Alla inlägg av Robert Gustafsson

Sons Of Apollo – Psychotic Symphony

ARTIST: SONS Of APOLLO
TITEL: ”Psychotic Symphony”
RELEASE: 2017
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Undertecknad köper skivor, klart mest av Werock-skribenterna och egentligen ohälsosamt mycket. Det är måhända en aning udda, speciellt med alla möjligheter att konsumera musik digitalt och via olika streamingtjänster som samtidigt ger provsmakandet av nya akter en helt ny dimension. Men det spelar ingen roll, det är något speciellt med att hålla i en fysisk produkt. Att läsa texten på låtarna, att följa med i konceptet samtidigt som man premiärlyssnar på en skiva man sett fram mot länge. Kalla det nostalgi, kalla det konservativt – men personligen är jag övertygad om att bandet med en bra skiva blir starkare än om den enbart finns i molnet. Inte sällan provlyssnar jag innan jag köper, men det händer att det går av bara farten och blir ett chansköp. Ibland bra, ibland mindre lyckat. Köpet av SONS OF APOLLO och deras debut ”Psychotic Symphony” får helt klart sorteras in i den senare kategorin – det är mestadels pretentiös och rätt tråkig instrumentonani som bjuds lyssnaren.

Den här supergruppen dök upp i mitt flöde när ZAKK WYLDE – gitarrist och sångarlegend med OZZY OSBOURNE och BLACK LABEL SOCIETY på meritlistan – pushade skivan, och för min del räckte det som kvalitetsbevis. Visserligen såg jag att bandet innehöll Mike Portnoy (trummor), Derek Sherinian (keyboards), Jeff Scott Soto (sång), Billy Sheehan (bas) och Ron ”Bumblemfoot” Thal (gitarr) men med tanke på hur pass snygga leveranser alla de herrarna levererat på senare år så tänkte jag att dte var lugnt. Gillar ju akter som THE WINERY DOGS och BLACK COUNTRY COMMUNION så det blir väl kanon.

Inte.

Detta är nämligen stundtals sjukt svängigt, tajt och lockande men lika ofta pendlar det mellan bedrövligt och helt olyssningsbart. Det är musik där musikerna vill visa hur duktiga man är, med resultatet att det blir en ren smörja för oss som ska lyssna på det och vill ha en låt. Ett bra exempel är faktiskt inledande God Of The Sun, där bandet på dryga 11 minuter lyckas leverera hela spannet. Låten börjar fantastiskt för att erodera fullständigt innan den knyts ihop hyggligt igen. Egentligen är det bara Coming Home och Sign Of The Times jag klarar av att lyssna på i sin helhet (och som av en slump så är de dessa låtar man valt som singlar.. hmm..). Annars tröttnar jag och skippar till nästa, varenda låt.

Bra musiker. Fantastiska musiker. Bra resultat? Inte fan…

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: ”Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan ”Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första ”riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just ”Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att ”Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: ”vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet ”atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: ”Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras ”Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

”Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan ”In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från ”Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är ”Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…