Alla inlägg av Robert Gustafsson

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: “Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets “Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. “Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som “Shades Of God”, “Icon” och “Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

“Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!

 

Hot or not? Cover-special!

WeRock-skribenterna älskar att gnabbas om musik, och var månad går åsikterna isär om färskt material. Är det smält stål eller ljummen folköl? Få typer av låtar kan nog dela dessa åsiktsmaskiner lika grundligt som en cover, vilket är anledning nog  för att ge just fyra stycken sådana ett helt eget inlägg.

Det som tycks enkelt vid första ansatsen utvecklas lätt till en svår balansgång. Det ska vara likt originalet… men inte för likt. Likt artistens egna sound… men inte för likt. Låten i sig ska dessutom vara bra. Kort sagt: när de här artisterna tolkar covers är det upplagt för HOT OR NOT cover-special!

LÅT: A Forest
ARTIST: BEHEMOTH feat Niklas Kvarforth
ORIGINALARTIST: THE CURE

 

Martin: När jag vaknade i torsdags morse tänkte jag att en låt av BEHEMOTH och SHINING-Niklas nog kunde få mig att vakna rejält. Nä, den fick mig att nästan somna om. Enough said!
Robert: Jag hade aldrig hört originalet innan den här låten släpptes, och kan konstatera att även det är en låt som går lite på tomgång. Vanligtvis älskar jag BEHEMOTH, men inte ens de kan koka soppa på en spik. Trist låt, trist cover.
Amelie: Oavsett vad BEHEMOTH gjort tidigare, vad Nergal respektive Niklas Kvarforth gjort, gör, stått och står för på gott och på ont, oavsett en totalt hopplös video – gör dig själv en tjänst och lyssna utan att titta på den – ja, oavsett allt runtomkring är detta en jäkligt bra version av en 40 år gammal låt.
Fredrik: Originalet är väl egentligen rätt tråkigt, men det finns potential i den här covern. Gillar verkligen hur de bygger upp det instrumentala, det blir väldigt stämningsfullt. Sen tycker jag kanske inte riktigt att Kvarforths sånginsats funkar rakt igenom, det blir bitvis väl åt det kraxiga hållet.

LÅT: Rainbow In The Dark
ARTIST: KHEMMIS
ORIGINALARTIST: DIO

Amelie: En bra låt blir aldrig dålig. Och det är väl just därför andra band lockas göra covers på dem. KHEMMIS version ligger här (för) nära originalet och måste jag välja så blir det ändå DIO alla dagar i veckan…
Fredrik: Säger som Amelie, en bra låt är en bra låt är en bra låt… Att matcha Ronnie James sånginsats är så klart en i princip alla övermäktig utmaning, men KHEMMIS produktion är i allt övrigt oklanderlig. Sliskig? Absolut. Alltså, verkligen otroligt over-the-top-sliskig? Ja, verkligen. Men också betvingande? Ni vet svaret – japp!
Martin: Modigt att göra covers på låtar av DIO. Oavsett hur bra man anser sig vara är det omöjligt att bräcka originalet. Och visst, KHEMMIS version är trevlig, men bidrar inte till att göra något eget av låten.
Robert: Rainbow In The Dark är en låt där varenda not, riff och ord sitter inpräntat i hjärnbarken sedan urminnes tider. Att KHEMMIS gör en egen version med små variationer som gör att de helt äger låten blir väldigt bra. Stekhett!

LÅT: Fighters
ARTIST: KATATONIA
ORIGINALARTIST: ENTER THE HUNT

Martin: En helt okej version av en otroligt bra låt. Men då originalet är så vansinnigt bra och nästan hemsökande förträffligt blir KATATONIAs version lite av en axelryckning.
Robert: KATATONIA gör den här låten till sin, och på senaste skivan “City Burials” låter man Fighters avsluta plattan på ett fint sätt. Hett!
Fredrik: Jag har inte riktigt samma nära relation till originalets upphovsmän i ENTER THE HUNT. Följaktligen är jag helt bekväm i att konstatera att KATATONIAs version, som lyckas med att vara  mer mjukt drömsk och ändå ha hårdare gitarrer, överträffar originalet. Snygg låt, detta!
Amelie: Låten är alltså en cover på Fighters av det under sin aktiva tid alldeles för lite uppskattade ENTER THE HUNT, ett svenskt unikum i hårdrockens historia som vi vill ha tillbaka – nu!
Nå, KATATONIAs version är helt ok men gör inte denna fantastiska låt full rättvisa. Lyssna helst på originalversionen med ETH, obs inte de senare remixerna utan ursprungsmixen. ETH sover för övrigt en djup törnrosesömn men är enligt uppgift inte helt avlivat. Hoppet består!

LÅT: Needles And Pins
ARTIST: JORN
ORIGINALARTIST: Jackie DeShannon/The Searchers

Fredrik: Originalet är i mitt tycke en påtagligt charmig 60-talspärla med både visst vemod och en samtidigt pigg och luftig framtoning. JORN lyckas konservera den andan ganska väl i sin tolkning av låten, som visar sig passa oväntat fint som 80-tals-radiorock. Lättsamt skval, javisst, men likafullt ett trivsamt guilty pleasure för soliga sommardagar.
Robert: JORN brukar ju ge sig på covers helt besinningslöst, och när jag såg att den här klassikern fanns med på “Heavy Rock Radio 2” var jag orolig för ett magplask. Så blir det inte. Jörn Lande gör den här typerna av låtar av kärlek till musiken han växte upp med på radio, och banne mig om han inte ror i land den här låten riktigt bra. Oväntat hett!
Amelie: Om en bra låt aldrig blir dålig som cover (se kommentar till KHEMMIS-spåret ovan) blir heller aldrig en högst medioker popdänga från 60-talet särskilt het i en rockversion som visserligen svänger lite grann men helt saknar tyngd och intresse.
Martin: Någon mer än jag som kom att tänka på filmen “The Commitments” och den formliga slakten som coverbandet AND AND AND anställer på denna låt? Låt mig säga så här – JORN gör en version som är mycket mer värd att lyssna på. Att bandet inte tycks ha lämnat 80-talet tycker jag bara är charmigt, och gör att jag blir glad av den här versionen.

Temple Of Void – The World That Was

ARTIST: TEMPLE OF VOID
TITEL: The World That Was
RELEASE: 2020
BOLAG: Shadow Kingdom Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jag har följt jänkarna i TEMPLE OF VOID sedan de debuterade med utmärkta “Of Terror And The Supernatural” 2014, och ständigt fascinerats över hur de klarar att få sin döds-doom att låta svängig fast det stundtals går i snigelfart, i vissa låtar knappt mätbart i Bpm. Anledningen är ett genuint hantverkskunnande när det gäller låtsnickeri, och tredje given “The World That Was” är dessutom den mest lättlyssnade plattan från bandet. Sannolikt också den bästa till dags dato, och därmed en ypperlig väg in till detta band.

Totalt bjuds vi på 5 riktiga låtar + 1 mellanspel över 37 minuter. Inledande A Beast Among Us är ganska talande för bandets sound, men redan i Self-Schism så inleder man på ett sätt som luktar gamla ALICE IN CHAINS i dödstappning – och i Leave The Light Behind är det lika delar NOVEMBERS DOOM och PARADISE LOST som skiner igenom. Det är tillsammans med avslutande titelspåret skivans bästa låtar och ett exempel på hur TEMPLE OF VOID lånar referenser av andra utan att på något sätt släppa sin egen identitet.

Sist men inte minst: har du sett “När Lammen Tystnar”, seriemördarfilmen med Hannibal Lecter som centralfigur? Är det något band som skulle kunna göra en lyckad cover på ledmotivet så är det TEMPLE OF VOID!