Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

The Lurking Fear – Out Of The Voiceless Grave

Lämna en kommentar

ARTIST: The Lurking Fear
TITEL: Out Of The Voiceless Grave
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att vila stilla verkar inte vara något för Tomas Lindberg – mannen mer fler slevar i dödsmetallstuvningen än någon annan. Och egentligen är vila inte direkt nödvändig när det kavlas ut ytterligare en murken rensmacka i form av “Out Of The Voiceless Grave”.

Visst, detta är musik som inte peakar i originalitet överhuvudtaget. Men hantverket, gott folk, ja det är i det närmaste otadligt. Vid sidan om sig har Lindberg en minst sagt imponerande grupp musiker. Andreas “Dread” Axelsson på bas, Adrian Erlandsson på trummor, Fredrik Wallenberg och Jonas Stålhammar på gitarr. Samtliga med CV:n som talar för sig själva.

THE LURKING FEAR imponerar på flera sätt. Jag tänker då framför allt på att bandet inte har nöjt sig med att skriva alibilåtar, utan verkligen ser till att fullständigt plöja över lyssnaren med både hastighet och tyngd. Kolla bara in With Death Ingraved In Their Bones för en magiskt uppvisning i kvalitetsdöds.

Gitarrarbetet från Wallenberg och Stålhammar är stundtals så magiskt bra att knogarna vitnar. Och det är något som jag tänker på genomgående: THE LURKING FEAR är ett band där engagemanget får skivan att glöda. Detta är inte “bara” en skiva som har skapats för medlemmarnas höga nöje (även om jag är helt övertygad om att det har varit hemskt roligt att jobba med processen), utan “Out Of The Voiceless Grave” är en skiva som vill vara lite mer.

Jag hoppas sannerligen att medlemmarna lägger prioritet på att göra mer musik under namnet THE LURKING FEAR, för detta är sannerligen aningens för bra för att bara resultera i en enda skiva.

Skivor

Dying Fetus – Wrong One To Fuck With

2 kommentarer

ARTIST: Dying Fetus
TITEL: Wrong One To Fuck With
RELEASE: 2017
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Baltimores hårdaste trio är tillbaka efter 5 år med ytterligare en ansiktssmältare till skiva. Det behövs knappast någon examen i grafisk design eller lingvistik att fatta att med det omslaget och med den titeln så kommer det bli musik i den grisigare skolan.

DYING FETUS är en stabil akt – diskografin är fylld med rikligt med riffmumma – och live är bandet en finstämd maskin där tajtheten är gravt utmärkande. Jag föll stenhårt för  förra skivan, “Reign Supreme” som kom 2012, och kan efter ett antal lyssningar konstatera att “Wrong One To Fuck With” följer samma föredömliga mönster som föregångsplattan.

Musiken är denna gången aningens mer meckig, riffen mer spretiga, men här finns också bandets fina känsla för tyngd och sväng. Jag kan gotta ner mig hela förmiddagen i den kolossala inledningen till Panic Amongst The Herd, dra igång en enmansmoshpit till gravt tunga Ideological Subjugation och få kotkompression av titellåten.

Det som jag möjligen skulle vilja ha mer av så är det lite mer matighet i produktionen. Trey Williams trummor – och då pratar jag främst om virveltrumman i de långsammare partierna hade inte tagit skada av lite mer tryck. I övrigt är “Wrong One To Fuck With” en skiva som väl pryder sin plats i DYING FETUS diskografi.

Live

Live: Slayer på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan “Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – “Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!