vissa spår är fantastiska, men som helhet vill det sig inte riktigt. Avslutningen med bedövande tråkiga Antikrists Mirakel gör dessutom att jag klipper bort dryga 7 minuter av plattans ca 42 minuters speltid, och kvar blir en skiva som balanserar mellan betyget 7 och 8.

Machine Head- Catharsis

ARTIST: MACHINE HEAD
TITEL: Catharsis
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

MACHINE HEAD är giganter inom hårdrocken. Robb Flynn och mannar åtnjuter en enorm cred och respekt från såväl fans som media, och mästerverket ”The Blackening” återfanns i toppen på undertecknads lista för de starkaste skivorna 2006-2015 i samband med att WeRock firade födelsedag. Med det sagt är det länge sen jag läste sådana svidande omdömen som i samband med bandets nya platta ”Catharsis”, det nionde i ordningen. Recensenter har närapå tävlat i vem som kan sabla ner skivan mest, och bandet har reagerat med ilska och genom att kommentera i aversion.

Alla fattar att en betygsetta på ett MACHINE HEAD-album är rent nys. Texter som förklarar att hela denna skiva ska förpassas till glömskan som om den aldrig fötts är förstås överdrivna å det grövsta, men det finns förstås ett korn av sanning i skitstormen som tycks vina runt ”Catharsis”. Detta är nämligen en skiva som till stora delar borde ha kapats i censuren och omarbetats å det grövsta.

75 minuter bjuds man på, en speltid som materialet inte håller för på långa vägar. Stundtals har bandet strösslat med rätt läckra riff, refränger och övergångar men det tycks liksom aldrig räcka för en hel låt – än mindre än hel skiva. Beyond The Pale och California Bleeding klarar sig kanske med hedern i behåll, men i andra vågskålen lägger man en låt som Triple Beam, en styggelse utan like och något som är så långt från MACHINE HEADs värdighet att det blir löjeväckande. På det hela taget sköter så klart bandet – Robb Flynn på sång & gura, Phile Demmel på gitarr, Dave McClain på trummor och Jared MacEachern på bas – sig bra. De är proffs. Men den här gången hade de behövt en sträng hand som styrt dem rätt när de vandrat vilse.

Detta är inget totalt haveri, men väl en dikeskörning av rejäla mått. Rent krasst – sannolikheten att ”Catharsis” någonsin kommer att spelas av undertecknad framöver är liten, då konkurrensen med bandets övriga diskografi med lätthet tar sådana idéer av daga…