Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Be’lakor – Coherence

Lämna en kommentar

ARTIST: BE’LAKOR
TITEL: “Coherence”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gillar du progressiv melodisk döds så ska du verkligen kolla in den här skivan, australiensiska BE’LAKOR levererar verkligen på den fronten. Den videon som i sedvanlig ordning avslutar inlägget är ett riktigt bra exempel på det där man visar visuellt, lyrikmässigt och musikaliskt precis det. Episkt, är nog ordet. Foothold är en av skivans starkaste spår dessutom, så det är väl värt hela 7:19 av ditt liv.

För så är det ju. Låtarna som BE’LAKOR bjuder på är inte sällan ganska mastiga historier sett till speltid, men utan att det känns långt. Inledande Locus klockar in på 10:49 och dansar förbi i en blink. Valence (9:10) och Hidden Window (8:24) är de låtar som förutom Foothold valts till singlar, så man ryggar inte direkt för att låta låtarna ta den tid som behövs för att bli “rätt”. Möjligen är skivan som helhet lite för lång ändå, mest för att det totalt sett blir för långt när en del av mellanspelen är inkastade. Det blir lite utfyllnad i form av The Dispersion och Indelible vilket driver skivans speltid till i runda slängar en timme.  Det hade kunnat få trimmas lite.

Personligen är strängarbetet som gitarristerna Shaun Sykes och George Kosmas (som även sjunger) levererar något jag fröjdas över när jag lyssnar på plattan. Det där lite speciella riffandet driver framåt på ett härligt sätt som lätt får mig att digga med när jag lyssnar, ett faktum som rätt ofta fått mig att se ut som en idiot när jag promenerar runt i nejden och halvspelar luftgitarr. Det får man bjuda på när det är så här bra.

Skivor

Bullet For My Valentine – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: BULLET FOR MY VALENTINE
TITEL: “Bullet For My Valentine”
RELEASE: 2021
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Wales hårdrocksstolthet BULLET FOR MY VALENTINE är tillbaka med sitt sjunde album, tillika ett självbetitlat sådant. Vanligtvis tyder ett självbetitlat album en bit in i karriären antingen att bandet ifråga verkligen besitter guld och det äntligen är dags, eller att det är en desperat åtgärd för att signalera relevans. I detta fall är det tyvärr tal om det senare, i alla fall om man som undertecknad tycker att bandet är som bäst när man skalar ner lite på sin aggressivitet och låter melodi och känsla komma fram. Tycker man tvärtom att det är bandets hårdaste stunder som är höjdpunkterna är man antagligen lycklig över att bandet startar plattan med en låt som singelsläppet Parasite, eller för bandet elaka Knives.

Personligen orkar jag inte riktigt med BULLET FOR MY VALENTINE när de gnider i den fåran. Det är inte tillräckligt hårt för att vara hårt eller ens kännas äkta, och jag finner dem betydligt mer intressanta i powerballader som Can’t Escape The Waves eller No Happy Ever After. Och speciellt många sådana stunder – som kanske tydligast minner om debuten “The Poison” (2005) – finns det inte på årets skiva.

Visst. Matt Tucker kan konsten att lira gitarr och har en bra röst för sammanhanget. Resten av bandet (Michael Paget på gitarr, Jamie Mathias på bas och Jason Bowld på trummor) är tajta. Plattan känns påkostad och välproducerad. Låtmaterialet är genomarbetat och egentligen är det kanske gnälligt, men… är det inte lite trist? Det är svårt att skaka av sig känslan av att man egentligen inte kommer åt en riktig nerv, och istället döljer det genom att stapla tuffa riff på varandra. Mer emo åt fansen nästa gång, tack!

Skivor

Knights Of The Realm – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: KNIGHTS OF THE REALM
TITEL: “Knights Of The Realm”
RELEASE: 2021
BOLAG: Playground Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Huruvida du tar den här skivan på blodigt allvar eller inte avgör sannolikt vad du tycker om den. Vill du se detta som en MANOWAR-allvarlig och dödligt seriös inlaga i dagens musiklandskap så finns en uppenbar risk att du retar dig på hur passningarna till hårdrockens stora klassiker som JUDAS PRIEST eller ACCEPT fördelas på ett sätt som helt skamlöst flörtar med allsång och inställsamhet. Väljer du en mer avslappnad hållning och låter fuck off-fingret som pryder omslaget leda vägen så har du knappa 40 minuter klacksparkande glädje framför dig. Valet är ditt. Den här recensionen är skriven utifrån utgångspunkten att musik av detta snitt inte alltid behöver vara blodigt allvar och lika gärna kan vara skapad för att.. ja, det är kul och lättlyssnat.

För så är det. Det självbetitlade albumet från svenska trion KNIGHTS OF THE REALM är lättlyssnat och roligt.  Trion Lars Sköld – här kallad Larry “The Hammer” Shield – på trummor, Marcus von Boisman (a.k.a “Mean Machine”) på sång och Magnus Henriksson (eller här “Megalomagnus”) på stränginstrumenten gitarr och bas har också kul, och det lyser igenom.

9 låtar (+ett intro) som alla har skrattretande klyschiga titlar som Chains Of Metal, Blood On Steel, Steel My Heart, Heavy Metal (!) eller Metal Attack är ett enda stort lekland för den som vill ha nitar och jeansjacka på sig medan man headbangar till lättlyssnad heavy metal. Fields Of Fire, When Metal Meets The Beast och i sammanhanget finstämda (nåja…) Standing At The Gates Of Hell är de personliga favoriterna, men överlag är detta en platta som lätt hänger sig kvar för ett varv till. Och ett varv till. Inte för att det krävs för att du ska komma in i skivan och musiken, utan tvärtom: för att det inte krävs alls, och att du helt enkelt ganska snart kommer finna dig själv spelandes luftgitarr och digga klyschor!