Alla inlägg av Robert Gustafsson

Volbeat – Seal The Deal & Let’s Boogie

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: Seal The Deal & Let’s Boogie
RELEASE: 2016
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Danmark.
För egen del är det lätt att tankarna glider iväg till Preben Elkjer, taffliga reklamslogans för Tuborg och Carlsberg, rödlätta rökande fans som sjunger vi er röde, vi er vide och en allmänt lättsam syn på livet. (Jo, jag vet, det stämmer inte och min personliga erfarenhet är väl snarare att de kommer i alla hud- och hårfärger, är smarta och ambitiösa, sörjer att man missade senaste fotbolls-EM och är hem till hippa mikrobryggerier som exempelvis Mikkeller… ). Förutfattade meningar och vanföreställningar så länge det är landet Danmark vi pratar om, och tankeexperimentet är här att addera ett annat lager. Musik.
Då rör sig tankarna genast i helt andra banor, och spontant åstadkommer det elektriska små laddningarna bland de grå hjärncellerna positiva bilder av skräckmästaren KING DIAMOND, METALLICAs sommarpratande trummis Lars Ulrich, rock’n’roll-cirkusen D.A.D och thrashbandet ARTILLERY som en gång faktiskt prånglat ur sig den bästa thrashplatta som nånsin presterats i vår kalla nord, “By Inheritance” från 1990. Och VOLBEAT, förstås. Det är faktiskt rätt svårt att tänka på Danmark generellt och dess musikscen specifikt utan att VOLBEAT dyker upp. Sedan 2005 års debut “The Strength/The Sound/The Songs” har bandet karvat i mer eller mindre samma fåra och mixat hårdrock, thrash, blues och rockabilly i en form av humpabumpamixer, allt som oftast med ett ganska gott resultat. Visst må det vara rätt många år sen som VOLBEAT var det nya svarta, men man förblir en uppskattad och väl fungerande musikexport som passar extra väl i livesammanhang då man väver ihop alla sina hits till ett skamlöst skönt publikfriande spektakelt. Ett bra mått på om den nya plattan “Seal The Deal & Let’s Boogie” – nummer sex i ordningen för den som räknar – är något att ha är alltså om man kan tänka sig att flera av spåren lätt klöser till sig en plats i setlistan i samband med dessa livespelningar.

Till min förvåning får jag konstatera att svaret är nära på ett rungande ja.
Visst är det här rätt inställsamt många gånger (det finns förstås en gräns på hur mycket allsång och hockeykörer man egentligen kan klämma in på en VOLBEAT-platta, och är vi inte över den här så balanserar vi i alla fall på kanten), men det är okej. I kärnan av bandets musik finns nämligen en ärlighet som gör att det inte känns inställsamt eller tillgjort, och då skrålar jag gärna med i trallvänligheten.
VOLBEAT anno 2016 består av sedvanlige frontmannen Michael Poulsen på gura och sång, Rob Caggiano som ledgitarrist, Jon Larsen på trummor och Kaspar Boye Larsen som är tillbaka på basen igen. Produktions- och låtmässigt är det inte mycket nytt under solen, det är mer av samma sak i grunden. Enklare att ta till sig bara. Låtar som Marie Laveau, For Evigt (som gästas av Johan Olsen och har en sån där typisk Volbeatsk refräng som fastnar som tuggummi under skon), Seal The Deal, Black Rose (där Danko Jones bidrar med gästsång) eller The Devil’s Bleeding Crown är precis vad du vill ha. Personliga favoriterna heter Goodbuy Forever och The Gates Of Babylon som har det där RAINBOW-soundet från låten med samma namn, men jag tror det är tveksamt om någon av dem egentligen letar sig in i livesetet. Konkurrensen är hård. Och det säger kanske allt du behöver veta – VOLBEAT överraskar inte längre någon, men är pålitliga och levererar!

Katatonia – The Fall Of Hearts

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare “The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna “Night Is The New Day” och “Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta “The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för “The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som “spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till “In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten “Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren “Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella “In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.