Alla inlägg av Robert Gustafsson

JORN – Live On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Live On Death Road
RELEASE: 2019
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

…ni vet hur det är – man har sina favoriter, och de ger man the benefit of the doubt. Så är fallet här, och det ska sägaas med en gång att betyget säkerligen hade kunnat landa på en sjua snarare än den utdelade åttan om en annan skribent åtagit sig recensionen av JORNs liveplatta “Live On Death Road”. Nu råkar undertecknad ett gott öra till den sympatiske norrmannen Jørn Lande och hans röst, så betyget väger tydligt uppåt för min del. Ni får leva med det.

Liveplattan leker med titeln från senaste (och alldeles utmärkta) studioskivan “Life On Death Road”, men precis som sig bör så får man man skön mix av egna originallåtar och en bunke coverspår när JORN levererar live. Det hör liksom till, och jag kan tänka mig få andra akter där det blivit lika starkt förknippat som med just JORN. Den här gången ger de sig på CHRISTOPHER CROSS (och SAXONs) Ride Like The Wind, OZZY OSBOURNEs Shot In The Dark, BLACK SABBATHs The Mob Rules och DIOs Rainbow In The Dark – en bra mix såklart. Även det egna materialet är väl utvalt. Favoriterna finns där såklart (Blacksong, Out To Every Nation, Bring Heavy Rock To The Land), och de mixas med en del riktigt bra och lyckade val. Life On Death Road blir lyckad live, när Jørn lånar från sig själv och sitt Dracula-projekt för att framföra Walking On Water når spelningen sin höjdpunkt. Växelsången mellan publiken och Jørn har stundtals ståpälsvarning, rentav!

Musiken som JORN framför är knappast nyskapande eller orginell, men det är heller inte tanken. Istället hyllas de gamla rock’n’roll-idealen om melodi, bluesbaserad tyngd och riktigt bra sång.

Jag gillar’t skarpt, och njnuter mer än gärna sommaren med detta som soundtrack.

Baroness – Gold & Grey

ARTIST: Baroness
TITEL: Gold & Grey
RELEASE: 2019
BOLAG: Abraxan Hymns

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Georgias stolthet BARONESS är tillbaka efter trafikolyckor, medlemsbyten och diverse utmaningar. I sedvanlig ordning har man ett häpnadsväckande vackert omslag signerat bandets frontman John Baizley samt en titel som anspelar på färgtemat i sagda omslag. Detta leder mig till att starta denna recension med ett hypotetiskt resonemang: kan det tänkas vara så att en artist (eller skribent, eller annan kreatör) en bit in i en skapad svit blir sin egen fånge? Med andra ord, när övergår svitets koncept från att vara frigörande och kreativt och övergår till att styra hur produkten ska se ut för att “passa in” i sviten?

Jag älskar BARONESS när de är som bäst, och håller de gamla skivorna högt. De står i min skivhylla, och givetvis håller jag den sviten levande jag med; “Gold & Grey” får sin givna plats. Men den är inte bra rent musikaliskt. Eller rättare sagt: den är åt helskotta för lång och proppfull med soniska oljud och plink-plonkande och generell utfyllnad. Lite som om bandet känt sig lika tvungna att efterleva en svit med långa skivor om plattan i sig är döpt till färger som jag känt mig tvungen att köpa skivan trots att jag inte gillar den egentligen, om du är med?

Nåväl. Det finns lite ljus i tunneln i alla fall. Första halvtimmen innehåller åtminstonde låtar, och öppningen med Front Toward Enemy, I’m Already Gone och Seasons är helt okej. Tourniquet är skivans bästa spår, och fläckvis kan man känna känslan av att det finns rock’n’roll i BARONESS. Andra halvtimmen är ett långt sömnpiller till slutet, där låtar (?) som Can Oscura och Assault On East Falls utgör lågvattenmärken. Dessutom: sa jag att omslaget är snyggt?

Hot or not? – Juni 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå “småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!