Alla inlägg av Robert Gustafsson

Inglorious – We Will Ride

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: “We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan “We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som “uppföljare” till förra given “Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?

Yoth Iria – As The Flame Withers

ARTIST: YOTH IRIA
TITEL: “As The Flame Withers”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Pagan Records 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hur tidigt på året kan man börja prata om “Album Of The Year” utan att det tappar trovärdighet? Nu ungefär? Februari såg nämligen release av YOTH IRIA och deras fullängsdebut “While The Flame Withers”, och dra mig baklänges vilken fin platta detta är – betyget lutar till och med uppåt mot den perfekta tian snarare än neråt.

8 låtar får man. Inte ett enda är ens en gnutta svagt, och de är dessutom placerade så att de förstärker varandra och ger variation. Spår som The Great Hunter eller the Red Crown Turns Black är aggressiva och luktar klassisk black metal med mer släktskap av nordens skogar än sina Medelhavskusiner – men ändå lyckas bandet med att prångla in lite klassiska NWOBHM-slingor i låtstrukturerna, och det är inte utan att det luktar IRON MAIDEN över det hela ibland, draget genom ett filter av smuts och hårdhet. Sen byter man skepnad, och blandar. Spår som Hermetic Code, Tyrants eller The Mantis kunde lika gärna varit låtar tagna från en skiva som står med ena benet i black metal och det andra i gothen. Det är tungt, svängigt och totalt sett otroligt varierat. 47 minuter passerat som i en grisblink och sen vill man börja om!

YOTH IRIA är officiellt en duo, där gamla grekiska black metal-ikonerna Jim Mutilator (ex ROTTING CHRIST) trakterar basen medan The Magus (NECROMANTIA, THOU ART LORD) står för sången, men man har samlat lite av ett hellenistiskt all-star-possé som gäster för att kunna fullgöra sin musikaliska målbild. Gitarrerna kommer från George Emmanuel (LUCIFER’s CHILD) och trummorna från J.V. Maelstrom (CAEDES CRUENTAS), och att kalla detta för en debutskiva känns en aning… futtigt. Det är tydligt att “As The Flame Withers” är resultatet av flera års arbete med låtmaterial och en tydlig vision av hur resultatet ska låta, och därtill av rutinerade rävar som klarar av att förverkliga det.

“As The Flame Withers” är kort sagt förbluffande bra. Det är kvar massor av musikåret 2021, och skulle någon skiva rubba den här från tronen är det bara att tacka musikgudarna, för då har vi ett alldeles unikt år för händerna.

Vördnad. YOTH IRIA och deras “As the Flame Withers” fyller undetecknad med vördnad, och det är mycket möjligt att tiden tillrättavisar detta betyg… uppåt.

Foo Fighters – Medicine At Midnight

ARTIST: FOO FIGHTERS
TITEL: “Medicine At Midnight”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roswell Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FOO FIGHTERS är här med sitt tionde studioalbum, en platta som ursprungligen var tänkt att släppas förra året men sköts upp på grund av den pågående pandemin, och det är en skiva som ytterligare befäster bandets position som megastjärnor inom arenarock-scenen. När “gamlingarna” lägger av (japp, jag menar er ROLLING STONES, U2, BRUCE SPRINGSTEEN med flera!) så finns det i dagsläget ett fåtal akter kvar inom genren som kan bära en stadionspelning på egen hand. COLDPLAY är ett sådant namn jämte FOO FIGHTERS, och därför är materialet på nya “Medicine At Midnight” lite extra spännande.

Det lutar sig mindre mot en klassisk gitarrdriven och riffbaserad rock’n’roll och luktar mer percussion, rytmer och…  PINK FLOYD och SUPERTRAMP? Lyssna på titelspåret, luftiga Chasing Birds eller singeln Shame Shame och tänk hur detta material skulle kunna vävas in som kontrast till bandets klassiker och utgöra en väldigt spännande setlista live. Med det sagt: “Medicine At Midnight” sitter inte omedelbart på egna ben när man lyssnar på den, för det finns inte massor av uppenbara ögonblick där bandet bjuder på sin patenterade enkla och lättlyssnade rock. Sista spåret Love Dies Young är antagligen mest åt det hållet, men i övrigt är den här skivan en vägran att gå i gamla fotspår.

Du kan få ge det lite tid och ett par varv.

Mixen är underbar att ta till sig i ett par bra lurar, påkostad och proppfull av detaljer mejslas låtarna fram ur nästan ingenting. Ett knasigt bakvänt trumkomp kan leda in i vad som först framstår som en märklig upplevelse, och som slutar i ett crescendo. Spår som Cloudspotter och Making A Fire tog lite tid att visa den här skribenten sin storhet, men har över tid vuxit ut till favoriter.  Hela skivan är bara ca 35 minuter lång, men mycket varierad trots det och känns… längre. På ett bra sätt!