Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Hot or not? – Februari 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The In-Between
ARTIST: IN THIS MOMENT
VALD AV: Amelie

Martin: Första lyssningen var helt vidrig. Men låten har växt, och nu finner jag någon sorts pervers njutning i vissa av låtens delar. Men annars lyfter det inte alls – det spelar ingen roll att innerligheten är så oerhört påtaglig. Detta känns redan nu som daterad musik.
Robert: Texten är finurlig och udda. Innerligt framförd. Det är också låtens behållning, då det i övrigt är musik som redan från start har en enorm uppförsbacke för att erhålla mitt personliga godkännande; numetal med inslag av goth. Det funkar inte, helt enkelt.
Fredrik: Väldigt samtida daterad produktion och stil på detta. Versen är rätt trist, och framstår mest som en nödvändigt-ont-transportsträcka till refrängen. Denna är dock både behagligt slingrande elak och fästande catchy, svårt att inte nicka i takt här. Låten växer faktiskt efterhand; inte så dumt, detta.

LÅT: Shock And Awe
ARTIST: VADER
VALD AV: Fredrik

Amelie: Du vet vad du vill ha och det är också exakt vad du får med polska VADER. Grottungt och högkvalitativt såklart men känns det aktuellt och hett? Knappast.
Martin: Omöjligt att inte gilla VADER när de vräker ur sig sådan här musik! De gör ju allt rätt här – blästers på för fullt, och föredömligt distinkt gör att man inte hinner hämta andan alls. Mer tack!
Robert: Åh – med lätthet bästa låten i den här samlingen! Polska veteranerna VADER har på senare år hamnat i en hysterisk form- och kreativitetstopp, vilket innebär att man matar ut riktigt bra plattor och EP’s på löpande band. Dessutom chefar Piotr “Peter” Wiwczarek. Stekhett!

LÅT: Catalyst
ARTIST: Neaera
VALD AV: Martin

Robert: NEAERA är en ny bekantskap för egen del, men genast lägger sig den desperata skriksången som varm bomull i magen. Såhär låter ångest som den framförs av skickliga musiker som dessutom kan konsten att komponera låtar. Bra, och det här bandet får jag titta närmre på…
Fredrik: Härligt driv direkt i introt, och bra energi låten igenom. Snygg och köttig produktion, skönt nervig skriksång. Kunde dock fått finnas ytterligare någon hook, känns som att NEAERA har mer potential än de växlar in i och med Catalyst. Nyfiken på den kommande fullängdaren blir jag hur som helst.
Amelie: Härligt tryck med effektivt och behagligt växelbruk mellan growl och panikskrik. Ger sköna rysningar. Albumet bör absolut kollas in vid släppet i slutet av månaden.

LÅT: Worms
ARTIST: White Stones
VALD AV: Robert

Fredrik: Lite off-topic, kanske, men stilbonus för läckert omslag! Till skillnad från vad omslaget kanske kan få en att tro, handlar detta dock inte om black metal, utan om en småsvängig hybrid av thrash, rock och dödsgrowl. Det frygiskt klingande solot är riktigt läckert, låten i övrigt tyvärr ganska slätstruken.
Amelie: Det här var piggt och melodiöst i all sin mörka tyngd! Överraskande glatt svängande gitarrer över dödsgrowlet. Klart njutbart detta.
Martin: Klart godkänt, men inte mycket mer. Med tanke på vilka som är med i det här bandet så tycker jag att det borde gå att begära mer än detta. Känslan jag nu får är att det fortfarande är ett gäng kompisar som lirar utan att ha några krav på sig. Ljummet åt det svalnande hållet.

Skivor

1349 – The Infernal Pathway

Lämna en kommentar

ARTIST: 1349
TITEL: The Infernal Pathway
RELEASE: 2019
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska 1349 är veteraner inom black metal-genren. “The Infernal Pathways” är gruppens sjunde insegel sedan de första tonerna släpptes ut för över tjugo år sedan, och innebär lite av en paradox. Det här bandets sanna natur och inre väsen är kaos, och att lyssna på en platta med 1349 är att kastas rakt ut i en kakafonisk strömvirvel. Eller, det brukade vara så, för “The Infernal Pathway” visar istället upp en löjligt snyg och städad ljudbild, träffsäkra riff i samma anda som SLAYERS gamla glansdagar och en förmåga att skriva refrängstarka låtar som går fullständigt på tvärs med allt vad vi lärt oss om det här bandets frenetiska attack.

Inledande Abyssos Antithesis är ett bra exempel. Det inledande spelet där Archaon (gitarr), Frost (trummor), Seidemann (bas) inväntar Ravns sång av den där sorten att man helt omöjligt kan undvika att headbanga. Personligen tar det mig direkt tillbaka till inledningen av just SLAYERs episka liveplatta “Live – Decade Of Agression” då bandet frestar oss med ett liknande intro innan man kastar sig ut i Hell Awaits – även i 1349-fallet blir det mer stök när själva låten kommer igång… men inte i den utsträckning det brukar. Det är mer kontrollerat, och istället för att riskera att kantra hela tiden så navigerar bandet sina svarta vatten med mycket säker hand.

Låtar som Enter Cold Void Dreaming, Deeper Still, Striding The Chasm och Stand Tall In Fire är alldeles lysande och driven black metal. Allra mest sticker dock Through Eyes Of Stone ut. Den har den där speciella kvaliten som gör att man gärna nynnar på den långt i efterhand – något i alla fall jag aldrig trodde skulle hända med musik från 1349. Det har liksom aldrig varit syftet förr, men nu när det händer är det bara att tacka och ta emot. Jävligt bra!

Skivor

Skyblood – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: SKYBLOOD
TITEL: “Skyblood”
RELEASE: 2019
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

I undertecknads öron är Mats Levén otvivelaktigt en av Sveriges bästa hårdrocksröster, och de senaste åren som frontman i favoritorkestern CANDLEMASS har inneburit en riktig höjdpunkt i karriären – framförallt live, då kar’lns röst gett en ny dimension till doom. Hastigt och olustigt delade de då på sig, och det blev tyst om Mats Levén ett tag. Så småningom sipprade nyheter om ett soloalbum ut, och allt mynnar ut i den här skivan. Projektet har namnet SKYBLOOD, men har Levén generellt på alla instrument, men med krydda lite här och var där han lånar in kompisar som Martin “Axe” Axenroth och Fredrik Åkesson (OPETH), Snowy Shaw, Marcus Jidell (AVATARIUM) och Nalle Påhlsson. Sången tar han såklart hand om helt själv, konstigt vore det annars.

Allt frid och fröjd, alltså?

Njaej. Första singeln The Voice gav undertecknad raka motsvarigheten till gåshud, om sanningen ska fram. Rösten är såklart fortfarande magisk, men ett industriellt inslag var inget jag hade förväntat mig, och efter det första varvet föll den i träda under ett skimrande täcke av besvikelse. Det var sedan inte förrän skivan kom ut och var tillgänglig i sin helhet som jag plockade upp tråden igen. Första varvet med den självbetitlade “Skyblood” adderade mer av det lite tveksamma industriella stuket, men låtar som  The Not Forgotten, Out Of The Hollow och Once Invinsible har en krok i form av melodi och refräng som biter sig fast.

Ett varv till, månne?

Absolut. Och det andra varvet ger ytterligare mersmak. Till dags dato har den här skivan arbetat sig igenom tiotalet varv, och liksom vunnit en arbetsseger över mina förväntningar. Det låter inte som jag hade trott det skulle göra. Alls. Men det är bra, och Mats Levéns röst är lika fängslande som vanligt!