Alla inlägg av Robert Gustafsson

Carcolh – The Life And Works Of Death

ARTIST: CARCOLH
TITEL: “The Life And Works Of Death”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sleeping Church Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska CARCOLH är åter med sin andra platta “The Life And Works Of Death”, och för oss som gillade debuten “Rising Sons Of Saturn” från 2018 så väntar mer av samma vara – dvs doom metal. Bandet sträcker sin musik från relativt långsam och lite släpig doom till mer snärtig sådan, där de i sina snabbare moment minner en hel del om gamla BLACK SABBATH. Personligen föredrar jag bandet i det spektrat, och tycker därför att öppningslåten From Dark Ages They Came är ett lite svårt val, men det är såklart  en smaksak. Nu får man dock ca 2 minuter rätt långsam inledning som man behöver orka förbi om man inte är lagd åt just den sortens doom – men det är klart värt det. Den här skivan bjuder nämligen på riktigt fina höjdpunkter under resans gång!

CARCOLH är en kvintett bestående av Quentin Aberne & Olivier Blanc på gitarr, Benoit Senon  bakom trummorna, Mathieu Vicens på bas och Sébastien Fanton på sång, och den sättningen känns stabil och kompetent. Bandets namn är hämtat från en mytisk varelse i fransk folksägen, en varelse som kan liknas vid en stor snigel och som fick en egen låt på förra plattan (Dragonsnail). Det saknas denna gång, men det gör inget då bandet kompenserar med låtar som Works Of Death, When The Embers Light The Way och The Blind Godess.

Detta är knappast originell eller nyskapande musik, men CARCOLH levererar bra, och för oss som har en soft spot för gamla SABBATH-vibbar (vem har inte det?) så är det ett givet köp!

Hot or not? – Augusti 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Gentle Touch Of Humanity
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: En fantastiskt ödesmättad och drabbande låt.  Mittensjoket med faktiska citat funkar otroligt bra och förstärker låtens allvar. Solot vid treminutersstrecket är magiskt bra i sin enkelhet. Stekhett!
Robert: Vi brukar inte klicka, jag och WORMWOOD. Därtill blandar de gnistrande briljans med kattguld för ofta, och detta är inget undantag. Konstpausen efter frasen “and then there were silence”, PINK FLOYD-solot och avslutningen? Geni. Stycket i mitten med inspelade röster, det som är trist första gången och fullkomligt förödande ju fler gånger man tvnigas genomlida det sen? Motsatsen. Detta är ännu en låt i raden som gör mig opepp på bandet, trots brännheta fläckar stundtals.
Fredrik: Det är lustigt hur olika det kan vara ibland. Jag noterade min skribentkollega Martins ord här ovan, om hur mittenpartiet med nyhetsuppläsar-röster enligt honom verkligen fungerar. I mina öron är det partiet vad som drar ner låten från lysande till bara riktigt, riktigt bra. Det är ett varierat, vackert, mörkt och mäktigt stycke, men energitappet som uppstår när det bara pratas i två hela minuter kostar lite för mycket. I övrigt är detta en ack så vacker – i brist på bättre uttryck – black metal-ballad…

LÅT: Edict
ARTIST: Genus Ordinis Dei
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”O nej, nu blir det krigsmetal a la SABATON” var mitt första intryck när Edict drar igång. Det italienska bandet bjuder dock mer variation än så och refrängen hakar fast med det snaraste. Som den del i en rockopera detta tydligen är så blir det stort, pampigt och mäktigt – ja ibland nästan övermäktigt. Glöden är på gränsen mellan att kvävas och fatta eld på riktigt.
Martin: Det finns mängder av dylika låtar, men jag tycker ändå att detta har viss charm. Inte så att jag skulle stå ut med en hel skiva, konceptet är redan nu uttjatat och jag skulle sannolikt ha tröttnat ganska raskt, men som enskild låt funkar detta helt okej.
Robert: Kan man få DIMMU BORGIR att framstå som minimalistiska så har man ett fläskigt sound, den saken är säker! Bombastiskt är bara förnamnet, och det är tydligt att detta är en liten del taget ur sitt sammanhang. Den här låten funkar för mig!


LÅT: Revolution In Limbo
ARTIST: Between The Buried And Me
VALD AV: Martin

Robert: När BETWEEN THE BURIED AND ME är bra så är de otroligt bra, men ibland kan de liksom gå vilse i sina egna kreativa konstnärssjälar. Den hår låten lyckas bjuda på båda dessa sidor av bandet, och jag måste erkänna att den totalt utflippade andra delen av låten tappar mig…
Fredrik: Nio spretiga och till slut ganska långa minuter, trots att här finns en hel del godis. Partiet som börjar vid 02:15 är löjligt elegant, och stycket som följer angenämt brutalt. De närmast latino-inspirerade rytmerna från 05:45 och framåt är oväntat coola och osar av SANTANA. Men i slutänden finns det inget som håller ihop denna schizofrena rock-opera till en fungerande låt.
Amelie: Förvirringen är nästan total. Vad är det jag lyssnar på? En misslyckad mashup av två, tre olika låtar? Jag är väl med någorlunda fram till 5:50 ungefär – sen fattar jag ingenting. Det kan visst vara ok att blanda totalt olika stilar, tänk t.ex. ZEAL & ARDOR, men det här blir bara alltför mycket, håller på alltför länge och svalnar alltför fort. Det funkar inte för mig.

LÅT: Revert
ARTIST: Profiler
VALD AV: Robert

Fredrik: Skönt intro, och en överlag hyggligt trivsam låt, dock med ett bitvis väldigt 00-talsdaterat sound. Jag gissar att medlemmarna i PROFILER har lyssnat en hel del på LINKIN PARK och kanske en smula på PORT NOIR. Inte alls oävet, det är snyggt och välproducerat, men kanske utan den där riktiga hooken.
Amelie: Överraskningsval från Robert! Aldrig hört talas om bandet och mycket sparsamt med info på nätet. Låten har kraftig dragning till rap / nu metal och ja, jag finner mig vara med på noterna mer än jag kanske väntade mig. Skön rensång och ”lagom” desperat skriksång. Sympatisk text som också bidrar till att höja temperaturen.
Martin: Behöver nu-metal återuppväckas? Frågar ni mig så är svaret nej, och PROFILER kommer inte att få mig att ändra åsikt hur välproducerat detta ändå är. Berör ytterst lite.

Memoriam – To The End

ARTIST: MEMORIAM
TITEL: “To The End”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reaper Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ibland kan det nästan kännas lite orättvist, som när MEMORIAM manglar ut sin fjärde giv på lika många år och helt problemfritt når sina förväntade höga verkanshöjder. Manglig döds som påminner om BOLT THROWER? Visst, hur svårt kan det vara. Punkinfluerad skrammel? Absolut. Doomkänsla? Jaja, det fixar vi lite i förbifarten. Det har säkert inte varit riktigt så enkelt för herrar Karl Willets (sång), Scott Fairfax (gitarr), Fran Healy (bas) och nye Spikeyh T Smith (trummor) som jag vill påskina, men det är ändå känslan man får. MEMORIAM kan liksom inte misslyckas och har en lägstanivå som de flesta av oss drömmer om att nå som högstanivå.

“To The End” innehåller mer av den vara som tidigare skivor “For The Fallen”, “The Silent Vigil” och “Requiem For Mankind” gjorde, och med ett öppningsspår som Onwards Into Battle ger man de flesta lyssnare precs vad de vill ha: Old school benknäckardöds med krigstema. Det är däremot inte den låt som är intressantast på skivan, i alla fall inte över tid. Där placeras istället de båda lite långsammare styckena Each Step (One Closer To The Grave) och As My Heart Grows Cold, i vilka bandet närmast påminner om ett släpigt PARADISE LOST. Även industripunkiga Failure To Comply och Vacant Stare sticker ut, men är kanske mindre i min personliga smak för att benämnas som bäst på skivan.

MEMORIAM har inte tömt sina kreativa bägare trots den rappa utgivningstakten, det står alldeles klart på “To The End”!