Alla inlägg av Robert Gustafsson

GRAND MAGUS – Sword Songs

ARTIST: GRAND MAGUS
TITEL: Sword Songs
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Diskussion på Werock-redaktionens digitala forum återges nedan som ingress till den här recensionen.

Jag: Vem recenserar nya GRAND MAGUS?
Redaktör Bensch: Det gör väl du?
Jag: …måste jag? Den är ju rätt tråkig och tyvärr svag för att vara Magus. Har liksom…väldigt lite att säga om den (!)
Fredrik: Agreed. (Tyvärr.)
Jag: Förra Magus tyckte jag var helt grym, den här vill man mest inte lyssna på mer än plikttroget.

Där någonstans tar vi avstamp när vi ska skärskåda nya ”Sword Songs”, svenska powertrion GRAND MAGUS åttonde fullängdsplatta. Jag har dem alla, och har (minst) sen 2005 års ”Wolf’s Reurn” varit ett troget fan. Jag är fortfarande ett troget fan, och tycker att GRAND MAGUS borde nå världsherravälde i ett vidare perspektiv. Förra skivan ”Triumph And Power” var nog bandets starkaste till dags dato, och det är därför med mer än bara lite besvikelse som jag konstaterar att årets giv inte alls faller mig på läppen. ”Sword Songs” är förstås inte dålig – till det är bandet helt enkelt alldeles för kompetenta – men den är rätt slät. Speciellt i förhållande till bandets övriga diskografi. Cirka 30 minuter lång känns den faktiskt nästa väl lång och som om det går på tomgång mer än en gång.

Känslan är att detta är lite av bandets ”Manowar”-platta, och kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med den helt enkelt. Märkligt nog.

Ska man ändå fylla ut lite så tycker jag att ett spår som Viking Metal (kanske den låt de flesta har hört) har en skön vers och en tapig refräng, att Forged In Iron – Crowned In Steel är albumets kanske bästa spår tillsammans med Varangian och avslutande fina Everyday There’s A Battle To Fight samt att Janne ”JB” Christoffersson sjunger bra som vanligt. Inget nytt under solen egentligen, och trots att skivan inte är dålig så gissar jag att jag knappast kommer spela den så mycket framöver då den helt enkelt hamnar långt ner i högen av prestatinoer från GRAND MAGUS.

Witchcraft – Nucleus

Witchcraft NucleusARTIST: Witchcraft
TITEL: Nucleus
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är en skiva som du kommer att få se på en hel del sammanfattningar över årets bästa plattor.
Anledningen är rätt enkel, WITCHCRAFT är musikaliskt vassa och ett av de ledande banden när det gäller retrohårdrock, och denna deras femte platta i ordningen, ”Nucleus” är väldigt ambitiös. Addera sedan att Magnus Pelander, bandets motor och centralfigur, är omtalat egen och konstnärlig med en tydlig önskan om att inte visa sig i det publika rummet så har du receptet för en kritikerframgång.

Jag gillar också WITCHCRAFT, men jag kommer inte riktigt överens med ”Nucleus” som jag skulle önska. Ofta finner jag mig önska att jag tyckte det hela var mer lockande och fästande än vad det faktiskt är, och jag saknar helt enkelt flytet som jag tyckte fanns närvarande på ett helt annat sätt på föregångaren ”Legend” (2012).
Det här är en helt annan best.
Doomig, ganska komplicerad och med mycket uppbrytna passager. Flera låtar är långa, och man kanske kan tro att det är denna längd som skrämmer mig – men det är fel. Det gör mig inget alls, exempelvis är det drygt 14 minuter långa titelspåret antagligen min favoritlåt på plattan. Snarare är det kanske känslan av att vi hela tiden under skivans löptid balanserar på randen till mörkret. Det är dystert, och vi kastas ofta in i ett musikaliskt kaos, där rytmer och riff kastas om för att skapa nya strukturer. Över allt ligger Pelanders fortfarande hypnotiska, själfulla och passande melankoliska röst.
Det pendlar mellan vackert och blytungt, producerat med en underbar klang – lyssna till exempelvis Maelstroem eller dramatiska Helpless för bra exempel – och känns nästan teatraliskt många gånger.
Och det är mitt problem.
Jag gillar nog WITCHCRAFT bäst när de är mer rakt på.
Det gör ”Nucleus” till en skiva som jag så här långt har ett kluvet förhållande till. Den får mig stundtals att le och ryckas med, och stundtals att tappa tråden och intresset i alla sina vindlingar.
Som vanligt ligger väl felet mest på undertecknad som lyssnare, men resultatet i denna recension blir likafullt detsamma – det är bra men med en bismak av lätt besvikelse. Måhända ändrar jag mig och sällar mig till den förväntade och kommande hyllningskören när året sammanfattas, men så här långt håller jag mig istället till tidigare alster. Även om WITCHCRAFT fortfarande är bra, betyget 7/10 säger en hel del om hur stark skivan är trots mitt ”lyxgnällande”…

 

Conan – Revengeance

conan revengeanceARTIST: Conan
TITEL: Revengeance
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tung – tyngre – tyngst.
Så lyder kompareringen av adjektivet tung, men frågan är om vi inte behöver begära någon form av ändring av den saken i samband med att britterna CONAN släpper lös sin tredje platta ”Revengeance” på världen.
Maken till brottartung skapelse har nog nämligen inte sett dagens ljus förrän..  ja, förra plattan med CONAN. Typ.
Visserligen kan man nästan luras till att tro på en snabbare och mer klassisk heavy metalanordnad tilvaro när öppningslåten Throne Of Fire brakar igång, men det är inget du behjöver oroa dig för. Efterföljande Thunderhoof som sedan glider över i Wrath Gautlet visar med all önskvärd tydlighet hur man levererar riff som kan förflytta berg i all sin malande långsamhet. Texterna kvarstår i sin enkelhet och är inte av sorten du behöver djupanalysera, sångaren, gitarristen och starke mannen Jon Davies hämtar sin inspiration från TV-spel, fantasy och serier. Ond bråd död i krigarform ger namn åt spår som Every Man Is An Enemy (antligen skivans bästa spår) och Revengeance (som till och med bjuder på lite rens) – och ingen av de låtarna är direkt överraskande i sitt litterära innehåll. Precis som man vill ha det, alltså!

CONAN må komma från Liverpool, och det man har gemensamt med fornstora hjältarna stadsgrannarna THE BEATLES tycks nästan vara att man vill se hur långt man kan pressa gränsen för vad som är accepterat. THE BEATLES ansågs som skräniga och hårdrockiga, CONAN tar alltså priset som de tyngsta. När sista spåret Earthenguard manglas ut i sina majestätiska 11:45 så är det lite som att slå tio extra slag med hammaren när spiken redan är fullt nedslagen. Den önskade effekten och sedan länge klarats av, men för att undvika alla tvivel bultar man fast det lite extra. Bara för att det känns bra.

”Revengeance” är CONANs bästa album till dags dato, lika kompromisslöst som det faktiskt är lättlyssnat. Många av låtarna ligger på bekväma 6-8 minuter och behöver den tiden för att mörbulta öron världen över.

Nämnde jag att ”Revengeance” är en tung platta?