Alla inlägg av Robert Gustafsson

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till ”In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten ”Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren ”Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella ”In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

SUNSTORM – Edge Of Tomorrow

ARTIST: SUNSTORM
TITEL: Edge Of Tomorrow
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, tillhör du dem som gillar hårdare musik så är det dags att dra fram skurtrasan nu, för det lär behöva torkas smör på golvet framför högtalarna.

Eviga återvinningsmaskinen Frontiers Records gör lite som vanligt, man sliter fram en gammal goding från garderoben och petar ihop lite låtar som ska skaka nytt liv i någon som sett sina bästa dagar. I det här fallet är det sångfågeln Joe Lynn Turner vars CV innefattar bland annat RAINBOW, YNGWIE MALMSTEEN och DEEP PURPLE vars band SUNSTORM får släppa tredje given ”Edge Of Tomorrow” på det italienska skivbolaget. Turner sjunger fortfarande bra men är inte i närheten av klippet och tonläget han klarade i fornstora dagar.

Låter det som om jag är skeptisk till den här plattan?

Faktiskt inte. För trots alla de där nedsättande kommentarerna och putslustiga billiga poängerna så kan man inte bortse från något så enkelt som att den här plattan innehåller bra låtar.

Det är enkelt, rakt på med klassisk melodiös hårdrock som fastnar direkt i hjärtat. Man sjunger med i låtar som Nothing Left To Say, Heart Of The Storm eller Tangled In Blue och det är inte bara okej att det handlar om banala saker – det är till och med helt rätt och liksom meningen. Sån här musik ska inte handla om politisk kritik, den ska handla om lite hjärta och smärta och sånt som kan gå in genom ena örat och ut genom andra.

SUNSTORM levererar helt enkelt, och i kamp med en mycket stark period av nya skivor så har den här plattan helt enkelt kapat åt sig rejält med speltid med all sin enkelhet och lättillgänglighet. Betygssjuan ska ses som stark, och baske mig om inte den här kommer bubbla upp till ytan med jämna mellanrum när det gäller speltid.

Inte illa pinkat för en föredetting som bjuder på smörfest!

GRAND MAGUS – Sword Songs

ARTIST: GRAND MAGUS
TITEL: Sword Songs
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Diskussion på Werock-redaktionens digitala forum återges nedan som ingress till den här recensionen.

Jag: Vem recenserar nya GRAND MAGUS?
Redaktör Bensch: Det gör väl du?
Jag: …måste jag? Den är ju rätt tråkig och tyvärr svag för att vara Magus. Har liksom…väldigt lite att säga om den (!)
Fredrik: Agreed. (Tyvärr.)
Jag: Förra Magus tyckte jag var helt grym, den här vill man mest inte lyssna på mer än plikttroget.

Där någonstans tar vi avstamp när vi ska skärskåda nya ”Sword Songs”, svenska powertrion GRAND MAGUS åttonde fullängdsplatta. Jag har dem alla, och har (minst) sen 2005 års ”Wolf’s Reurn” varit ett troget fan. Jag är fortfarande ett troget fan, och tycker att GRAND MAGUS borde nå världsherravälde i ett vidare perspektiv. Förra skivan ”Triumph And Power” var nog bandets starkaste till dags dato, och det är därför med mer än bara lite besvikelse som jag konstaterar att årets giv inte alls faller mig på läppen. ”Sword Songs” är förstås inte dålig – till det är bandet helt enkelt alldeles för kompetenta – men den är rätt slät. Speciellt i förhållande till bandets övriga diskografi. Cirka 30 minuter lång känns den faktiskt nästa väl lång och som om det går på tomgång mer än en gång.

Känslan är att detta är lite av bandets ”Manowar”-platta, och kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med den helt enkelt. Märkligt nog.

Ska man ändå fylla ut lite så tycker jag att ett spår som Viking Metal (kanske den låt de flesta har hört) har en skön vers och en tapig refräng, att Forged In Iron – Crowned In Steel är albumets kanske bästa spår tillsammans med Varangian och avslutande fina Everyday There’s A Battle To Fight samt att Janne ”JB” Christoffersson sjunger bra som vanligt. Inget nytt under solen egentligen, och trots att skivan inte är dålig så gissar jag att jag knappast kommer spela den så mycket framöver då den helt enkelt hamnar långt ner i högen av prestatinoer från GRAND MAGUS.