Alla inlägg av Robert Gustafsson

Katatonia – The Fall Of Hearts

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare ”The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna ”Night Is The New Day” och ”Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta ”The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för ”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som ”spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till ”In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten ”Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren ”Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella ”In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

SUNSTORM – Edge Of Tomorrow

ARTIST: SUNSTORM
TITEL: Edge Of Tomorrow
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, tillhör du dem som gillar hårdare musik så är det dags att dra fram skurtrasan nu, för det lär behöva torkas smör på golvet framför högtalarna.

Eviga återvinningsmaskinen Frontiers Records gör lite som vanligt, man sliter fram en gammal goding från garderoben och petar ihop lite låtar som ska skaka nytt liv i någon som sett sina bästa dagar. I det här fallet är det sångfågeln Joe Lynn Turner vars CV innefattar bland annat RAINBOW, YNGWIE MALMSTEEN och DEEP PURPLE vars band SUNSTORM får släppa tredje given ”Edge Of Tomorrow” på det italienska skivbolaget. Turner sjunger fortfarande bra men är inte i närheten av klippet och tonläget han klarade i fornstora dagar.

Låter det som om jag är skeptisk till den här plattan?

Faktiskt inte. För trots alla de där nedsättande kommentarerna och putslustiga billiga poängerna så kan man inte bortse från något så enkelt som att den här plattan innehåller bra låtar.

Det är enkelt, rakt på med klassisk melodiös hårdrock som fastnar direkt i hjärtat. Man sjunger med i låtar som Nothing Left To Say, Heart Of The Storm eller Tangled In Blue och det är inte bara okej att det handlar om banala saker – det är till och med helt rätt och liksom meningen. Sån här musik ska inte handla om politisk kritik, den ska handla om lite hjärta och smärta och sånt som kan gå in genom ena örat och ut genom andra.

SUNSTORM levererar helt enkelt, och i kamp med en mycket stark period av nya skivor så har den här plattan helt enkelt kapat åt sig rejält med speltid med all sin enkelhet och lättillgänglighet. Betygssjuan ska ses som stark, och baske mig om inte den här kommer bubbla upp till ytan med jämna mellanrum när det gäller speltid.

Inte illa pinkat för en föredetting som bjuder på smörfest!