Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Helloween på Copenhell

ARTIST: Helloween
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Tjo och tjim med mycket känsla från HELLOWEEN med fokus på att underhålla. 

Ett av de första metalbanden jag hörde var tyska HELLOWEEN. En klasskompis spelade upp episka Eagle Fly Free från klassiska ”Keeper Of The Seven Keys, pt II” och jag var fast. Men som så många andra har jag sörjt att både Kai Hansen och Michael Kiske sedan många år tillbaka inte har varit med i bandet. Med nuvarande turné betitlad Pumpkins United gör bandet det mesta av att just dessa herrar är med.

Det är väldigt stor tonvikt på det äldre materialet, vilket uppskattas av inte bara undertecknad utan av, skulle jag tro, de allra flesta i den stora publiken. Detta är metal som är som gjord för att alla ska ha trevligt. Och HELLOWEEN har också de extremt roligt på scen – kanske då undantaget Michael Weikath som ser rejält sliten ut.

Att bandet har tre sångare att tillgå är bra – det blir tillräckligt med vilotid för sångarna att det ska kunna krämas i till max i varenda låt när det väl är dags.

Michael Kiske, Helloween, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Michael Kiske visar ändå att han är den vassaste av de tre. Han är totalt avslappnad och sjunger verkligen helt magiskt bra – och han ser till att bandets bofaste sångare sedan mitten på 1990-talet Andi Deris får en eld tänd under ändalykten. Inledande Halloween där de delar på sångplikterna låter fruktansvärt bra och sätter tonen på hela konserten. HELLOWEENs variant av power metal är verkligen som gjord för att spelas live, och publiken är verkligen med på noterna för det sjungs med i varenda låt.

Jag går ifrån konserten med ett leende på läpparna då varenda förväntning jag hade på HELLOWEEN infriades.

Live: W.A.S.P. på Copenhell

ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Blackie Lawless, W. A. S. P., Copenhell. Bild Susanne Johansson

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.

Live: Suffocation på Copenhell

ARTIST: Suffocation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

SUFFOCATION tillhör de där verkligt klassiska dödsmetallbanden från 1990-talet, som år efter år fortfarande övertygar med att totalt köra över lyssnare och åskådare. Bandets konsert på Copenhell i lördags var inget undantag. 

”All the way from New York City – SUFFOCATION!” Utan vidare krusiduller drar bandet igång sin konsert med en brutalt tung version av Thrones Of Blood. För att vara ett så pass meckigt band – SUFFOCATION har aldrig gjort det speciellt enkelt för sig med sin musik – så är bandets scenshow väldigt basal. Den bygger i överväldigande grad på att bandet tar ett stadigt grepp om publiken och pryglar upp den, samt en väldigt bra publikkontakt.  Och publiken framför Pandemoniumscenen är verkligen med på noterna – det är ett i det närmaste konstant härj framför scenen. Nu hör detta till vanligheterna på Copenhell, men här tar publiken i lite extra.

I mycket beror detta på att SUFFOCATION dräper på hantverket. De låtsats aldrig vara något de inte är, och det behöver de inte med den rent vansinnigt högkvalitativa bakkatalogen som bandet besitter. När de som låt nummer fyra bränner av klassiska Pierced From Within, titellåten från det magiska albumet med samma namn, då nästan självantänder publiken.

Suffocation, Copenhell 2018. Bild: Susanne Johansson

Att Frank Mullen inte är med glömmer jag faktiskt ganska snabbt bort, då Ricky Myers verkligen imponerar. Han tar i så till den milda grad att hans mellansnack avslöjar en ganska kraxig röst. Med tanke på att han huvudsakligen är trummis så blir jag än mer imponerad av hans vokala insats.

Att SUFFOCATION bara får 40 minuter är aningens sorgligt. De skulle dessutom blivit satta på en större scen. Å andra sidan så håller bandet intensiteten uppe på max under de minuter bandet spelar, och det är inte utan att jag går från konserten med känslan att jag ville ha betydligt mycket mer. SUFFOCATION visar med all önskvärd tydlighet att de är ett band som klarar av att leva upp till den position de byggt upp under hela karriären.

Ricky Myers, Suffocation, Copenhell. Bild: Susanne Johansson