Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Obituary – World Demise

Lämna en kommentar


ARTIST: Obituary
TITEL: World Demise
RELEASE: 1998
BOLAG: Roadrunner 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tre band av absolut väsentlighet att hålla koll på från Floridascenen – DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY. Det finns såklart betydligt fler band inom den träskindränkta scen som poppade upp i Florida under sent 80-tal, men trojkan ovan är det svårt att avfärda som icke relevant.

Där DEATH och MORBID ANGEL satsade på halsbrytande speed och meckighet gick OBITUARY i motsatt riktning – man drog ner på tempot och skrev rejält taggtrådsvassa riff som hamrades ut med skrämmande ferocitet, satsade på tyngd i trumspelet framför att attackera med blastbeats – och så toppade man med en sångare vars stil verkligen inte kan kallas annat än speciell – John Tardy. Det är verkligen plågsamt på helt rätt sätt att lyssna på den mannens vokala uttryck – att halsen håller i ens en enda vers imponerar verkligen. Hans lyriska utflykter hör också till bandets trademark – och han förnekar sig verkligen inte på “World Demise” där texterna är lika obegripligt märkliga som på de flesta plattor av bandet. Kolla bara in de första verserna av titellåten:

I have found, you have found
Before you, living grown.
Come to pain, for life.
Follow my fear, existing to die.

The coming fall and following in my steps.
Do live out all my life.
Do remain in constant fear.
Going to sigh and hasten to burn.

Ja, visst finns det bättre? Till saken hör att det verkligen funkar riktigt bra, mycket beroende på att man verkligen inte hör vad mannen growlar – när man lyssnar på plattan. ”World Demise” är i jämförelse med den skiva som hålls som bandets bästa – ”The End Complete” – en riktigt bra platta. Låtarna ligger på en bra och jämn nivå – och jag tröttnar inte på plattan i första taget. Jag uppskattar också att bandet vågar vara konsekventa med att de vill satsa på tyngd och att de har låtidéer som gör att detta grepp inte känns stelt överhuvudtaget. Gitarrarbetet är riktigt imponerande genomfört av Allen West och Trevor Peres – bra riff och solon. Jag faller också stenhårt för den så otroligt tidsdaterade produktionen – 90-talets döds lät verkligen på ett oerhört speciellt sätt – som gör att man verkligen hör varje instrument tydligt.

OBITUARY är ett band vars katalog verkligen växer till sig – bra låtar förtjänar detta – och gillar man döds från 90-talets Florida har man redan denna skiva – för er andra finns här en pärla att upptäcka.

Skivor

Opeth – Heritage

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Heritage
RELEASE: 2011
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Album nummer 10 från ett av Sveriges absolut mest intressanta band – hypen kring OPETHs ”Heritage” har och kommer fortsättningsvis att vara stor. Förändringarna i hur musiken skulle låta var jag fullt beredd på, då detta gång efter annan annonserats av bandet, främst primus motor Mikael Åkerfeldt. För annorlunda är det, och jag är helt övertygad om att ”Heritage” låter exakt som bandet vill att den ska låta. När det gäller musik är det svårt att hitta ett band och en låtskrivare som Åkerfeldt som tar detta på större allvar.

En intressant iakttagelse är att folk som inte har en relation till bandets tidigare släpp och som gillar progressiv musik verkar älska ”Heritage”. För oss andra är det lite annorlunda – att ”Heritage” kan komma att bli mer av en vattendelare än ”Watershed” som föregår nya plattan – torde vara uppenbart. Tendenserna fanns redan på ”Watershed” och har egentligen alltid poängterats av Åkerfeldt – 70-talets progressiva och experimentella musik ligger låtskrivaren varmt om hjärtat. På ”Heritage” får dessa influenser blomma ut totalt.

”Heritage” är verkligen ingen svår platta – det finns massor med musik som ställer betydligt större krav på lyssnaren – och jag har inga problem med vare sig flöjter eller jazzig folkmusik som i öppnande titelspåret där OPETH kommer farligt nära att göra en cover på valfri låt av Jan Johansson, eller den synnerliga proggiga produktionen som musiken har iklätts. Vad jag dock har problem med är att ”Heritage” inte är en speciellt originell skiva. Ja, det känns helt tokigt att använda de orden när det gäller OPETH, jag vet – men när det gäller ”Heritage” som isolerat uttryck så finns här en nackdel med att alla de influenser som tidigare nämnts leder till effekten att jag faktiskt har hört dem innan på många skivor. Väljer man detta synsätt blir det fullt naturligt att använda ordet icke-originell – även om det tar emot. Sett gentemot bandets tidigare skivor är ”Heritage” verkligen en annorlunda platta som sticker ut. Jag tror att har man kommit till det stadium i sin bana som OPETH har, då börjar man tänka på hela sviten av plattor – och inte bara plattan i singular – och då blir ”Heritage” en fullkomligt logisk skiva att göra.

Låter det OPETH? Ja, detta band har sedan starten odlat ett totalt eget uttryck – tonen, låtstrukturer, melodier, associationer till annan musik – har bidragit till att driva OPETH till musik som i ärlighetens namn varit väldigt unik. Låtskriveriet har legat på en nivå som mycket få band kan hävda att de ligger på. Men jämförelser mellan ”Blackwater Park”, ”Ghost Reveries”, ”Watershed”, ”Deliverance” och nya släppet blir att OPETH här och nu drar iväg åt helt andra jaktmarker, där flörtar med folkmusik, jazz och tonala uttryck fraserade av band som YES, Björn J:son Lindh och RUSH är legio. För de fans som älskar OPETHs mer dödsiga uttryck kommer denna skiva att innebära en rejäl utmaning.

Låtarna ligger på en, som vanligt, groteskt kompetent nivå. Singeln The Devil’s Orchardär rent oerhört bra. Svängig och med många fint invävda detaljer som lotsar in lyssnaren i vad som komma skall. Solot i slutet får mig varje gång att sluta ögonen och bara njuta. Episkt majestätiska avslutande Marrow Of The Earth är också en ren njutning att lyssna på.

Det finns partier som inte riktigt har funnit sin hemvist i hjärnan och som skaver litegrann, men detta är en skiva som jag vet kommer ligga på årsbästalistan i år – det är svårt att förneka den oerhörda talang som finns i detta band – och sett utifrån detta perspektiv är det klart värt att få en skiva som både utmanar och förför. Det blir inte högsta betyg denna gång – jag saknar growlet aningen för mycket, och har vissa problem som tidigare nämnts problem med originalitetsnivån på skivan, men trots detta är ”Heritage” en skiva som jag misstänker kommer snurra mycket hemmavid även fortsättningsvis.

 

Skivor

Cerebral Bore – Manaical Miscreation

Lämna en kommentar

manaical-miscreationARTIST: Cerebral Bore
TITEL: Manaical Miscreation
RELEASE: 2011
BOLAG: Earache Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brutal Death Metal – prick det är det som man får från CEREBRAL BORE. Kanske inte är så konstigt då bandet tagit sitt namn efter ett synnerligen brutalt vapen från spelet “Turok 2” och är

A piece of alien technology, the Cerebral Bore fires a small projectile consisting of several small hook-like protrusions, a drill head, and a powerful explosive charge. The weapon finds, detects and locks onto the brain-waves of potential targets. When shot, the projectile spirals towards the victim’s head, burrowing deep inside their skulls (forcibly evicting blood and brain matter through a suction channel), and then finally exploding.

Musiken låter som man förväntar sig att den ska låta, men å andra sidan tror jag inte det är någon som förväntar sig att den brutala dödsmetallen ska komma med några gigantiska förändringar i sina uttryck överhuvudtaget. Det är inte här CEREBRAL BOREs förtjänster ligger, inte heller är det i innehållet i lyriken som mest handlar om död, blod, kannibalism och olika fysiska övergrepp med varierande straffpåföljd. Utan det som i alla fall jag tänker på som verkligen knäcker är Simone Pluijmers rent galna vokala kapacitet –  hon fullständigt blåser banan ren på jag vet inte hur många vokalister på ett sätt som får mig att imponeras av den mänskliga fysionomins möjligheter. Och innan ni nu hinner invända att det är hur lätt som helst att få en skiva att låta bra, låt mig då förekomma er och berätta att hon är prick lika imponerande live.

“Maniacal Miscreation” innehåller ju också ett antal fina låtar, och även om inte hela skivan håller toppklass så är det svårt att inte uppskatta låtar som The Bald Cadaver, Entombed In Butchered Bodies, Flesh Reflects The Madness och 24 Year Party Dungeon där bandet visar fin talang för låtskrivande förutom grym instrumentalism.

“Maniacal Miscreation” är en skiva som inte tillför något nytt till subgenren rent musikaliskt, men som jag verkligen inte tycker att man kan avfärda on a whim. Den uppenbara spelglädjen och Pluijmers mer än väl godkända insats gör att skivan sticker ut lite från mängden.