Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: Alissa White-Gluz från The Agonist

THE AGONIST släppte i början på juni sitt tredje album ”Prisoners”, en skiva som, om man får tro sångerskan Alissa White-Gluz, var svårare att skriva än föregångsplattorna. Werock fick brevledes tag på sångerskan.

Först och främst – att lyssna på “Prisoners” är verkligen kul. Jag njuter verkligen av skivan. När man beaktar att föregångaren ”Lullabies For The Dormant Mind” fick riktigt bra recensioner, hur kände ni er när ni skulle ta tag i skrivandet inför ”Prisoners”? Nervösa, upphetsade, panikslagna?

–      Helt klart var vi nervösa och panikslagna, haha! Jag är glad för att folk verkar gilla skivan, och att den har fått fina recensioner. För mig personligen är det verkligen svårt att kolla på någonting som jag medverkar i och lyssna på detta objektivt. Så det är verkligen upp till var och en att avgöra om skivan är bra eller dålig, men det är kul att du gillar den!

Hur kom det sig att ni valde ”Prisoners” som titel för skivan?

–      Well, vi höll ju på att brainstorma kring en del tankar, och fångenskap som tema är ju någonting som är väldigt uppenbart på ”Lullabies…”, men också på den nya skivan. Och då pratar vi inte enbart om fysisk fångenskap utan om mental, känslomässig eller spirituell fångenskap. Vi hade ett gäng olika titlar av vilka vi hade bestämt oss för en del under olika perioder. Men det blev alltid att vi ändrade dessa, och till slut blev det ”Prisoners” som fastnade hårdast.

Om ni jämför låtskrivningsprocessen från ”Lullabies…” till den nya skivan – var det stor skillnad?

–      Vi körde med samma teknik stort sett – jag får musiken i stort sett färdig och så sätter jag igång att bända den hit och dit och lägga till mina sånggrejer. Det var annorlunda i den meningen att det var mycket svårare denna gången. Det var inte samma känsla av att det var skoj att skriva låtarna denna gången, men det gör å andra sidan att jag tror att skivan har potential att växa för varje lyssning då man nästan kan höra kampen i låtarna. Jag tänker lite att det är en skiva som man inte lyssnar på för samma skäl som till ”Lullabies…” men de som fattar skivan kommer nog verkligen att uppskatta den.

Ni har tagit in en andra gitarrist i Pascal. Hur kommer detta sig? Och kanske viktigare – vilka skäl hade ni till att ta in honom alls rent musikaliskt?

–      Vi har ju haft en andra gitarrist från början egentligen, men då har det alltid rört sig om att de varit turnerande musiker. De var inte med vid inspelningarna, och skrev inte låtar. Paco började också på detta sätt, men han funkade så bra i bandet att vi bestämde oss för att ha med honom som fullvärdig medlem. Han är mer av en sologitarrist än något annat, och han har en helt annorlunda stil än Danny.

Jag har läst på fler än ett ställe att du har tyckt att faktumet att du är kvinna i en mansdominerad scen har varit jobbigt. Hur ser du på detta nu, och har situationen ändrats under bandets karriär?

 

 

 

 

 

 

–      Jag tror att det var mycket värre för mig i början eftersom jag hade betydligt lägre självförtroende än nu. Då hade jag inte heller en så pass lojal fanbas som backar upp mig som jag har idag. Jag upplever inte att jag blir objektifierad lika mycket nu när jag är lite mer väletablerad. Det är fortfarande aningens svårt på grund av andra orsaker, men pratar vi om uppfattningen folk har om oss som ett band med en kvinnlig frontfigur så får vi inte lika mycket skit för detta som vissa andra band.

Textmässigt har THE AGONIST alltid varit ett band som står för starka budskap. Vilka teman utforskar ni på ”Prisoners”?

–      Jag tror att en av anledningarna till att jag har svårt att identifiera mig med vad temat är på skivan är att jag faktiskt inte planerade något genomgående tema denna gång. Jag gick mycket mer på känsla och det ledde till att en del texter upplever jag som mer ”automatiska”, medan en del är mycket mer introverta än vanligt. Det är mer på ett filosofiskt och emotionellt plan denna vända tycker jag. Självklart är det fortfarande en del sociala frågeställningar kvar i texterna, mycket beroende på att jag tänker mycket på sådant.

Ni kommer från en mycket intressant region rent musikaliskt – vilka band är det värt att hålla ögonen på tycker ni?

–      OBEY THE BRAVE, MITOSIS och UNEXPECT – de skulle vara mina topp tre.

Ni turnerade tungt med “Lullabies…”. Vad var höjdpunkterna respektive lågvattenmärkena på de olika vändorna?

–      De olika vändorna vi gjorde på ”Lullabies…” hade gemensamt att de alla var mer eller mindre fantastiska. Det var verkligen kul att komma till regioner som vi inte hade besökt tidigare.

Jag vill såklart veta när bandet planerar att besöka Europa, och framför allt Sverige.

–      Vi håller definitivt på och försöker att ta oss över till Europa, men vi måste vänta på den rätta turnén. Vi vill inte åka över förrän det känns helt rätt från vår sida. Om det händer så vill vi definitivt besöka Sverige.

Martin Bensch

 

Intervju: Paul Mazurkiewicz från Cannibal Corpse

När CANNIBAL CORPSE drog genom Europa med BEHEMOTH, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Full Of Hate-turnén slog sig Martin Bensch ner med en nyvaknad Paul Mazurkiewicz, trummis i bandet, på Trädgår’ns övervåning för ett samtal om bland annat turnerande och låtskrivande.

Redan när turnémanager Pete tar emot mig utanför Trädgår’n i Göteborg slås jag av hur avslappnat allt är runt omkring CANNIBAL CORPSE. Att anstränga sig för att allt ska funka så smidigt som möjligt verkar vara viktigt för bandet.  Vid sidan av att skapa någon av den mest extrema dödsmetallen som gjorts verkar veterangänget inte vilja skapa något väsen kring sig som personer. Stämningen på klubben är samlad – på scen soundcheckar MISERY INDEXs crew trummor – och när väl Paul glider in efter en stunds väntan för mig är det med en mycket avslappnad attityd och en kopp kaffe i högsta hugg.

Okej, kul att se dig Paul.

– Tack, kul att vara här.

CANNIBAL CORPSE har ju varit med sedan slutet av 1980-talet, och har ju haft sina upp- och nergångar. Vad skulle du säga är det bästa med att vara med i bandet idag?

– Well, jag vet inte riktigt. Faktumet att jag kan göra detta, och har gjort det under de gångna nästan över 20 åren är ju stort i sig. Att spela den musiken som du älskar, fullständigt galen dödsmetall, och att du kan försörja dig på det är fullständigt häpnadsväckande egentligen. Och det har ju varit så sedan vi startade. Du går ju inte in i denna scenen och tänker att du ska vara där CANNIBAL CORPSE är idag. Turligt nog så hade vi flyt från början. Vi fick möjligheten att turnéra redan från början av vår karriär och på det sättet bli större och kunna lägga undan lite pengar.

Full Of Hate-turnén tog bandet till en del ganska stora spelställen. Hur skiljer sig detta från när bandet började frågar jag Paul.

– Well, från början var ju inte dödsmetallscenen så speciellt stor, som du vet. Det var mer klubbkänsla på gigen, och musiken var så ny för i stort sett alla. Om du kunde fylla ett ställe med en publik på mellan 300 till 400 personer så var det ett bra gig. Och det var ju det vi var vana vid, vi gjorde en hel del gig i den storleksordningen i början. Och vi gör dem fortfarande här och där, men just nu är det galet att tänka på att scenen faktiskt startade som en liten, underjordisk grej och jämföra med hur det är idag. Det är lite av en bedrift faktiskt.

Paul vet vad han talar om. Tillsammans med basisten Alex Webster är han en av två originalmedlemmar i bandet. Vid intervjutillfället är Paul den ende i bandet som både är på spelstället, och vaken. Gitarristerna Pat O’Brian och Rob Barrett och sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher utgör de övriga tre femtedelarna av dödsorkestern som faktiskt har sålt mest plattor inom dödsmetallscenen.

Berätta lite om Full Of Hate-turnén. Hur blev den av?

– I vanlig ordning var det genom managementet.

Paul blir lågmält till sig när jag säger att det verkligen är ett respektingivande paket.

– Ja, det är det verkligen. Vi visste att BEHEMOTH var på väg att göra comeback (efter Nergals framgångsrika kamp mot cancer) och de högre makterna kom med en plan, typ vad skulle ni säga om att turnera med BEHEMOTH? Och vi sade, typ visst – varför inte?

Var det första turnén ni gjorde med BEHEMOTH?

– Ja, vi har inte gjort denna typ av vända med dem. Några festivalgig, mest i USA. Och det har verkligen kommit mycket publik till konserterna. Jag tror att hade du pratat med vilket som helst av banden i paketet, så skulle de säga att detta har varit en mycket bra turné.

Några galna grejer som har hänt?

– Haha, inte alltför många. Vi har ju varit med en del, så det är ju inte så att allting med turnerande är nytt för oss. Vi är verkligen nedtonade i vårt beteende. Inte för att vi någonsin har varit de vilda grabbarna, haha! Det enda som egentligen hände var att George halkade och trillade ur bussen på turnéns andra dag och slog i sina revben rejält. Hans armbåge var inte heller direkt vacker. Så under den kommande veckan så fick han ju spela med smärta. Men i övrig har det mest handlat om att hänga med de andra banden. Inget utöver det vanliga egentligen.

Om du skulle jämföra turnerande i USA mot Europa – är det stora skillnader tycker du?

– Nej, inte egentligen. Jag menar, i Europa är det ju lite annorlunda med tanke på alla olika kulturer. Men annars är det mesta likt. Vi har bra konserter i USA, vi har bra konserter i Europa, haha!

Jag har läst att Alex speciellt gillar att turnera i Skandinavien. Hur är det för dig?

– Well, jag vet inte om jag har ett speciellt land som favorit. Överallt där vi har spelat på denna turnén så har det varit kul. Här i Skandinavien så har vi haft några fantastiska konserter, och där är det en liten skillnad mot övriga Europa tycker jag. Varje land är olikt det andra, och det är coolt att få uppleva det. Skandinavien dock är ett fantastiskt ställe för oss – speciellt Sverige. Jag brukar alltid säga det, på tal om nåt annat, att med tanke på hur många svenska band vi turnérat med, och hur många svenskar vi känner så är det fantastiskt att jag inte har träffat en enda svensk som jag inte gillar. Jag säger alltid det till folk, att alla svenskar är trevliga. Det är galet!

Snälla ord, i sanning, från trummisen som nu börjar piggna till på allvar.

Jag brukar alltid vilja veta vad musiker i band själva lyssnar mycket på. Svaret från Paul gör mig minst sagt förvånad.

– Well, personligen gillar jag gamla grejer. Jag har gått tillbaka och börjat lyssna på band från 60- och 70-talen. Jag har gjort en poäng att hitta band som jag inte kände till sedan tidigare, alls. Det stora bandet för mig under de senaste åren har varit STEPPENWOLF. De första sju plattorna från det bandet är i mina öron helt makalösa. Fast det är klart, sen finns det ju de banden som man alltid gillat – SLAYER, KREATOR, DARK ANGEL och SACRIFICE. Det finns ju många verkligt duktiga musiker därute, men inget tycks fånga mig lika mycket som de tidiga grejerna. Egentligen, det enda bandet som har gjort det under, säg de tio senaste åren, är AEON. ”Bleeding The False” är en otrolig skiva. När vi hörde den för första gången blev reaktionen så här ska dödsmetall låta. Kan inte hylla den plattan nog.

Har du hört nåt från ”Path Of Fire”?

– Oja! Men av någon anledning så blåste ”Bleeding The False” bort mig fullständigt.

Tillbaka till era egna grejer – hur gör ni när ni skriver låtar?

– Idag är det ganska mycket en individuell grej. Det har ändrats en del över åren hur vi skriver. I början, när vi inte visste bättre, så skrev vi  allt tillsammans. Inte för att det är fel metod, inte alls. Idag är det mycket friare. När vi skulle börja skriva ”The Bleeding” kom Alex och sa att han ville skriva en hel låt på egen hand, och det var nytt för oss vid den tidpunkten, men det har blivit sättet vi arbetar på idag. Dagens situation med all teknik gör att alla har mer verktyg till att skriva musik på än tidigare.

Men när väl en låt är skriven, innebär det att kompositören säger spela exakt så här?

– Nej, egentligen inte. Fast på de två senaste albumen (”Evisceration Plague” och ”Torture”) och de låtar Alex skrev hade han faktiskt i stort sett skrivit trumpartierna. Han kan tillräckligt om programmering och vet dessutom vad som funkar, så för mig var det i stort sett bara att le och spela. Och i hans låtar så är det faktiskt inte mycket jag brukar ändra.

Okej Paul – det var allt jag hade.

– Well, allright. Tack ska du ha.

Intervju: Krister Linder från Enter the Hunt

ENTER THE HUNT dök upp som en sällsynt och rar fågel i den svenska hårdrocksvärlden för sex-sju år sedan. Medlemmarna har bakgrund i punk- och metalband som KRIXHJÄLTERS, CANDLEMASS och GONE och kompletteras av sångaren Krister Linder, en stämma med kvaliteter av ett slag långt från gänse hårdrocksvokalisters. Efter ett antal rosade liveframträdanden kom också debuten på skiva, först med EP:n “Become the Prey” sommaren 2006, vilken snart följdes upp av fullängdsalbumet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love”, en skiva som jag utsett till de senaste fem årens bästa album, i WeRocks Bästa musik 2006-2011. Bandet spelade på klubbar och festivaler och vi var många som kom att hylla och älska ENTER THE HUNT. Efter 2007 blev det dock ganska tyst om bandet emellanåt, även om ETH fortsatte skapa musik, och en singel släpptes 2009.

 I nästa vecka kommer så ett varmt efterlängtat framträdande av ENTER THE HUNT på Göta Källare, närmare bestämt onsdag 14 december, och då som support för det 20-årsfirande KATATONIA. WeRock fick chansen att något stilla sin nyfikenhet om vad som sker i och kring bandet för närvarande och i samband med spelningen.
– Det känns vackert som fan. Vi är främst där för att bereda väg för vännerna i KATATONIA, och har personligen inget att bevisa. Vi är fans till bandet sedan länge och ser fram emot att stå både på scen och i publiken, säger bandet.

Krister Linder, som bidrar med sång på KATATONIAs senaste platta “Night Is the New Day”, kommer även medverka som gästsångare på scen under huvudbandets set. Som fan till ENTER THE HUNT undrar man då försiktigt om denna spelning är en engångsföreteelse eller om det kan ses som början på ett mer aktiv period för bandet igen. Svaret är något kryptiskt.
– Klart det är en engångsföreteelse. Som allt annat i livet. Just det här giget kommer aldrig tillbaks. Men ja, vi hoppas helt klart på fler engångsföreteelser som ETH. Hur det blir med den saken har vi dock ingen aning om, så njut som om det vore sista chansen. Alltid.

För ett par år sedan talades om ett projekt/album med namnet “Empires Fall” och singeln Fighters släpptes 2009. En “återförening” på scen öppnar också för hopp om att det kommer en platta inom överskådlig framtid.
– Vi har långt mer material än vi behöver för ett nytt album. Det har spelats in i omgångar och haft långa pauser om vartannat. Bandet har aldrig varit splittrat men stått still emellanåt då medlemmar har jobbat med annat, skadat sig, flyttat över Atlanten, nojat inför 2012 och all möjlig oväntad och förunderlig skit. K [Krister Linder] fick ett treårsvisum i USA och har redan varit där i två år, men funderar på att förlänga. Så länge han håller sig undan arresten blir han nog kvar i Staterna ett tag till. Men det har även sina fördelar för bandet.
– Vi jobbar. Men världen förändras snabbt. “Empires Fall”, helt klart. Det riffas stenhårt i studion och skrivs texter inför kravallpolis medan regimer störtas, ledare byts ut, pengar rasar i värde, enorma företag går i graven, folket rör på sig och monstret vaknar. Men om det är födslovåndor eller dödsryckningar är svårt att se. Kanske både och. Men vi jobbar.

ENTER THE HUNT på Hultsfredsfestivalen 2007 (eget foto)

Senast jag såg ENTER THE HUNT, på Hultsfredsfestivalen 2007, hette basisten Ulf ”Rockis” Ivarsson och det har under åren varit några olika namn bakom den sysslan.
– Spinal the Hunt. Rockis var helt klart drömbasisten, men blev stundtals så översållad med andra jobb att vi tillsammans beslöt kika på alternativ. Till en början var det svårt att tänka sig att jobba med någon annan men nu hanteras yxan äntligen med bravur av en figur vid namn Gustaf Hielm. Och vi tar ett ögonblick i taget. Snubben kan sitta bakbunden på ett UFO till Plejaderna i morgon, med tanke på det här bandets vanliga otur med basister.

Gustaf Hielm har tidigare även spelat med bland annat MESHUGGAH, PAIN OF SALVATION, CHARTA 77 och DARK FUNERAL. Jag undrar då om det är fler medlemsbyten eller andra förändringar att vänta sig.
– Förutom det gamla vanliga att inget är sig likt två sekunder i rad? Nej.

Så, inga definitiva besked om nytt album eller över huvud taget vad som händer efter onsdagens spelning på Göta Källare, men det känns trots allt väldigt hoppfullt för alla oss som hoppas höra mycket mer av bandets unika variant av hårdrock. Så vi önskar varmt lycka till och på snart återhörande med ENTER THE HUNT!

Text och bild: BiblioteKarin