Alla inlägg av Robert Gustafsson

Kanonenfieber – Menschenmühle

ARTIST: KANONENFIEBER
TITEL: “Menschenmühle”
RELEASE: 2021
BOLAG: Noisebringer Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är ingen lek. Tyska KANONENFIEBER levererar med sin debut “Menschenmühle” (betyder ungefär “mänsklig kvarn” på svenska) en synnerligen dyster och blek sammanfattning av den misär som var första världskriget. I en samling svärtade dödslåtar samlar man texter, samplingar och noteringar från överlevare för att skildra eländet och skräcken i kombination med det kamratskap som krävdes för att ta sig igenom kriget. Det hela summeras kanske bäst av Platons citat som pryder insidan av skivans booklet: “Nur die Toten haben das Ende des Kriegs gesehen”. Bara de döda har sett krigets slut.

För oss som gillar att nörda ner oss lite är det en fantastisk skiva att fördjupa sig i. Inledande Die Feuertaufe (vilket översätts till eldsdop) är ett alldeles lysande öppningsspår som väl representerar skivan. Ett intro, sen brakar det loss på ett väldigt drivet och snyggt sätt. Man tänker lätt på band som MGLA eller för den delen 1914 (speciellt med den liknande lyriken), men de tyska texterna ger en extra dimension. Låtar som Dicke Bertha (tjocka Berta var en kanon så kraftig att den var tvungen att gå på tågräls!) eller Die Slacht Bei Tannenberg (som behandlar den blodiga slakten i Östpreussen år 1914) kombinerar historia och dödsmetall när den är riktigt bra. Och skivan håller hela vägen, det är lätt att man anser just den låten som pågår är den bästa. Der Letzte Flug (Det sista flyget), In’s Niemansland (i Ingemansland), Grabenlieder (skyttegravsmusik)… listan är lika lång som antalet låtar på skivan.

KANONENFIEBER har lagt ribban för krigsbeskrivande dödsmetall ruggigt högt i samband med den här plattan. Därför kör vi på den här recensionen båda: du får en historielektion & en låt i videoform. Håll till godo!

Jess And The Ancient Ones – Vertigo

ARTIST: JESS AND THE ANCIENT ONES
TITEL: “Vertigo”
RELEASE: 2021
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

JESS AND THE ANCIENT ONES, eller JATAO som vi kommer att förkorta namnet till i den här recensionen, har varit igång rätt länge nu, man bildades redan 2010 och har sedan starten varvat psychedelica, rock’n’roll och diverse flummiga  och ockulta influenser. Låtmaterialet håller sig sällan inom traditionella ramar, och bandet tillåter sig att följa sin egen kreativitet. Resultatet är allt som oftast en ganska spretig och aningen ojämn samling låtar som framförallt hålls samman av produktion och bandets närvaro och nerv – kanske främst personifierat av sångerskan Jasmin “Jess” Saarela.

Kort sagt: beroende på smak så kommer du att hitta en egen favoritlåt på i stort sett vilket JATAO-album som helst, och årets “Vertigo” är inget undantag. Personligen gillar jag bandet bäst när de ligger närmast den enkla rocken/popen oavsett om det resulterar i en snärtig dänga eller ett tiominutersepos, så denna heter de personliga favoriterna World Paranormal, Love Zombi och Burning Of The Velvet Fires. Det är som sagt en fråga om tycke och smak, och eftersom bandet kastar in allt från jazz och blues till rökelse och oujabräden i mixen så är det bara att leta sig fram till sin egen favorit.

Stortregn – Impermanence

ARTIST: STORTREGN
TITEL: “Impermanence”
RELEASE: 2021
BOLAG:  The Artisan Era

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet den där känslan när man liksom verkligen vill gilla något, men innerst ine vet att det liksom inte är sant?

Precis så är det med STORTREGN och deras femte platta “Impermanence”. Det är stundtals så där vansinnigt episkt och allomfattande att man vill vara en del av detta allt, samtidigt som sanningen är att man inte klarar av att vara intresserad på riktigt och egentligen går och funderar på om man ska äta havregrynsgröt eller mackor till frukost. Typ. Hjärnan vill alltså att man ska tycka att det här är ruggigt bra, medan hjärtat mest säger “baha, lyssna på NE OBLIVISCARIS istället” – och som vi alla vet kan man inte vinna en kamp mot sitt eget hjärta i långa loppet.

Alla låtar har tuffa namn och sitter mer eller mindre ihop i en enda lång progressiv dödsleverans.  Spår som Ghost Of The Past, Cosmos Eater, Impermanence, Multilayered Chaos med flera har egentligen inga brister. De är i sig perfekta och vävs samman. Felfritt framförda, fläckfritt komponerade, fantastiskt levererade. Och tråkiga, tyvärr.

Jag vill gilla STORTREGN, inte bara för att de har ett ruggigt coolt bandnamn utan för att de stundtals träffar så där löjligt rätt att det får en att spontant utbrista i glädjerop medan man viftar med armarna i glädje. Tyvärr varvas det med långa perioder när man totalt zonar ut och inte ens  håller reda på vad bandet pysslar med eller vet vilken låt det är, och det är försås inte underlag för att högt betyg.