2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “Under The Red Cloud” – AMORPHIS
AMORPHIS från Finland ligger verkligen inte på latsidan. Man levererar plattor på löpande band, och årets “Under The Red Cloud” är nog den starkaste sedan fullträffen “Skyforger”. Sirligt och vackert detaljrikt omslag som gömmer en skiva där styrkan ligger lika mycket i variationen som den jämna leveransen. Oavsett om det är rakare svängiga spår som Bad Blood eller österländskt klingande Death Of A King eller Enemy At The Gates så kommer bandet upp stort och utan svackor. Detta är skivan för dig som liksom tappat bort AMORPHIS ett tag..

9. “True Brew” – MILLENCOLIN
Örebros lightpunkare MILLENCOLIN skiter i allt och bara drämmer näven i bordet. “True Brew” är en sån där skiva som är helt omöjlig att “bara lyssna på”. Man börjar liksom ofrånkomligen att spela lufttrummor eller gnola med, helt enkelt för att det är så jäkla träffsäkert och bra. Det var länge sen (om någonsin?) som MILLENCOLIN gjorde en bättre platta, och den borde komma med någon form av varningstext. Kan orsaka beroende. Eller fortkörning om du spelar den i bilen. Men bra är den!

8. “From The North” – RAISED FIST
Helt klart har 2015 varit ett år då det varit ganska punkiga och hardcore-aktiga tongångar i undertecknads hus. Den här är faktiskt inte recenserad inser jag, vilket är lite märkligt då den spelats galet mycket. “From The North” är inte RAISED FISTs första platta, men det är nog den första som jag faller sådär hårt för. Vilket sväng. Vilken ilska. Vilka låtar. Allt bra kommer från norr?

7. “Frontschwein” – MARDUK
MARDUK släppte “Frontschwein” rätt tidigt på året, så den har hunnit sänka sina klor riktigt djupt i mig. Och vilken skiva det är! MARDUK är ju MARDUK, man spelar fan inte musik för Melodifestivalen – men baske mig om man inte är… lättlyssnade, eller i alla fall lättillgängliga, på “Frontschwein”. På ett bra sätt, för när Morgan, Devo, Widigs och Mortuus faktiskt låter låtstrukturerna komma fram så visar de så jäkla tydligt hur starka man är. Extrapoäng för hela förpackningen, och igen frågar jag mig…. har MARDUK någonsin släppt en starkare skiva? Jag tror baske mig inte det…!.

6. “The Book Of Souls” – IRON MAIDEN
Jadu. Hade du någon gång under de senaste 10-15 åren påstått att jag skulle placera IRON MAIDEN så här högt i samband med att de släpper ett dubbelalbum år 2015 så hade jag skrattat dig i ansiktet och genast ringt efter professionell läkarhjälp till dig. Detta trötta legendariska band har försvunnit ut i periferin helt enkelt – trodde jag. Jävlar vad det inte var sant. Jag är faktiskt närmast chockad av att IRON MAIDEN är 2015 släpper en skiva som “The Book Of Souls”, där man är relevant, tight, utforskande och så. Jävla. Bra. Förstår som sagt inte alls var den här kom ifrån, men det är bara att sträcka vapen och konstatera att det finns rejält med torrt krut i bössan än. Och vilken låt The Red And The Black är!

5. “Berlin” – KADAVAR
“Berlin” är tyska trion KADAVARs bästa skiva, och gosse – det svänger om den! Kanske är det ganska okomplicerat och föga banbrytande, men vem bryr sig om det när det är så jäkla bra? Låtar som Lord Of The Sky, Stolen Dreams, Filthy Illusion eller Last Living Dinosaur är lika bra på skiva som live, och det är rätt givet att den här plattan ska placeras högt när året 2015 summeras. Mina kära arbetskamrater har nog hört den här lika mycket som jag (nästan), men de har knappt någon aning om vad vi lyssnat på under året. Stackars dem som är ovetande och samtidigt initierade i musiken.

4. “Meliora” – GHOST
GHOST “Meliora”. På plats 4 av en årsbästalista med min signatur på. Ur led är tiden – men det går liksom inte att värja sig mot den här plattan. Det är helt klart den starkaste given bandet klämt ur sig till dags dato, och jag tycker att man lyckas kombinera sitt poppiga flirtande med mörkret på ett bra sätt här. Urstarkt låtmaterial förstås, och den här plattan har dansat runt i placering 2-4 sen den kom och recenserades med betyget 5 av undertecknad.

3. “Sólverv” – VREID
Jag får ibland känslan av att det är “fel” att gilla den här skivan om man ska ha cred i black metal-världen och vara “inne”. Det skiter jag högaktningsfullt i, för VREID har med “Sólverv” levererat sin starkaste skiva hittills i karriären. Den är helt enkelt knäckande bra, och ingen “kunnare” kan få mig att tycka annorlunda. Låtar som Haust, Aetti Har Sitt Fedl eller När Byane Brenn får dessutom en extra skjuts av att de framförs på ett språk som känns sådär skönt fornnordiskt. Man kan orden ungefär, men det får en nästan magisk klang över sig eftersom det inte är exakt som du pratar i vanliga fall. Härlig färgbomb på omslaget också!

2. “Exercises In Futility” – Mgła
Polska Mgła är kanske motsatsen till VREID – de ska man gilla, tycks det. “Exercises In Futility” har av någon anledning inte recenserats här på WeRock, men missa inte skivan för det. Jag gillade förra given “With Hearts Towards None” väldigt mycket, men detta är både ett och två snäpp upp – det finns helt enkelt en anledning till att man “ska gilla” den. Den är outstanding i sin genre detta år, och jag har under laborerandet med listan haft den som ömsom segrare, ömsom andraplacerad. Otroligt jämn skiva med närmast perfekt produktion för black metal!

1. “The Children Of The Night” – TRIBULATION
Så här ser den alltså ut, nummer 1 detta år. Det går nämligen inte att hålla en skiva som “The Children Of The Night” av TRIBULATION undan dess rättmätiga ära och plats i ljuset. På ett alldeles eget sätt lyckas bandet väva in prick alla genrer och influenser till att bli något alldeles eget och odefinierbart – i alla fall som annat än just TRIBULATION och “The Children Of The Night”. Hur märkligt det än känns så är denna blivande klassiker en platta som behandlar arv från THE BEATLES med samma vördnad som man hanterar mörka krafter som EMPEROR lämnat efter sig.  Du kan leta mer läsning om du vill, mest rekommenderar jag dock att du plockar fram plattan, följer med i texterna och kastar dig ut i TRIBULATIONs mörka värld. Imponerande!

Årets övriga utmärkelser

Genre.
Black metal. Det har verkligen varit ett riktigt black metal-år, med starka släpp från etablerade akter som MARDUK, Mgła, VREID, MELECHESH med flera – men även nya starka upptäckter som AGES eller MURG bidrar.

Besvikelse.
Jag gillar THE SWORD. Eller, gillade, för efter årets stentrista “High Country” vet jag faktiskt inte längre. Hur ett band som presterat spår som Freya och How Heavy This Axe kan skita ur sig en så osvängig och tråkig historia är för mig en gåta. Vad händer nu, härnäst? Tillbaka till vinnarspåret eller en framtid i periferin?

För sent för årsbästalistan.
Skivsläpp i december är knepigt. BARONESS kom med sin “Purple” den 18:e, mitt i julhetsen. En gubbe som undertecknad – som vill ha hela produkten, med texter och omslagskonvolut och allt – i sin inlyssning missar då möjligheten att hinna smälta verket. Har fortfarande inte hunnit lyssna in mig på den, men ja. Den är bra…

Allsång på Skansen.
Den här har jag snott av Fredrik, men det gör nog inget. Han tar nog inte illa upp. Och här är det högstadie-punk som gäller, för såväl MILLENCOLIN som faktiskt också ATLAS LOSING GRIP har släppt plattor som är sådär vanisnnigt lätta att gnola med i. Hela min familj har nynnat på dem detta år!

Årets förlust.
Lemmy, förstås. En ikon har gått ur tiden. Personligen är han en större personlighet än musiker, men han är en av de få som ALLA visste vem han var. Det är liksom han och Ozzy som personifierar hårdrocken för många. Fint avsked med plattan “Bad Magic”.

Grensegrarna.
En del av dem tog sig in på Topp 10, andra inte. Men ändå. Här är de, årets grensegrare…

Bästa döds/grind: “The Anthroposcene Extinction” av CATTLE DECAPITATION

Bästa döds/klassisk: LIK och deras “Mass Funeral Evocation”

Bästa icke-hårdrock: “Higher Truth” av CHRIS CORNELL

Bästa power metal: SERIOUS BLACK och debuten “As Daylight Breaks”

Bästa doom/heavy metal: “To Below And Beyond” av italienska BLACK OATH. Missa inte den här!

Bästa doom: “Fornjot” av MAMMOTH STORM. Men mest episkt nedbrytande är HOPE DRONEs debut “Cloak Of Ash”.

Bästa liveutgåva: Film- och musikpaketet med SATYRICON “Live At The Opera”

Bästa klassisk hårdrock: “Berlin” av KADAVAR. Som dessutom levererade årets gig när de gästade Debaser Medis i Stockholm.

Bästa Slayer: Ja, gissa? SLAYER själva förstås, vars “Repentless” var riktigt vital.