Alla inlägg av Robert Gustafsson

Thron – Pilgrim

ARTIST: THRON
TITEL: “Pilgrim”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska THRON spelar black metal av lättsmält sort. Det är snyggt och påkostat i produktionen och väldigt tilltalande. En sån där skiva man faktiskt inte måste ha hört massor av gånger för att den ska ha satt sig eller vara bra. Den sitter mer eller mindre direkt, framförallt om du har en febless för black metal från Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Det är nämligen hart när omöjligt att inte dra paralleller till exempelvis TRIBULATION när man hör en låt som Into Disarray, eller hela kadern av klassiska svenska black metalakter under resten av skivan.

Sämre förebilder kan man ha, och THRONs tredje skiva “Pilgrim” är en trevlig bekantskap. Allra bäst är de när de kombinerar galopp-trummor och bas som driv medan stränggnidandet tillåts växelspela. To Dust är kanske det bästa exemplet, eller skivans magnum opus The Reverence som visar bandets fulla potential över dryga 8 minuter. Det är skivans starkaste spår, i konkurrens med The Valley Of The Blind.

Betyget då. Det stannar på 7 av 10, trots att “Pilgrim” i det stora hela är trevlig, lättlyssnad och känns kortare än sina knappa 50 minuter. Anledningen till det kan kanske bäst beskrivas i en metafor: tänk dig att du under pistolhot får frågan “fort, varför skulle du hellre lyssna på nya THRON än något av DISSECTION, WATAIN eller NECROPHOBIC?”.. och allt du kan krysta ur dig är.. “för att.. den är.. ny?”. Där någonstans är vi. Konkurrensen inom genren melodisk, blasfemisk och välproducerad black metal med drag av döds är brutal, och vill man spela sådan musik med smak av Sverige ställer man sig i motsatt ringhörna från ett par av de riktigt stora akterna. THRON har ännu inte riktigt tyngden att vinna en sådan match.

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.

The Pretty Reckless – Death By Rock And Roll

ARTIST: THE PRETTY RECKLESS
TITEL: “Death By Rock And Roll”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media/Goin’ Down Inc

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE PRETTY RECKLESS är tillbaka med sitt fjärde album “Death By Rock And Roll” och allt är sig likt; attityden och uppkäftigheten bor granne med medkänslan och den där magiska touchen när det gäller att skriva låtar. Redan från starten visar bandet verkligen var skåpet ska stå med den smått hänförande titellåten, efterföljande Matt Cameron & Kim Thayil-gästade Only Love Can Save Me Now (japp, det doftar SOUNDGARDEN!) samt So It Went med Tom Morello som gäst. Lägg till att andrasingeln 25 med sin otroligt starka text ligger som spår 4 så har du facit på hur man startar en eld. Det enda problemet?

Eld är svårt att kontrollera.

Under efterföljande spår bjuder bandet på såväl höjdpunkter (Witches Burn eller fantastiska pop/soul/americana-låten Rock And Roll Heaven, kanske skivans starkaste spår!) som bottennapp (Got So High är måhända utlämnande men också trist, ett omdöme som också passar på Turning Gold som liksom är definitionen på utfyllnad… ). Det brinner ibland, det glöder ibland. Och ibland blir det mest aska. På det hela taget är det ändå ett vitalt och berörande band, och det beror till största delen på Taylor Momsen. Det går faktiskt inte att skriva om den här skivan utan att beröra henne, frontfiguren.

Hon svär, bråkar och är utåtagerande på ett sätt som är rent av alarmerande.  Allt hon gör visar att hon är är granne med kaoz, i attityden och livet, och hon skyr inga medel för att framkalla en reaktion. Det må vara med sin egen kropp (kolla in omslaget) eller texter om sin egen sårbarhet eller vägran att infinna sig i ledet. Men… hon kommer undan med det, för sällan eller aldrig hör man en sångerska med DEN DÄR FÖRMÅGAN att trolbinda och förmedla vad hon känner. Texterna är glasklara. låtarna likaså. Och sången?

Jävlart fantastisk.

THE PRETTY RECKLESS lämnar dig sällan oberörd, oavsett om du älskar dem, hatar dem eller ens om du hamnar mitt emellan.