Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Suffocation på Copenhell

ARTIST: Suffocation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

SUFFOCATION tillhör de där verkligt klassiska dödsmetallbanden från 1990-talet, som år efter år fortfarande övertygar med att totalt köra över lyssnare och åskådare. Bandets konsert på Copenhell i lördags var inget undantag. 

”All the way from New York City – SUFFOCATION!” Utan vidare krusiduller drar bandet igång sin konsert med en brutalt tung version av Thrones Of Blood. För att vara ett så pass meckigt band – SUFFOCATION har aldrig gjort det speciellt enkelt för sig med sin musik – så är bandets scenshow väldigt basal. Den bygger i överväldigande grad på att bandet tar ett stadigt grepp om publiken och pryglar upp den, samt en väldigt bra publikkontakt.  Och publiken framför Pandemoniumscenen är verkligen med på noterna – det är ett i det närmaste konstant härj framför scenen. Nu hör detta till vanligheterna på Copenhell, men här tar publiken i lite extra.

I mycket beror detta på att SUFFOCATION dräper på hantverket. De låtsats aldrig vara något de inte är, och det behöver de inte med den rent vansinnigt högkvalitativa bakkatalogen som bandet besitter. När de som låt nummer fyra bränner av klassiska Pierced From Within, titellåten från det magiska albumet med samma namn, då nästan självantänder publiken.

Suffocation, Copenhell 2018. Bild: Susanne Johansson

Att Frank Mullen inte är med glömmer jag faktiskt ganska snabbt bort, då Ricky Myers verkligen imponerar. Han tar i så till den milda grad att hans mellansnack avslöjar en ganska kraxig röst. Med tanke på att han huvudsakligen är trummis så blir jag än mer imponerad av hans vokala insats.

Att SUFFOCATION bara får 40 minuter är aningens sorgligt. De skulle dessutom blivit satta på en större scen. Å andra sidan så håller bandet intensiteten uppe på max under de minuter bandet spelar, och det är inte utan att jag går från konserten med känslan att jag ville ha betydligt mycket mer. SUFFOCATION visar med all önskvärd tydlighet att de är ett band som klarar av att leva upp till den position de byggt upp under hela karriären.

Ricky Myers, Suffocation, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Alkaloid – Liquid Anatomy

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, ”Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten ”The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

”Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på ”Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Gutter Instinct – Heirs Of Sisyphus

ARTIST: Gutter Instinct
TITEL: Heirs Of Sisyphus
RELEASE: 2018
BOLAG: Pulverised Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Sisyfos kung, väl känd för att konspirera mot både människor och gudar. Han styrde med järnhand över sitt kungarike som troligen var Korint. I sitt sista trick lurade han flera gudar i ett försök att undkomma döden. Men Zeus hade tröttnat på Sisyfos uppstudsighet och belade honom med ett grymt straff. Intill tidens ände fick han rulla en stor stenbumling uppför ett berg. Bumlingen var förtrollad av Zeus att rulla nerför berget precis innan toppen så att den forne kungen fick börja om. Detta har gett upphov till ordet sisyfosarbete som beskriver ändlöst och meningslöst arbete.

Hur helsingborgsbandet GUTTER INSTICT kopplas in till denna myt har ju snarast att göra med idén att göra uppror mot gudarna – och högst sannolikt inte med att det bandet gör är meningslöst arbete. För denna, uppföljningsskivan till debuten ”Age Of The Fanatics”, visar att GUTTER INSTICT verkligen vet vad de sysslar med.

Det mesta som det brukar i GUTTER INSTICT-land. Bandets högkvalitativa svärtade dödsmetall har tagit ytterligare kliv framåt, vilket inte vill säga lite, då både debuten och EP:n ”The Insurrection” var väldigt bra skivor.

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och ”Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

GUTTER INSTINCT har två drivna gitarrister i Oscar Petterson och Hannes Hellman som vet vad de vill göra med sin musik. Att bandet gillar sin döds från 90-talet känns självklart, men musiken känns aldrig antikverad eller pastischartad. Det är oavbrutet underhållande att lyssna på allt från de fetaste bisvärmsriffen till de galet snygga melodierna som dessa strängbändare väver in i samtliga låtar. Att dessutom produktionen är magiskt bra gör ju verkligen inte sakernas tillstånd sämre.

”Heirs Of Sisyphus” är en solid käftsmäll från ett band som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet av många, och det är solklar årsbästalistevarning på denna. Kolla in den.