Alla inlägg av Martin Bensch

Cattle Decapitation – The Harvest Floor

harvest-floorARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: The Harvest Floor
RELEASE: 2009
BOLAG: Grindhead Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En platta som inleds med obehagliga djurgrymtanden för att följas upp av en furiös trumkanonad som kastar lyssnaren in i brutala The Gardeners Of Eden utnämner jag härmed till 2009 års hittills mest utmanande platta. “The Harvest Floor” av veganistiska CATTLE DECAPITATION är en helvetisk resa som gör mig helt groggy –  i samma anda som exempelvis fantastiska BRAINDRILL bjuds lyssnaren på förödande death metal/grindcore där öronen belägras av soniska intryck av vilka inte alla är behagliga. “The Harvest Floor” ställer stora krav på uthållighet – aggressiviteten är uppskruvad till max och man är i stort sett lika utmattad som efter ett rejält träningspass efter en genomlyssning. Detta faktum kan avskräcka måhända –  för egen del älskar jag det!

Brutal death metal har på senare tid seglat upp som en favoritgenre hemma hos mig och den känsla av en i det närmaste katharsisliknade karaktär som jag får när jag lyssnar på “The Harvest Floor” vill jag inte underskatta. Vill man ha mer nyanserad och inte fullt så hård metal i stereon gör man rätt i att hålla sig borta från CATTLE DECAPITATION – vill man å andra sidan få öronen sprängfyllda av death metal av den mest brutala karaktär – då kommer “The Harvest Floor” att fylla detta syfte på ett storartat sätt.

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch

 

 

Pandemonium – Whispers


ARTIST
: Pandemonium
TITEL: Whispers
RELEASE: 2009
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Som hårdrockande lundabo känner jag PANDEMONIUM till namnet. Dock har jag inte hört bandet förrän nu då pågarna brassar på med senaste given av sammanlagt sex sedan starten 1997 – ”Whispers”.

Men detta är sannerligen inte en ovälkommen gäst i datorn – efter ca 10 genomlyssningar gillar jag bandets mäktiga metal mer och mer. Bandet har valt att släppa plattan helt digitalt och gratis – och jag hoppas att bandet på detta sätt når många lyssnare, vilket de helt klart är värda.

För lyssnare som gillar mäktig, majestätisk black/death metal i DIMMU BORGIRs anda utan att efterlikna norrbaggarna alltför mycket, kommer i likhet med mig, att gilla lundabandets musik. Det är sannerligen inget fel på ambitionsnivån hos sextetten som inte räds att bjuda på långa låtar med en hel massa tempoändringar och staplande av riff. Inte mindre än tre sångare befolkar PANDEMONIUM – av dessa tre gillar jag Lahmas feta growl bäst. Däremot är jag inte en så stor fan av den dödssång a la Dani Filth som bandet ibland bjuder på. Detta är dock i stort sett den enda invändningen jag har angående ”Whispers” som är en stark uppvisning i black/death metal av skickliga musiker – och då tänker jag inte enbart på trummisen Enlils hänsynslösa pisk som jag i egenskap som trummis har svårt att motstå – utan resten av bandet Lugal Hellord (gitarr, sång), Enki (gitarr), Matu (bas) och Nirah (keys, sång) lirar på en hög och jämn nivå plattan igenom.

PANDEMONIUMs musik är inget för lyssnare som gillar en mer avskalad ljudbild, med plattan i mattan metal every inch of the fucking way. Gillar man däremot majestätisk metal, med en hel del rejält hastighetspisk inbakat i mixen, då misstänker jag att man nog kommer gilla det PANDEMONIUM erbjuder på sin senaste platta.