Alla inlägg av Robert Gustafsson

Satyricon – Live At The Opera

satyriconliveattheoperacdARTIST: Satyricon
TITEL: Live At The Opera
RELEASE: 2015
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska SATYRICON har på de senaste 3-4 skivorna sakta rört sig från den traditionella black metal som man startade med, och befinner sig just nu i en värld där man konsekvent utnyttjar frontmannen Satyrs enastående förmåga att komponera starka låtar som enbart i vissa avseenden kan kallas extremmetal, och snarast bör tituleras just ”kompisitioner”. Under mer än tio år har man konsekvent levererat material och insatser som tagit bandet från de lite smutsigare källarna och ut på de finare och mer ansedda (i alla fall av gemene man med bara ytliga kontakter med metalvärlden i allmänhet) scenerna. Man kan rada upp låtar som får klassificeras som hits, och spår som K.I.N.G och Phoenix har rönt uppmärksamhet och framgång långt bortom den begränsade fanskara som bandet initialt attraherade. Det är därför inte speciellt förvånande eller ens överraskande att bandet kommit till den punkt att man presenterar en liveinsats som samkoordineras med Norges nationella Operakör och framförs just på Operahuset i Oslo.  Med tanke på att materialet från början är episkt, mörkt och dramatiskt så känns det faktiskt helt naturligt.

Över 13-14 spår (beroende på om du räknar med introt Voice Of Shadows eller inte) så presenterar SATYRICON ett pärlband av låtar som alla är omformade till ett nytt arrangemang – men det är nästan svårt att märka den omformningen då det hela känns så naturligt att man kan misstänka att låtarna ursprungligen skrivits med just det här arrangemanget i åtanke. Det innebär också att ju nyare låtarna är, desto mer naturligt blir det, och ju mindre blir skillnaden mot det normala arrangemanget som återfinns på ursprungsskivan. I alla fall vad det gäller känslan, och spår som Our World, It Rumbles Tonight, Phoenix, Nocturnal Flare eller The Infinity Of Time And Space är förvisso givetvis bra – men också bland de minst spännande på den här skivan.  De är helt enkelt för… normala, i brist på andra uttryck. Fantastiska, men ganska lika sina ursprungsversioner.  Med samma resonemang blir det också mer spännande när bandet kliver lite bakåt i katalogen då kontrasten ökar. Repined Bastard Nation är i den här tappning oerhört läcker, och ett spår som Die By My Hand är omstökad till något helt annat och därmed bland de intressantare styckena som framförs.

SATYRICON hämtar nästan allt material från de senaste fyra skivorna ”Volcano”, ”Now, Diabolical”, ”The Age Of Nero” samt ”Satyricon”. Det enda tillägget är förstås Mother North, vilket resulterar i en form av ”Best Of” när det gäller bandets sentidare sound. Frost dominerar som vanligt bakom trummorna, och bandet är i övrigt otäckt välrepeterade bakom sin frontman. För oss som sett bandet live i Sverige innebär det faktum att Satyr håller mellansnacket nästan uteslutande på norska extra trevligt, det ger en igenkänningsfaktor som kryddar tillställningen lite extra.

Du kan köpa det här paketet med DVD, och det ska du förstås göra. Chansen att se detta mörka drama och njuta av den välregisserade kavalkaden dunderhits är värd varenda spänn det kostar. När bandet var här i Sverige senast så var undertecknad en aning grinig över låtvalet, men på den här given känns den nästan perfekt. Det enda som hindrar fullpoängaren är väl faktiskt att det är lite för välorganiserat och snyggt, och jag är otroligt nyfiken på hur kontrasten hade blivit när operakören tagit sig än något lite smutsigare. Filthgrinder, till exempel…

”Live At The Opera” är lika mycket en best of-kavalkad som det är en sammanfattning av vad bandet åstadkommit det senaste dryga decenniet. Det är en fantastisk giv. Spring och köp!

Live: SATYRICON, Nalen 26/4 2015

Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.

Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett ”vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!

  • Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
  • Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
  • Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande ”Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
  • Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
  • Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
  • Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…

Satyricon live 2 Satyricon live