Alla inlägg av Robert Gustafsson

Hot or not? – Februari 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Sufferers Of The New Plague
ARTIST: Tortured Demon
VALD AV : Amelie

Martin: När det kavlas ut riff och matas tvåtakt, då regerar TORTURED DEMON med bister emfas och får mig att dra på smilbanden rätt rejält. Underbar stämning och fin produktion som drämmer in budskapet fint. Hade rensången inte varit där så hade detta blivit full pott.
Robert: Härlig DIY-känsla över TORTURED DEMON. Det blandas inspiration från tidig Bay Area-thrash med hur MASTODON en gång i tiden manglade, och detta har en skön nerv. Framförallt gillar jag gitarrspelet och riffen. Rensången är det enda som skaver för min del, den håller inte samma klass och känsla som övrig leverans. Bra!
Fredrik: Någonstans i gränslandet mellan old school döds och dito thrash opererar TORTURED DEMON, och det känns som om de navigerar dessa blodstänkta vatten med ganska god bekvämlighet. Jag gillar det köttiga riffandet samt hur growlen påminner om gamla OBITUARY, men håller med kollegan Robert om att rensången slirar lite. Ljummet+.


LÅT: The Blood And The Iron
ARTIST: Einherjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”Sympatiskt” är det beskrivande ord jag använde mest i min recension av EINHERJERs kommande album. Och precis så vill jag benämna denna första singel också. Mer än ljummen men knappast dagens hetaste.
Martin: Jag vill gilla EINHERJER, det vill jag. Men så är det faktumet med inslagen av folkmusik som jag vantrivs med. Jag gillar inte huvudriffet, och tycker att låten är vansinnigt tjatig. Nä, detta funkar inte för mig.
Robert: För egen del finns det ett fåtal saker som skriker “varning” när det gäller hårdrock och metal. Pratsång, SYSTEM OF A DOWN och folkmusik är starka sådana signaler, så det är med fasa det är dags att kasta sig ut i EINHERJERs The Blood And The Iron.  Tack och lov tycker jag att folkmusiken är relativt nedtonad, och efter 3 raka varv med låten sitter den oväntat bra, ska erkännas. Inget som välter världen, men trevligt sällskap detta!


LÅT: Motordeath
ARTIST: The Crown
VALD AV: Martin

Robert: THE CROWN gör som vanligt: ställer skåpet. Ingen tvekan, gaspedalen på den här racingupplevelsen är hårt tryckt i botten och det är givetvis stekhett. Gillar man THE CROWN får man sitt lystmäte, gillar man inte THE CROWN borde man ändra åsikt. Skitbra!
Fredrik: Dödsmetallbandet THE CROWN är i det här numret i några enstaka partier oväntat melodiska och finstämda, och resten av låten thrashiga som bara den, med fullt ställ på tvåtakten och ett ganska simplistiskt riffande. Men det funkar, och det riktigt bra, faktiskt. Gillar’t!
Amelie: THE CROWN har hållit på länge och med sin melodiska döds-thrash alltid fått cred men är ändå inte så allmänt (er)kända som en del andra svenska akter i den melodiska skolan. Och något är det som saknas, också jag är lätt kallsinnig till bandets musik. Alltså, bra låt detta men inget som bränner till.


LÅT: The Red Crown Turns Black
ARTIST: Yoth Iria
VALD AV: Robert

Fredrik: Förhållandevis lättillgänglig och luftig black metal, med bitvis fint driv och ett knippe eleganta mollslingor på gitarrerna. Har dock lite svårt för sånginsatsen, och är mycket tveksam till det sonar-liknande pinget som dyker upp här och var. Inte dåligt, men definitivt mer svalt än glödhett.
Amelie: Nystartad black metal-akt (2020) med vokalisten George Zacharopoulos som också sedan 1989 skapat fin grekisk svartmetall i NECROMANTIA tillsammans med namnkunnige trummisen Fotis Benardo. YOTH IRIA känns lite mer melodiskt än ”storasystern”. Härligt driv i denna låt, detta är hett!
Martin: En trevlig överraskning! Ett helt okänt band för mig faktiskt. Bra driv, hetsigt och mycket melodiskt bitvis med nästan NWOBHM-vibbar i gitarrerna (vilket blir ytterligare ett plus i kanten). Hade kunnat trimmas ner något för att göras ännu vassare, men som helhet tycker jag att detta glöder fint.

Accept – Too Mean To Die

ARTIST: ACCEPT
TITEL: “Too Mean To Die”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ACCEPT är tillbaka med sitt sextonde fullängdsalbum “Too Mean To Die”, och det första vi behöver göra är kanske att etablera: är detta ACCEPT eller är det “ACCEPT”? Alltså, kan du leva  med att bandet sedan återuppväckelsen 2010 med “Blood Of The Nations” är aktiva igen, men under en något annan flagg än vad som hissades back in the days? Wolf Hoffman är såklart konstanten, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller, mest noterbart antagligen sångaren Mark Tornillo som axlar Udos mantel och även om det i alla fall live och sammanflätat med bandets alla klassiska gamla örhängen fungerar riktigt bra så är det kanske inte samma sak. Mindre pungkulor och mera läsglasögon, liksom. Alltså: hur du ställer dig till att detta nyare ACCEPT avgör ganska mycket hur du kommer att bedöma “Too Mean To Die”.  Det är nämligen ett naturligt kapitel i det Nya Testamentet av ACCEPT, vilket innebär att det låter bra likt plattor som “Stalingrad”, “Blind Rage” och “The Rise Of Chaos“, och där någonstans vet du antagligen vad du tycker om det. Om du nu har koll på bandet sen tiderna innan, för ärligt talat? Om man inte har koll på ACCEPT för att de var det de var på 80-talet så finns nog ganska liten anledning att skaffa sig det nu. Därtill är konkurrensen om lyssnarna för hård, och utan nostalgins skimmer är inte det här bandet lika intressant.

Personligen har undertecknad ett relativt enkelt test när det gäller nya ACCEPT: närvaro. De gånger bandet träffar rätt så drar de in och jag är liksom där, lika osvikligt som att jag zoonar ut när de inte lyckas fånga mitt intresse och blir mellanmjölk. På “Too Mean To Die” samsas dessa två ytterligheter, och det bästa exemplet är antagligen när The Undertaker lyckas få mig att haja till och lyssna medan tankarna omedelbart vandrar iväg när efterföljande Sucks To Be You går igång. Självklart bjuds det på hockeykörer och episka refränger så det står härliga till, men det går inte att komma ifrån: det här är ett ojämnt album. Det är också för långt, närmare 52 minuter hade med lätthet varit möjligt att skära till under 40 för en mer kondenserad upplevelse. Allra bäst är man i spåren Zombie Apocalypse, powerballaden The Best Is Yet To Come och How Do We Sleep. Allra sämst är man i Not My Problem, meningslösa och instrumentala Samson And Delilah samt Sucks To Be You. Höga berg och djupa dalar.

Ändå. Spela den här skivan 5-10 gånger så kommer du, precis som den här skribenten, att gå runt och nynna på refrängerna till låtar som Overnight Sensation och No Ones Master, de där som inte sticker ut. Det betyder antagligen något, kanske att ACCEPT är samma band ändå trots allt och att alla vi som envisas med att se det nya “ACCEPT” som ett eget band inte har fattat något något?

Michael Schenker Group – Immortal

ARTIST: Michael Schenker Group – MSG
TITEL: “Immortal”
RELEASE: 2021
BOLAG: 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Alltså… visst. Jag skäms lite. MSG – MICHAEL SCHENKER GROUP – är kanske mest känt för just gitarristens klassiska gura och att de hade en låt vid namn Attack Of The Mad Axeman en gång i tiden – inte för sin cred. Prick inget har ändrats i samband med att man släpper “Immortal”, 50-årsjubileet för just herr Schenker, och det är ju ostigt så det förslår. Alltså skäms man lite nu när man faktiskt gillar rätt mycket av det man hör… Här serveras nämligen okonstlad heavy metal rakt från Tyskland med gästsångare som Ralph Scheepers, Joe Lynn Turner och Ronnie Romero och helt plötsligt står man där med näven höjd i luften och diggar. Ostigt eller inte, the heart wants what the heart wants…

10 låtar serveras. och det är en aning ojämn soppa som bjuds, till stora delar beroende på vem som sköter just vokalerna. När Scheepers sjunger går det gärna fort, och ett spår som inledande Drilled To Kill är nästan lite klassisk tysk speed metal medan Don’t Die On Me Now med Joe Lynn Turner vid mikrofonen lika självklart har en vibb av 80-talets musikaliska och lite tyngre hårdrock. Det hänger såklart ihop, och kanske är det därför den här klacksparken till skiva fungerar så bra trots allt? Det finns en ärlighet i allt, och det känns nästan som att lyssna på ett blandband eftersom det blir så stor variation – och mitt i allt står han ändå såklart trygg och självklar- Beväpnad med sin karakteristiska gitarr: Michael Schenker.