Alla inlägg av Martin Bensch

Allegaeon – Apoptosis

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Apoptosis
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slår man upp ordet “apoptos” vilket är det svenska ordet för “apoptosis” så får man reda på att det är  en av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek. (Karolinska Institutet)

För oss som har lyssnat på ALLEGAEON innan så är detta inget märkligt, då bandet från Colorado alltid har haft mer inriktning på vetenskaplig terminologi än traditionella ämnesområden för death metal. Så långt allt som vanligt, vilket även utmärker bandets femte fullängdare. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på gitarrspel, och uppskattar man inte detta så kommer man att få problem även med “Apoptosis”. För oss andra är det bara att spänna på sig haklappen då den här skivan är ett veritabelt smörgåsbord på precis samma sätt som föregångsplattan “Proponent for Sentience” . 

Att bandet har tappat ytterligare en medlem då basisten Corey Archuleta lämnade 2016 är väl snarare att betrakta som naturlag och inget som påverkar den fina form som ALLEGAEON har visat sedan samma år. Det är fortfarande helt underbart att höra hur fantastiskt roligt det här bandet har tillsammans – jag tycker att i stort sett varenda låt på “Apoptosis” håller världsmästarklass men mest imponerad är jag av låtar som visar att ALLEGAEON vågar bryta sin shredmall något och visa på variationsrikedom i både tonträff och tilltal, som exempelvis oerhört fina Tsunami and Submergence och episka avslutningslåten Apoptosis. Här finns ett vemod som jag tycker är oerhört tilltalande.

Som helhet tycker jag att “Apoptosis” är lika jämn som “Proponent for Sentience”, men också mer välskriven och koncentrerad. “Apoptosis” säger lika mycket på sina 56 minuter som “PoS” sade på sin massiva spellängd på 1 timme och 12 minuter. Jag tror inte att jag förvånar någon när jag säger att jag kommer återkomma till “Apoptosis” fler gånger under 2019, och att just nu så är den verkligen med i racet för en plats på årsbästalistan för min del.

Devin Townsend – Empath

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser “Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

“Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För “episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. “Skönhet” och “ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på “Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar “Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in “Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.

Soilwork – Verkligheten

ARTIST: Soilwork
TITEL: Verkligheten
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SOILWORK har tagit sin rundliga tid på sig att färdigställa “Verkligheten”, runt 4 år efter det att “The Ride Majestic” såg till att drämma i med rejält med episk mäktighet kommer bandet från Helsingborg till skott med nytt material.

SOILWORK har alltid varit väldigt duktiga på det där med fläskiga refränger, och det är framför allt detta som jag tar med mig som en av de verkligt stora poängerna med “Verkligheten”. Bandet skämmer bort oss lyssnare med fullständigt majestätiskt svävande refränger i snart sagt varenda låt på den här skivan. Arrival var som förstasingel ganska standard-SOILWORK; hemtamt, bra hantverk, ett satans driv och en verkligt bra refräng. Men det finns en hel del andra låtar på den här skivan som är betydligt bättre i fråga om både refränger och mäktighet. The Nurturing Glance är ett exempel på en sån låt som dessutom har ett tydligt retroblickande anslag. Ett överlappande från sångaren Björn Strids och gitarristen David Anderssons hyllade sidoband THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA? Jag klagar sannerligen inte i vilket fall.

Duon med AMORPHIS Tomi Juotsen, Needles & Kin där Joutsen sannerligen ger Strid en match om pengarna i fråga om närvarande och intensiv sång, och avslutande You Aquiver som har just en refräng som är så fantastiskt hejig att den nästan slirar över på fel sida ostighetsskranket.

Strid är ju ett kapitel i sig, och han är precis lika episkt bra som vanligt, men jag tycker att jag vill lyfta fram gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret som på “Verkligheten” växlar ut så fruktansvärt med genomarbetat gitarrspel som får varenda låt att lyfta. Greppen är förvisso de förväntade, men de här herrarna behärskar dem till fulländning – shred, snygga melodiska slingor, vemodsbölande, och snortajt riffande – kolla bara in The Ageless Whisper för alla dessa inslag. Att vi dessutom får lite discokomp från nyinkomne Bastian Thusgaard på trummor är bara att betrakta som en bonus.

Thusgaard har ju rejäla skor att fylla efter det att Dirk Verbeuren lämnade för MEGADETH, och han gör det riktigt bra. Det liras, likt Verbeuren, för låten. Kanske mer så än innan, för belgaren var så briljant att han nästan tog över varje låt – nu får andra musiker och framför allt låtmaterialet chans att komma fram mer. Jag gillar det rent magiska blastgroovandet som dansken piskar på i inledningen av When The Universe Spoke, för övrigt en av de bästa låtarna på hela skivan, och hans toktvåtaktande genom i stort sett hela låten. Här tänder SOILWORK till på varenda cylinder, och det skulle inte förvåna mig om denna låt kommer bli en favorit hos många.

“Verkligheten” är en riktigt bra, genomarbetad och till stora delar oerhört vacker skiva. SOILWORK skämmer bort sina lyssnare med så mycket öronmumma att jag vet med mig att det inte bara kommer vara jag som  kommer återvända till den här skivan mycket under 2019. Kolla in den.