Alla inlägg av Martin Bensch

Ophiolatry – Transmutation


ARTIST
: Ophiolatry
TITEL: Transmutation
RELEASE: 2008
BOLAG: Forces Of Satan Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPHIOLATRYs musik är inget för den finkänslige. Gillar du hellre BACKYARD BABIES eller CRASHDÏET gör du bäst i att hålla dig borta från den soniska slakt som brasilianarna levererar på “Transmutation”. Bandets musik hamnar med lätthet inom kategorin det mest brutala jag hört denna sidan BEHEMOTH.

Det smattras, bänds och gnids i satans namn så det står härliga till. Att OPHIOLATRYs besättning innehåller grymt begåvade och skickliga musiker behöver man inte särskilt många sekunder av lyssnande på sig för att konstatera. Inledande Abyss Of Alienation sätter tonen för det mesta av OPHIOLATRYsmusik på denna platta. Det går fort och bandet måste ha lagt ner åtskilliga timmar på att få musiken så tajt som den är. Gillar du teknisk death metal bör du kolla in bandet, men om jag får råda så kan man med fördel hoppa över 3 låtar – Preludio nr. 4, Urutu och Variacoes drar snarare ner betyget på en skönt brutal skiva.

 

Live: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall

ARTIST: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall
LOKAL: KB-hallen, Köpenhamn
DATUM: 10 December , 2007

2007 har varit ett bra konsertår för min del – The Black Crusade avslutade det på ett betongartat sätt. 5 band på en kväll kan bli rätt matigt – och det leder dessvärre också till att seten blir ganska korta. Av 5 band visade sig dock 3 ge konserter som gav en otrolig mersmak inför framtiden.

Amerikanska Shadows Fall blir jag inte speciellt imponerad av – det som är mest uppseendeväckande är sångaren Brian Fairs längd på dreadsen – nästan i klass med Close-Ups
Robban Becirovic. Läsare av trumtidningar har förmodligen lagt märke till att Shadows Fall trummis Jason Bittner verkar vara den nästa stora grejen, och visst, han är ju inte dålig. Ändå känns det som om hans lir inte kommer till sin rätt i Shadows Falls ganska slätstrukna musik.

Jag har länge hyst den åsikten att en riktigt bra konsert skall kunna bota dig från det svåraste av tungsinne. Hade jag varit deppad innan Arch Enemy gick på så skulle jag kunna sätta en rejäl peng på att jag inte skulle ha varit det efter de inledande tonerna. Blood on your hands från senaste släppet Rise of the Tyrant tränger ut ur högtalarna. Man häpnar över hur bra bandet är – det är tajt, aggressiv metal som matas ut med ett enormt självförtroende. Bandets fyra instrumentalister exekverar sina grejer i en i det närmaste felfri uppvisning. Bandets självklara stjärna är dock Angela Gossow som får publiken att vråla av glädje. Hennes mäktiga röst frambesvärjer rysningar över hela kroppen. Bandet håller ett raskt tempo, mycket beroende på att bandet endast har 30 minuter på sig – en alldeles för kort konsert om du frågar mig! Ravenous, Nemesis, We will (fucking) rise, och My Apocalypse rivs av och man står där och bara vill ha mer. En konsert som gör att man riktigt längtar efter en hel konsert med bandet.

Arch Enemy, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Det som känns kort i Arch Enemys fall känns som en evighet när übersträngbändarna i Dragonforce kör sitt set. Varför har man tagit med denna grupp? De är så uppfyllda av sin självgodhet över att kunna spela gitarr jättefort – för undan går det – och det är roligt i ungefär en låt. Riktigt pinsamt blir det när posören till sångare försöker få publiken att själva sjunga slutet på en låt – i stället för en mäktig kör blir det spridda skurar. Att bandet dessutom dricker Corona på scen väljer jag att se som bevis på att Dragonforce inte är min kopp te alls. Visserligen skulle man kunna se bandet som ett ironiskt inslag som ärade kollega BiblioteKarin föreslog, ett inslag som gör att man längtar efter ”riktig” metal – men dessvärre kan jag inte ha det perspektivet när det gäller metal. För mig blir det påfrestande att se att gruppens medlemmar gör miner som säger ”oj ni ser att detta är svårt att spela, eller hur”? under hela konserten, en konsert som jag snabbt tröttnar på hur mycket flinka fingrar och 2-taktsmatning den än innehåller.

Dragonforce, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Avslutningen på kvällen får mig dock att glömma Dragonforces navelskåderi. Trivium har ju av många hälsats som det nya Metallica. Låt mig säga så här – Trivium klarar av att stå på egna ben, och det är mer rättvist att låta deras egna meriter tala för sig själva – för oavsett om man gillar gruppens drivna och på platta välproducerade metal – så är gruppen riktigt kul att se live. Det jag lägger märke till är att sångaren/gitarristen Matt Heafy numera endast sjunger den rena sången och överlåter det på plattan Ascendancy dominerande growlandet till yxkollegan Corey Beaulieu. Det funkar alldeles utmärkt, eftersom det innebär att Heafy inte blir lika popnitat vid sitt mikrofonstativ som innan – Heafy använder sig av hela scenen och får verkligen igång publiken. Den massiva kompsektionen med Paolo Gregoletto på bas och Travis Smith bakom kvällens mest massiva trumset bildar en väsentlig tung grund för Triviums matiga metal. Dock kunde man önska att gruppen skulle kunna bredda sina låtar till nästa platta, något som plattan The Crusade tycktes ana i vissa fall. Trots att jag inte känner igen alla låtar blir Triviums konsert en njutbar upplevelse, mycket beroende på att bandet verkligen är tajt och dessutom verkligen har kul på scenen.

Matt Heafy, Trivium, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Fem band är ju många, och det kostar på piggheten att stå upp i många timmar – Machine Heads konsert får mig att glömma all trötthet. Från första tonen på inledande Clenching the fists of dissent – ett 10 minuters monstrum till metaluppvisning från senaste utmärkta släppet The Blackening – har gruppen publiken i ett järngrepp. Rob Flynn, mannen som verkar vara född på en scen, precis så naturligt är hans uppträdande, eldar på publiken upp till nivåer av moshing det var länge sen jag såg. Och visar publiken tendenser till att inte mosha får man strax höra ett vrål från frontmannen – circle pit!!!! Gruppens set består endast av hits – Aesthetics of Hate, lätt det bästa spåret på The Blackening kommer redan som låt nummer tre, efter att ha föregåtts av Empirium från From the ashes of Empire, Old och Davidian, varav den sista ger upphov till kvällens största circlepit från numera klassiska debuten Burn my eyes är så bra att man endast kan kapitulera inför den ångvält till band Machine Head är denna kväll. Kvällens mest rörande ögonblick är dock när Flynn dedicerar Descend the shades of night till Phil Demmels hädangångne far – Demmel som denna kväll ersätts av gitarrister från de andra banden – tack för det! Det var första gången jag såg Machine Head, men som ni säkert förstår så längtar jag redan efter nästa gång jag får möjlighet att se bandet.

Machine Head, KB-Hallen. Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

The Black Crusade blev en precis lika bra upplevelse som det såg ut att bli på papperet, och jag kan bara beklaga alla som inte fick tillfälle att se dessa band under denna turné.

Opeth – The Roundhouse Tapes


ARTIST
: Opeth
TITEL: The Roundhouse Tapes
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I dagar som dessa då fler band än någonsin är aktiva, och vi dagligen dränks i mainstreammusikens totala hyllning till ytan är band som OPETH en välsignelse. Visserligen är “The Roundhouse Tapes” ingen ny studioplatta från Sveriges kanske mest originella band – men det struntar vi i för detta, mina damer och herrar är en helvetes ståndpunkt till skiva! Utan att snöa in för mycket på låtlängd – hur många band gör plattor där de 6 första låtarna klockar in på runt timmen? Inte många – förutom OPETH. Och det bästa är att varenda ton, vartenda slag har relevans – här finns ingen utfyllnad alls.

Inspelad under OPETHs senaste turné, där bandet gjorde runt 200 spelningar, är skivan ett värdigt vittnesmål över ett band som på något märkligt vis har lyckats dra såväl inbitna dödsare som pretentiösa progmetallare in under sin fana. Själv upptäckte jag bandet genom 2005 års “Ghost Reveries”, men det tog mig inte särskilt lång tid att raskt köpa mer av bandet.

The Roundhouse tapes inleds med When och från första tonen hör man att detta är OPETH – ljudet är bra, musikerna lysande och Mikael Åkerfeldt han är – Michael Åkerfeldt. För mig är det förbluffande hur en man som har sån scennärvaro, kan sjunga så bra, och komponera såna byggen till låtar ändå kan låta så totalt ödmjuk och lugn i mellansnacket. Här finns inga traditionella utvrålade ”How the fuck are you??!!!” eller ”Get your horns in the air”. OPETH behöver inte ta till såna utspel när de har låtar som Ghost Of Perdition, The Night And The Silent Water, Windowpane och Blackwater Park och när man dessutom exekverar dem med kraft och precision.

När jag såg bandet på Roskildefestivalen 2005 blev OPETH påannonserade med orden ”It’s going to be heavy, it’s going to be beautiful”. Sällan har en påannonsering varit så korrekt, och OPETH bevisar det ytterligare med skivan “The Roundhouse tapes”.