Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: System Annihilated

Vi är redan kommit en bra bit in på 2014, och kanske har du redan glömt förra året. På WeRock har vi dock inte helt släppt 2013, eftersom tekniska problem fram till nu hindrat oss från att få bjuda på en segerintervju med bandet som tog hem förstaplatsen i vår läsaromröstning “Årets bästa svenska debut 2013”, SYSTEM ANNIHILATED. Nu är dock problemen undanröjda, och WeRocks Robert Gustafsson har fått ta pulsen på bandet!

Vad är det som gör ert album till den bästa debuten 2013?

– Vad som gör vårt album till årets bästa debut är, om man tillåts vara lite partisk, att det är åtta bra låtar. Inte för många, inte för få, inte för snabba, inte för långsamma, inte för mycket och inte för lite. Anledningen till att det är så, är nog förmodligen för att vi inte skrev dem i syftet att “okej, nu skriver vi åtta låtar till den här skivan som ska heta så här, och så här ska det låta och så här ska det vara” utan vi skrev dem, vi tyckte det lät bra och skulle bli ett schysst album. Så då spelade vi in dem och resultatet blev en genombra platta. Tycker vi iallafall, trots att den är lite uttjatad vid det här laget. Speciellt p.g.a att vi spelade in dem ett år innan skivan släpptes, så några av låtarna skrevs för många långa år sedan. Men bra blev det iallafall!

För de läsare som inte känner till SYSTEM ANNIHILATED sedan tidigare, kan ni berätta lite om bandets bakgrund, vilka ni är och vad ni vill med er musik?

– Vi är fem killar som har känt varandra sen barnsben. Egentligen har nog System hållit igång i åtta år nu, om man går tillbaka till hedlundaskolans musiksal där vi började spela kiss och ac/dc när vi var tio, elva år. Och vi vill göra det klart och tydligt för alla att vi spelar bra låtar som alla borde höra. Vi försöker spela musik som vi själva tycker är kul att lyssna på, och hoppas helt enkelt att annat folk gillar det också. Något annat vi vill göra är att ta över världen och turnera land och rike och bara spela spela spela.

WeRocks läsare har gjort sitt val i omröstningen, men vilken skiva tycker ni själva var den starkaste debuten förra året (förutom er egen då)?

– Av de som deltog i omröstningen, så måste jag nog lägga min röst på Postures. Tyckte verkligen att de hade en cool grej, och ett snyggt omslag dessutom.

Vi och läsarna är givetvis också nyfikna på era framtidsplaner. Finns planer på kommande spelningar/turnéer, gör ni några spelningar i Sverige under våren? Blir det kanske några festivalspelningar i sommar?

– Just nu ser det inte så bokat ut på sommarfronten, men ett par spelningar här i Umeå och några mil söder har vi planerat för våren iallafall. Vi är just i skrivande stund i full färd med att försöka boka upp lite datum för sommaren!

[EDIT: Här har tiden faktiskt dragit ut så pass mycket att vi på redaktionen kan meddela att bandet bland annat agerar support till skivbolagskollegorna (och tillika vinnarna av “Årets Bästa Svenska Debut 2010” på Werock) PRAY FOR LOCUST, när dessa den 16/5 har releasefest för kommande skivan “In The Shadow Of The Colossus” i Stockholm.]

Det är inte länge sedan sedan debutalbumet släpptes, planerar ni redan nu för ett andra album. Vad finns i så fall att berätta om det?

– Vi har redan spelat in en singel på två låtar som vi kommer att släppa i vår. En uppföljare till “Furor” däremot ligger nog lite längre fram, men vi filar på material och har ett fåtal låtar klara. Håll utkik så får ni ett kort smakprov i och med singeln. Vi hoppas kunna behålla samma grej och sound till nästa skiva men ombyte förnöjer så nytt blir det.

WeRock säger (sent omsider) ett hjärtligt GRATTIS!

Intervju: Robert Westerholt från Within Temptation

WeRocks Fredrik Sandberg har fått en pratstund med WITHIN TEMPTATIONs ena grundare, gitarristen och låtskrivaren Robert Westerholt. Samtalet handlade bland annat om nya plattan ”Hydra” och planerna som medföljer denna, kreativ frihet och oväntade samarbeten, samt utmaningarna som medföljer när två bandmedlemmar är ett par även privat.

Efter ett antal vidarekopplingar och presentationer för nya management-personer, samt ett byte av intervjuobjekt, finner jag mig med Robert Westerholt i luren. Tanken var att jag skulle ha intervjuat frontkvinnan Sharon den Adel, men hennes intervjuschema var tydligen aningen mer hektiskt än det var verklighetsanpassat. Det är uppenbart att holländska WITHIN TEMPTATION har bråda dagar, så här en kort tid innan släppet av nya plattan ”Hydra”.

Nu visar sig bytet av måltavla för mina frågor inte utgöra något problem, för Robert visar sig vara en både pratsam och lättsam herre. När jag inleder med att tacka för att han tar sig tid för mig, konstaterar han glatt att det är bra att få göra intervjuer – annars är det ju ingen som vet om att skivan är på gång…
Jag tillåter mig att i tanken tvivla på det, givet bandets renommé, men frågar högt vad Robert skulle säga att är det som i första hand särskiljer ”Hydra” från bandets tidigare skivsläpp?
– Jag skulle säga att den är mycket råare. Där ”The Unforgiving” (2011) var väldigt producerad, är denna platta mer ”in your face” och mer gitarrdriven. På frågan om detta var bandets ambition, eller om det bara råkade sig så, fortsätter gitarristen:
– Det var nog mest att vi inte riktigt visste vad vi ville göra… Från början tänkte vi kanske lite att vi skulle göra typ ”The Unforgiving 2”, eftersom vi gillade den plattan. Sedan när vi väl började jobba märkte vi att vi blev en smula uttråkade av soundet, som plötsligt kändes för producerat. Istället hamnade vi i ett läge med mindre hämningar, där vi mer flöt med strömmen och såg vad som hände. Resultatet blev riktigt energiskt och bra, med mycket upptempo-partier.

Något som också särskiljer det aktuella alstret från den genomsnittliga plattan, är mängden samarbeten som WITHIN TEMPTATION här gör med andra artister. De två namn som kanske främst drar ögonen till sig är Tarja Turunen (ex-NIGHTWISH) samt rapparen Xhibit, utan att för den skull förringa vare sig Howard Jones eller Dave Pirner, som utgör övriga gäster på plattan. Jag undrar återigen om greppet med många samarbeten var en medveten strategi eller en slump?
– Det här var en grej vi verkligen ville redan från början, svarar Robert utan tvekan. Kanske inte så att vi siktade på just fyra stycken gäster, men vi ville ha ett par samarbeten. Jag tänker lite som så att om man stannar i sin egen cirkel och gör musik under många år så kommer det att verka väldigt begränsande. Det är möjligt att vi kan sägas spela metal, men vi är musikälskare framför allt.
På det temat kommer jag att tänka på att Sharon den Adel i en tidigare intervju konstaterat att det är kombinationen av hennes röst och bandets låtskrivarstil som ”är” WITHIN TEMPTATION, och att slutresultatet helt enkelt inte kan bli något annat än just WITHIN TEMPTATION. Jag frågar därför mitt intervjuobjekt ifall det finns någon byggsten, influens eller något musikaliskt grepp som bandet aldrig skulle kunna tänka sig att inkludera i sin musik? Något helt uteslutet?
– Nej, jag tror faktiskt inte det, funderar Robert med eftertanke. Sharon sade ju faktiskt en gång i tiden ”aldrig hiphop”, och det ser ni ju hur det gick med det. Jag tror nog att vi skulle kunna pröva det mesta. Ta samarbetet med Xhibit på låten And We Run nu på ”Hydra”, till exempel, som har en refräng som går ned i intensitet. Det är väldigt inte rock; i rocklåtar klämmer man ju i lite extra i refrängen. Överhuvudtaget har vi den här gången jobbat mer just med låtstrukturer, och att pröva nya saker ger oss energi!

En av dessa nya saker är alltså samarbetet med Xhibit, och jag undrar hur det var att arbeta ihop med honom? Och vem var det egentligen som kontaktade vem?
– Vi kontaktade honom. Han var överst på vår lista. Jag har personligen velat göra något med rap-inslag i många år nu, men det här var första gången vi hade en låt som verkligen passade för ändamålet. Vi ville ha en rappare med mörk röst, vilket är något som Xhibit verkligen har. Han har ett nästan metalaktigt, mörkt grymtande sound, vilket låter tungt. Dessutom är han en väldigt positiv och trevlig person.
När jag här inflikar frågan ifall låten var skriven specifikt för sagde rappare, misstolkar Robert mig och tror att jag avser ifall hela låten, rap och allt, var färdigskriven när Xhibit fick den för inspelning:
– Nej, nej! Det går inte att skriva en färdig text åt en rappare. Du förstår, de är konstnärer, poeter… Det går inte att säga till dem hur och vad de skall skapa. Robert skrattar, och tillägger att det för all del var ganska läskigt att inte veta vad utfallet skulle bli. Samtidigt är det ju det som är det coola, förklarar holländaren, och Xhibit överträffade verkligen våra förväntningar.
Jag håller med om att resultatet låter förvånansvärt naturligt och inte krystat, innan jag spinner vidare på en annan tråd relaterad till bandets skapandeprocess. WITHIN TEMPTATION har i genomsnitt tagit ungefär tre år på sig mellan varje studioplatta, vilket för många (undantaget Axl Rose) kan framstå som ganska länge. Hur kommer det sig?
– Fast för oss känns det som om det går jättefort, skrattar Robert med ett förvånat tonfall. Nej, skämt åsido, jag tror framför allt att vi behöver lite tid efter att vi blivit färdiga med en skiva. För det första måste vi då fokusera på att få till en bra liveshow, och sedan följer en massa turnerade, vanligen minst ett år. För det andra tar det lite tid att hitta den kreativa gnistan igen, men efter det där året brukar det börja puttra så smått i skapargrytan. Då följer ett år av idéproduktion, där vi gallrar fram det vi känner att har kapacitet att bli den platta vi verkligen vill skriva. Får vi inte den känslan, tar vi ett år till på oss. Robert pausar och funderar för ett ögonblick, innan han konstaterar att detta inte nödvändigtvis behöver vara ”rätt” sätt, men att det är deras sätt.

Att vara känd kan säkerligen ibland innebära att gränsen mellan yrkeslivet som musiker och privatlivet blir suddigare än man skulle önska. Följaktligen ursäktar jag mig så smått med att jag inte vill snoka, innan jag påpekar att Robert och Sharon den Adel inte bara är bandkamrater utan även ett par off stage. Medför detta några fördelar för bandet, eller är det snarare så att det innebär extra utmaningar?
– Förmodligen extra utmaningar. Ett band är en utmaning i sig, när man jobbar så nära inpå varandra en stor del av tiden, och därtill med något som ligger en varmt om hjärtat. Det blir lätt känslosamt. Sedan kan det faktum att vi är ihop även innebära praktiska svårigheter. Det är till exempel anledningen till att jag inte är med och turnerar något mer. Vi har tre barn, så det funkar liksom inte… Robert skrattar (igen, han gör det ofta och hjärtligt) innan han avslöjar:
– Sedan är det bra att jag och Sharon bidrar med olika saker i den kreativa processen, vi brukar ha olika infallsvinklar på både musik och texter, men om vi försöker jobba samtidigt i samma rum… tja, det funkar helt enkelt inte.
Apropå bandets sätt att skriva texter, ja. Metalscenen kan onekligen vara rätt mörksinnad (och konformativ) medan WITHIN TEMPTATION allt som oftast har en positiv vinkel på sina alster. Har man någonsin fått några gliringar från andra band, fans eller kritiker för detta?
– Vad, du menar att vi skulle vara för positiva? Robert låter road, men funderar ändå en stund innan han svarar. Alltså, du har rätt i att vi är positiva människor. Visst skriver vi ofta om tunga och mörka ämnen, men ser nog alltid en väg ut ur det jobbiga. Jag tror det är en mänsklig egenskap, helt enkelt. Folk kan relatera till mörkret i det vi skriver om, men hämtar samtidigt styrka ur den positiva energin i musiken. Hur som helst har vi nog aldrig fått någon kritik för vår inställning.
Inför intervjun hade jag lovat en bekant att fråga Sharon ifall hon har några särskilda knep för att bevara rösten, eftersom det rimligen borde vara svårt att sjunga så ljust men samtidigt varmt och kraftfullt som hon gör utan att slita på den. När jag förhör mig med Robert om detta befarar jag att svaret kan bli fattigt, men den pratglade holländaren får mina förväntningar på skam:
– Åh, det finns massor med svar på det! Den kanske viktigaste faktorn är väl att hon har tränat sin röst i åratal, snudd på åtta timmar om dagen. Redan som liten älskade hon musik, och utan att riktigt tänka på det brukade hon gå runt och sjunga, härmandes artister hon hört på radio. Sedan handlar det också om att inte ta i för mycket, fortsätter gitarristen. Om man väl sabbar rösten är det svårt att reparera den, så det gäller att aldrig överanstränga den. Förutom detta hänger det förstås på en del basgrejer, som sömn. Sömn är väldigt viktigt.
Här undrar jag om det inte utgör en rätt tuff utmaning att få ihop tillräckligt med god sömn när man ligger ute på turné?
– Verkligen!, utbrister Robert med eftertryck. Särskilt för Sharon, eftersom hon inte tycker om att behöva gå och lägga sig. Hon hatar det. Jag älskar att sova, men hon hatar det verkligen.
Den efterföljande frågan, om inte detta utgör ännu en intressant utmaning på det privata planet, får ånyo mitt gladlynta intervjuobjekt att brista ut i ett hjärtligt skratt. Vi enas om att kanske låta det ämnet vila i frid, och väljer istället att diskutera bandets framtidsplaner.

Vad är det då som återfinns på agendan? Att turnera med ”Hydra”, förmodar jag?
– Absolut, det är det som står överst på listan. Vi vill att nästa turné vi gör blir med den bästa show vi någonsin bjudit på, så det slipar vi på för fullt. Sedan känns det som om vi har något på gång i USA med den här plattan, så vi planerar för en turné även där.
Jag undrar om det är någon låt från ”Hydra” som ser ut att bli en favorit att spela live, något spår bandet tror kan bli en riktig taklyftare?
– Ååååh…, tvekar Robert. Alltså, det lustiga är att man kan ha favoriter i förväg, men när man väl spelar dem live så lyfter det inte riktigt. Det är alltså svårt att veta innan vilka låtar som funkar bäst. Personligen gillar jag dock And We Run och Dangerous, och den sistnämnda bör funka bra i och med att den är så snabb och energisk. Paradise (What About Us?) tror jag också kan funka bra.
Jag håller med Robert om att de sistnämnda två har bra allsångsrefränger, och därmed lär funka fint live. Finns det någon möjlighet för oss här i Sverige att få ta del av dem live inom närtid?
– Nja, vi har inga gig i Sverige inplanerade i skrivande stund. Inte ännu, i alla fall, tillägger han. Vi har gjort ett par festivalspelningar där de senaste åren och gillat det, så någon sådan blir det säkert framöver också. Dessutom har vi ju en svensk gitarrist, och han skulle bli redigt tjurig om vi inte tog en sväng förbi Sverige. Att inte göra det är nog alltså inte ett alternativ, skrattar holländaren.

Det börjar bli dags att runda av vår pratstund, då vi redan dragit över den från början utsatta tiden med ett par minuter. Jag undrar om det är något Robert vill tillägga; någon hälsning till fansen?
– Åh, massor, men då skulle jag nog behöva ett par dagar, minst… Säkert, jag skulle kunna prata i dagar! Men… nej, jag har nog inget att tillägga just nu.
Med det tackar jag för hans tid, och önskar honom och bandet lycka till framöver.

”Hydra” släpps den 31 januari.

Intervju: Fredrik Andersson från Chine

WeRocks Martin Bensch slog sig ner med sångaren i CHINE, aktuella med sitt andra album ”Betray Your Own Kind” för ett snack om utmaningar, låtskriveri och influenser. Detta är resultatet.

Du är ensam sångare i bandet nu – hur kommer det sig?

– Nja, Adrian (Boschetto) kände att han ville till Italien och läsa italienska. Han är ju halvitalienare själv. Vi hade ju märkt lite ointresse från hans sida också. Det blev liksom att han blev lite av ett sjätte hjul som vi andra fick snurra på. Men vi märkte att efter det att han stuckit så blev sammanhållningen mellan oss som är kvar i bandet så mycket bättre. Vi kom närmre varandra helt enkelt, och det blev en helt annan energi på reporna.

– Personligen blev det såklart annorlunda för mig rent vokalmässigt – jag fick börja growla mörkare och utöka mitt register.

Så för dig blev det mer av en motivationsökning?

– Ja, lite så faktiskt. Det enda jag var lite nervös över var just orken vid spelningarna. Men det har funkat bra. När man började med bandet så var det ju mer att man skulle komma upp på scenen och döda allt liv i lokalen. Och då tog man ju slut rätt fort, haha! Och det sade jag till mig själv inför senaste giget att gå nu inte bara upp och bränn allt. Och det känns som om jag faktiskt har höjt erfarenhetsnivån på senare tid så att jag faktiskt orkar med hela gig.

Om vi ska prata lite om den nya skivan…

– Ja, det tycker jag, haha!

Det jag hör på skivan är att produktionen är så mycket bättre om man jämför med er första platta (”Repulsive Sonatas”). Hur tänkte ni kring produktionen när ni skulle spela in ”Betray Your Own Kind”?

– Ja, alltså. Det fanns lite delade meningar kring detta. För det första är det ju en egenproducerad skiva, så vi har ju själva stått för allt kapital. Sådana saker får man såklart väga in, och när vi började så var ju Adde (Weis, gitarr) och Jesper (Sunnhagen, trummor) helt inne på att vi skulle ha världens mäktigaste produktion och att det nästan fick kosta hur mycket som helst. Jag kände väl lite mer att vi kanske kunde tumma en aning på produktionen eftersom det verkligen kändes som att vi lirade väldigt bra. Jag letar ju själv mycket band, och har ju många skivor hemma. Så jag tänkte att, ja, gå nu hem och kolla i skivstället och se vilka möjligheter där finns helt enkelt. Och en skiva som dök upp var KATATONIAS ”Night Is The New Day” som ju många gillar produktionen på. Adde och Jeppe var ju inne på Jens Bogren till en början, men då pratar vi ju 50.000 bara mixen. Och då kände jag, grabbar…

Jag vill äta också liksom…

– Ja, haha!

Jesper var helt säker på att det var Bogren som proddat ”Night…” men jag gick hem och kollade och det var ju fan inte han, utan David Castillo. Jag kollade upp honom via nätet, och såg att han bland annat hade varit livetekniker åt NASUM och hade ett brett spektrum. Och vi fick verkligen ett sjyst pris av honom på mixen. Att han bor i Stockholm var också smidigt då Adde bor där också och är den i bandet som kan mest om dessa saker.

Alla var verkligen till sig när vi fick höra vilket ljud han hade styrt upp på trummorna.

Ja, det har jag med tänkt på – att Jesper har verkligen höjt nivån på sitt spel på ”Betray…”.

– Det kan man väl säga, han har suttit i ett år flera timmar om dagen och övat inför inspelningen. Han har verkligen haft ett hästjobb.

Ja, jag kommer ihåg att vi pratade om detta för snart ett år sedan att du sa att de nya låtarna kommer att bli en utmaning för Jesper. Fick ni välja bort material, eller skrev ni just de här låtarna på grund av detta?

– Det finns inga låtar som är skrivna och sen bortkastade. Det enda vi hade planer på var att hotta upp Choke från demon och slänga med. Det är en fet livelåt, men den håller inte jämfört med det övriga materialet på skivan. Den sista låten vi fick att öva in var Greed Amongst Dogs och då såg man att Jeppe blev lite svettig, haha! När det gäller trummorna så är han ju verkligen perfektionist – han kan gå och lägga flera timmar på ett riff.

Det är ju något jag tänkt på att han verkligen har fått till på nya skivan – rytmiskt sett så är den ju en dröm att lyssna på…

– Ja, fast det var inte en helt lätt inspelningsprocess.

Nähä…

– Vi skulle spela in trummorna i DARKANEs studio, och efter det att vi riggat trummorna så tog det tre dagar innan vi var igång med att spela in på grund av datorproblem.Men sen blev det tempo – det handlar om kanske fem dagar så var trummorna lagda.

Om vi pratar om The Godfucked till exempel, så är det ju en hel massa som händer i låten, som de här ghostade slagen…

– Mmm, TOTO…haha!

Hahaha! Ja precis! Men jag tycker ändå att det visar på den stora utveckling som ni genomgått de senare åren egentligen.

– Ja, precis. Adde har ju tidigare i alla fall varit ganska så inne på när det gäller låtmaterial så ska det skrivas ”hits”, alltså låtarna ska sätta sig direkt. Men vi har försökt pumpa honom mer. Han var ju mycket inne på KILLSWITCH ENGAGE och IN FLAMES bland andra, men numera är han mer inne på BLOODBATH, JOB FOR A COWBOY och OPETH. Det är så oerhört mycket mer dynamik i låtarna numera. Innan var det så mycket MESHUGGAH, framför allt på första skivan, men nu är det mer av allt, liksom. Det vi också varit nogranna med är att vi inte ville stöpa låtarna i vers, refräng, vers, brygga – alltså den traditionella mallen. Och det tycker jag märks, framför allt i en låt som Greed Amongst Dogs.

Om vi pratar gig så kommer jag ihåg ett gig vi gjorde tillsammans för många år sedan i Lund på Metal-Pub – då var det bara du och jag som snackade med varandra.

– Ja, haha! När det gäller gig så är ju framför allt Jeppe och Adde otroligt seriösa. Jag har ju varit på dem rätt mycket kan jag säga, att de ska våga släppa lite på kontrollen för man kan inte ha koll på allt.

Jag kan nämna ett annat exempel från när vi var uppe i Stockholm och deltog i tävlan om ett gig på Wacken där dubbelpedalen lossnade – men vi kom ändå igång bra. Men Jeppe gick av rätt så förbannad…jag har mer den inställningen att om känslan är bra så kan man inte gräva ner sig alltför mycket i sånt som går snett.

Om vi ska prata om videon ni har gjort på Godfucked – för det första är det så kul att ni har gjort en video. Musikscenen är ju så totalt förändrad om man jämför med hur den såg ut i början på 1990-talet då alla gjorde videor. Hur resonerade ni kring videon?

– Vi fick kontakt med Patrick Bruckner som har gjort videon genom Adde. Vi hade en rent ut sagt jävla röta eftersom han var pappaledig och kände att han klättrade lite på väggarna därhemma. Vi fick ett jättebra pris vilket såklart också biddrog. Sen är det ju så att i alla fall inom metalscenen så är Youtube en jätteviktigt kanal – det känns lite som om MTV har flyttat ut dit i alla fall när det gäller hårdare musik. Så det känns som om videon är ytterligare ett verktyg för att exponera sig.

Ska vi prata mer om låtskriveri?

– Det tycker jag, haha!

Hur går det till egentligen? Jag har förstått att det är Adde som står för den största delen av låtarna – men kommer han med helt färdiga låtar, eller är det endast skal som kommer?

– Ja, alltså. Jag har ju varit på honom en del som jag sade med att faktiskt lyssna mer på musik och få in honom på andra influenser för jag tycker i ärlighetens namn att som vi lät på ”Repulsive Sonatas”, just den grejen är ju ganska mättad numera. Och jag tycker att lyssnandet har färgat av sig på låtskrivandet. Och det har blivit mer på senare tid att han spelar upp partier och kanske vill ha lite mer input från oss andra än tidigare. Men i stort är ju processen att han skriver låtar i stort sett färdiga och sedan tar in oss andra i skapandet.

Men ni känner inte att ni andra skulle vilja vara mer involverade? Jag tänker framför allt på situtationen att lägga allt musikskapande på en person gör ju ett band kanska så sårbart…

– Om jag säger så här när det gäller den inre dynamiken vad gäller det här bandet, så är det ju såklart så att vi har kul tillsammans. Och det är klart att nuförtiden så känner jag kanske lite mer än tidigare att jag skulle vilja bidra mer rent låtskrivarmässigt. Men sen är det ju en grej för låtskrivaren att ta ställning till hur mycket man vill släppa in de andra.

Men jag tycker verkligen att det Andreas har skrivit till nya plattan är klockrent.

Influenser då? Det är ju alltid intressant att veta vilka band som influerar…

– Vi har ju en kärna kring band som vi gemensamt lyssnar på bestående av MESHUGGAH, DARKANE och STRAPPING YOUNG LAD för att nämna några exempel. Sen har vi några spridda grejer som nog färgar av sig också på vår musik, vilket jag tycker är bra. Om man tar plattan så tror jag inte folk kan säga att vi låter exakt som något annat band.

Vad lyssnar du själv på?

– Jag är ju mycket för den delen av dödsmetallen som är lite mer old-school, men samtidigt så vill jag ju vara öppensinnad. Man vill verkligen inte bli som de gamla rävarna som snackar om att det lät bäst -96.

Det lät bäst på demon…

– Ja, precis haha!

Men sen kan jag ju säga att metalcore, deathcore, djent och allt som finns – de är duktiga de också – men det känns ganska så mättat numera.

Men om du skulle nämna ett antal plattor som du själv tycker sticker ut lite extra?

– Ja, fan, det är svårt. Det har kommit så mycket bra musik ju. Just för tillfället så försöker jag att banta ner antalet band jag lyssnar på. Nästan så att du skärmar av all input som kommer i form av nya plattor. Det är Spotify, och den rekommenderar dessa banden – det kan bli rätt mycket, haha! Nu har jag mer börjat plocka ut skivor från skivsamlingen som jag inte lyssnar på och knalla till Roadhouse (skivaffär för begagnade skivor i Helsingborg) och byta till mig grejer. Men om jag ska gå in mer på specifika plattor så…en stor platta för mig, som verkligen har gjort avtryck så måste jag ändå säga THE HAUNTEDs ”rEVOLVEr”. Just det arga, genuina uttrycket Dolving har på den plattan gjorde stort intryck.

När jag började plugga i Helsingborg så var det den mer extrema musiken som dominerade – men en stor vändpunkt för mig under den tiden var SOILWORKs ”Natural Born Chaos”. Sången på den plattan färgade av sig en hel del på mitt eget sätt att sjunga.

Ännu hårdare musik kom in kring 2006 för mig, med old schooldöds.

CANNIBAL CORPSE?

– Ja, det kan man väl säga var för mig det första bandet som gjorde intryck på mig inom den scenen. Jag hade ju hört namnet innan, men då var det mer så att man skrattade åt texterna. Men sen släppte bandet ”Kill”.

Den skivan är ju precis vad den heter…

– Jahadå! Det finns inget så klockrent namn på en platta som till den. Och då tänkte jag, slå nu bort alla fördomar du har kring bandet och bara lyssna. Och när jag satte igång den – total golvning! Och idag är CANNIBAL CORPSE det bandet som ligger mig varmast om hjärtat. Och sen utvecklades det därifrån till att jag började lyssna på exempelvis NILE. Där tycker jag att framför allt ”Annihilation Of The Wicked” är skivan som sticker ut. Ett band som jag på senare år har fått dille på är SUFFOCATION.

”Pierced From Within”!

– Ja, precis. Den och deras självbetitlade från 2006. Jag tycker den är fenomenal. Framför allt så gillar jag Mike Smiths trumspel något otroligt. Synd att han är borta från bandet numera.

Jaha, det var faktiskt allt jag hade!

– Okej! Tack för det.