Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervjuer

Intervju: Fredrik Andersson från Chine

Lämna en kommentar

WeRocks Martin Bensch slog sig ner med sångaren i CHINE, aktuella med sitt andra album ”Betray Your Own Kind” för ett snack om utmaningar, låtskriveri och influenser. Detta är resultatet.

Du är ensam sångare i bandet nu – hur kommer det sig?

– Nja, Adrian (Boschetto) kände att han ville till Italien och läsa italienska. Han är ju halvitalienare själv. Vi hade ju märkt lite ointresse från hans sida också. Det blev liksom att han blev lite av ett sjätte hjul som vi andra fick snurra på. Men vi märkte att efter det att han stuckit så blev sammanhållningen mellan oss som är kvar i bandet så mycket bättre. Vi kom närmre varandra helt enkelt, och det blev en helt annan energi på reporna.

– Personligen blev det såklart annorlunda för mig rent vokalmässigt – jag fick börja growla mörkare och utöka mitt register.

Så för dig blev det mer av en motivationsökning?

– Ja, lite så faktiskt. Det enda jag var lite nervös över var just orken vid spelningarna. Men det har funkat bra. När man började med bandet så var det ju mer att man skulle komma upp på scenen och döda allt liv i lokalen. Och då tog man ju slut rätt fort, haha! Och det sade jag till mig själv inför senaste giget att gå nu inte bara upp och bränn allt. Och det känns som om jag faktiskt har höjt erfarenhetsnivån på senare tid så att jag faktiskt orkar med hela gig.

Om vi ska prata lite om den nya skivan…

– Ja, det tycker jag, haha!

Det jag hör på skivan är att produktionen är så mycket bättre om man jämför med er första platta (”Repulsive Sonatas”). Hur tänkte ni kring produktionen när ni skulle spela in ”Betray Your Own Kind”?

– Ja, alltså. Det fanns lite delade meningar kring detta. För det första är det ju en egenproducerad skiva, så vi har ju själva stått för allt kapital. Sådana saker får man såklart väga in, och när vi började så var ju Adde (Weis, gitarr) och Jesper (Sunnhagen, trummor) helt inne på att vi skulle ha världens mäktigaste produktion och att det nästan fick kosta hur mycket som helst. Jag kände väl lite mer att vi kanske kunde tumma en aning på produktionen eftersom det verkligen kändes som att vi lirade väldigt bra. Jag letar ju själv mycket band, och har ju många skivor hemma. Så jag tänkte att, ja, gå nu hem och kolla i skivstället och se vilka möjligheter där finns helt enkelt. Och en skiva som dök upp var KATATONIAS ”Night Is The New Day” som ju många gillar produktionen på. Adde och Jeppe var ju inne på Jens Bogren till en början, men då pratar vi ju 50.000 bara mixen. Och då kände jag, grabbar…

Jag vill äta också liksom…

– Ja, haha!

Jesper var helt säker på att det var Bogren som proddat ”Night…” men jag gick hem och kollade och det var ju fan inte han, utan David Castillo. Jag kollade upp honom via nätet, och såg att han bland annat hade varit livetekniker åt NASUM och hade ett brett spektrum. Och vi fick verkligen ett sjyst pris av honom på mixen. Att han bor i Stockholm var också smidigt då Adde bor där också och är den i bandet som kan mest om dessa saker.

Alla var verkligen till sig när vi fick höra vilket ljud han hade styrt upp på trummorna.

Ja, det har jag med tänkt på – att Jesper har verkligen höjt nivån på sitt spel på ”Betray…”.

– Det kan man väl säga, han har suttit i ett år flera timmar om dagen och övat inför inspelningen. Han har verkligen haft ett hästjobb.

Ja, jag kommer ihåg att vi pratade om detta för snart ett år sedan att du sa att de nya låtarna kommer att bli en utmaning för Jesper. Fick ni välja bort material, eller skrev ni just de här låtarna på grund av detta?

– Det finns inga låtar som är skrivna och sen bortkastade. Det enda vi hade planer på var att hotta upp Choke från demon och slänga med. Det är en fet livelåt, men den håller inte jämfört med det övriga materialet på skivan. Den sista låten vi fick att öva in var Greed Amongst Dogs och då såg man att Jeppe blev lite svettig, haha! När det gäller trummorna så är han ju verkligen perfektionist – han kan gå och lägga flera timmar på ett riff.

Det är ju något jag tänkt på att han verkligen har fått till på nya skivan – rytmiskt sett så är den ju en dröm att lyssna på…

– Ja, fast det var inte en helt lätt inspelningsprocess.

Nähä…

– Vi skulle spela in trummorna i DARKANEs studio, och efter det att vi riggat trummorna så tog det tre dagar innan vi var igång med att spela in på grund av datorproblem.Men sen blev det tempo – det handlar om kanske fem dagar så var trummorna lagda.

Om vi pratar om The Godfucked till exempel, så är det ju en hel massa som händer i låten, som de här ghostade slagen…

– Mmm, TOTO…haha!

Hahaha! Ja precis! Men jag tycker ändå att det visar på den stora utveckling som ni genomgått de senare åren egentligen.

– Ja, precis. Adde har ju tidigare i alla fall varit ganska så inne på när det gäller låtmaterial så ska det skrivas ”hits”, alltså låtarna ska sätta sig direkt. Men vi har försökt pumpa honom mer. Han var ju mycket inne på KILLSWITCH ENGAGE och IN FLAMES bland andra, men numera är han mer inne på BLOODBATH, JOB FOR A COWBOY och OPETH. Det är så oerhört mycket mer dynamik i låtarna numera. Innan var det så mycket MESHUGGAH, framför allt på första skivan, men nu är det mer av allt, liksom. Det vi också varit nogranna med är att vi inte ville stöpa låtarna i vers, refräng, vers, brygga – alltså den traditionella mallen. Och det tycker jag märks, framför allt i en låt som Greed Amongst Dogs.

Om vi pratar gig så kommer jag ihåg ett gig vi gjorde tillsammans för många år sedan i Lund på Metal-Pub – då var det bara du och jag som snackade med varandra.

– Ja, haha! När det gäller gig så är ju framför allt Jeppe och Adde otroligt seriösa. Jag har ju varit på dem rätt mycket kan jag säga, att de ska våga släppa lite på kontrollen för man kan inte ha koll på allt.

Jag kan nämna ett annat exempel från när vi var uppe i Stockholm och deltog i tävlan om ett gig på Wacken där dubbelpedalen lossnade – men vi kom ändå igång bra. Men Jeppe gick av rätt så förbannad…jag har mer den inställningen att om känslan är bra så kan man inte gräva ner sig alltför mycket i sånt som går snett.

Om vi ska prata om videon ni har gjort på Godfucked – för det första är det så kul att ni har gjort en video. Musikscenen är ju så totalt förändrad om man jämför med hur den såg ut i början på 1990-talet då alla gjorde videor. Hur resonerade ni kring videon?

– Vi fick kontakt med Patrick Bruckner som har gjort videon genom Adde. Vi hade en rent ut sagt jävla röta eftersom han var pappaledig och kände att han klättrade lite på väggarna därhemma. Vi fick ett jättebra pris vilket såklart också biddrog. Sen är det ju så att i alla fall inom metalscenen så är Youtube en jätteviktigt kanal – det känns lite som om MTV har flyttat ut dit i alla fall när det gäller hårdare musik. Så det känns som om videon är ytterligare ett verktyg för att exponera sig.

Ska vi prata mer om låtskriveri?

– Det tycker jag, haha!

Hur går det till egentligen? Jag har förstått att det är Adde som står för den största delen av låtarna – men kommer han med helt färdiga låtar, eller är det endast skal som kommer?

– Ja, alltså. Jag har ju varit på honom en del som jag sade med att faktiskt lyssna mer på musik och få in honom på andra influenser för jag tycker i ärlighetens namn att som vi lät på ”Repulsive Sonatas”, just den grejen är ju ganska mättad numera. Och jag tycker att lyssnandet har färgat av sig på låtskrivandet. Och det har blivit mer på senare tid att han spelar upp partier och kanske vill ha lite mer input från oss andra än tidigare. Men i stort är ju processen att han skriver låtar i stort sett färdiga och sedan tar in oss andra i skapandet.

Men ni känner inte att ni andra skulle vilja vara mer involverade? Jag tänker framför allt på situtationen att lägga allt musikskapande på en person gör ju ett band kanska så sårbart…

– Om jag säger så här när det gäller den inre dynamiken vad gäller det här bandet, så är det ju såklart så att vi har kul tillsammans. Och det är klart att nuförtiden så känner jag kanske lite mer än tidigare att jag skulle vilja bidra mer rent låtskrivarmässigt. Men sen är det ju en grej för låtskrivaren att ta ställning till hur mycket man vill släppa in de andra.

Men jag tycker verkligen att det Andreas har skrivit till nya plattan är klockrent.

Influenser då? Det är ju alltid intressant att veta vilka band som influerar…

– Vi har ju en kärna kring band som vi gemensamt lyssnar på bestående av MESHUGGAH, DARKANE och STRAPPING YOUNG LAD för att nämna några exempel. Sen har vi några spridda grejer som nog färgar av sig också på vår musik, vilket jag tycker är bra. Om man tar plattan så tror jag inte folk kan säga att vi låter exakt som något annat band.

Vad lyssnar du själv på?

– Jag är ju mycket för den delen av dödsmetallen som är lite mer old-school, men samtidigt så vill jag ju vara öppensinnad. Man vill verkligen inte bli som de gamla rävarna som snackar om att det lät bäst -96.

Det lät bäst på demon…

– Ja, precis haha!

Men sen kan jag ju säga att metalcore, deathcore, djent och allt som finns – de är duktiga de också – men det känns ganska så mättat numera.

Men om du skulle nämna ett antal plattor som du själv tycker sticker ut lite extra?

– Ja, fan, det är svårt. Det har kommit så mycket bra musik ju. Just för tillfället så försöker jag att banta ner antalet band jag lyssnar på. Nästan så att du skärmar av all input som kommer i form av nya plattor. Det är Spotify, och den rekommenderar dessa banden – det kan bli rätt mycket, haha! Nu har jag mer börjat plocka ut skivor från skivsamlingen som jag inte lyssnar på och knalla till Roadhouse (skivaffär för begagnade skivor i Helsingborg) och byta till mig grejer. Men om jag ska gå in mer på specifika plattor så…en stor platta för mig, som verkligen har gjort avtryck så måste jag ändå säga THE HAUNTEDs ”rEVOLVEr”. Just det arga, genuina uttrycket Dolving har på den plattan gjorde stort intryck.

När jag började plugga i Helsingborg så var det den mer extrema musiken som dominerade – men en stor vändpunkt för mig under den tiden var SOILWORKs ”Natural Born Chaos”. Sången på den plattan färgade av sig en hel del på mitt eget sätt att sjunga.

Ännu hårdare musik kom in kring 2006 för mig, med old schooldöds.

CANNIBAL CORPSE?

– Ja, det kan man väl säga var för mig det första bandet som gjorde intryck på mig inom den scenen. Jag hade ju hört namnet innan, men då var det mer så att man skrattade åt texterna. Men sen släppte bandet ”Kill”.

Den skivan är ju precis vad den heter…

– Jahadå! Det finns inget så klockrent namn på en platta som till den. Och då tänkte jag, slå nu bort alla fördomar du har kring bandet och bara lyssna. Och när jag satte igång den – total golvning! Och idag är CANNIBAL CORPSE det bandet som ligger mig varmast om hjärtat. Och sen utvecklades det därifrån till att jag började lyssna på exempelvis NILE. Där tycker jag att framför allt ”Annihilation Of The Wicked” är skivan som sticker ut. Ett band som jag på senare år har fått dille på är SUFFOCATION.

”Pierced From Within”!

– Ja, precis. Den och deras självbetitlade från 2006. Jag tycker den är fenomenal. Framför allt så gillar jag Mike Smiths trumspel något otroligt. Synd att han är borta från bandet numera.

Jaha, det var faktiskt allt jag hade!

– Okej! Tack för det.

 

Intervjuer

Intervju: Alissa White-Gluz från The Agonist

Lämna en kommentar

THE AGONIST släppte i början på juni sitt tredje album ”Prisoners”, en skiva som, om man får tro sångerskan Alissa White-Gluz, var svårare att skriva än föregångsplattorna. Werock fick brevledes tag på sångerskan.

Först och främst – att lyssna på “Prisoners” är verkligen kul. Jag njuter verkligen av skivan. När man beaktar att föregångaren ”Lullabies For The Dormant Mind” fick riktigt bra recensioner, hur kände ni er när ni skulle ta tag i skrivandet inför ”Prisoners”? Nervösa, upphetsade, panikslagna?

–      Helt klart var vi nervösa och panikslagna, haha! Jag är glad för att folk verkar gilla skivan, och att den har fått fina recensioner. För mig personligen är det verkligen svårt att kolla på någonting som jag medverkar i och lyssna på detta objektivt. Så det är verkligen upp till var och en att avgöra om skivan är bra eller dålig, men det är kul att du gillar den!

Hur kom det sig att ni valde ”Prisoners” som titel för skivan?

–      Well, vi höll ju på att brainstorma kring en del tankar, och fångenskap som tema är ju någonting som är väldigt uppenbart på ”Lullabies…”, men också på den nya skivan. Och då pratar vi inte enbart om fysisk fångenskap utan om mental, känslomässig eller spirituell fångenskap. Vi hade ett gäng olika titlar av vilka vi hade bestämt oss för en del under olika perioder. Men det blev alltid att vi ändrade dessa, och till slut blev det ”Prisoners” som fastnade hårdast.

Om ni jämför låtskrivningsprocessen från ”Lullabies…” till den nya skivan – var det stor skillnad?

–      Vi körde med samma teknik stort sett – jag får musiken i stort sett färdig och så sätter jag igång att bända den hit och dit och lägga till mina sånggrejer. Det var annorlunda i den meningen att det var mycket svårare denna gången. Det var inte samma känsla av att det var skoj att skriva låtarna denna gången, men det gör å andra sidan att jag tror att skivan har potential att växa för varje lyssning då man nästan kan höra kampen i låtarna. Jag tänker lite att det är en skiva som man inte lyssnar på för samma skäl som till ”Lullabies…” men de som fattar skivan kommer nog verkligen att uppskatta den.

Ni har tagit in en andra gitarrist i Pascal. Hur kommer detta sig? Och kanske viktigare – vilka skäl hade ni till att ta in honom alls rent musikaliskt?

–      Vi har ju haft en andra gitarrist från början egentligen, men då har det alltid rört sig om att de varit turnerande musiker. De var inte med vid inspelningarna, och skrev inte låtar. Paco började också på detta sätt, men han funkade så bra i bandet att vi bestämde oss för att ha med honom som fullvärdig medlem. Han är mer av en sologitarrist än något annat, och han har en helt annorlunda stil än Danny.

Jag har läst på fler än ett ställe att du har tyckt att faktumet att du är kvinna i en mansdominerad scen har varit jobbigt. Hur ser du på detta nu, och har situationen ändrats under bandets karriär?

 

 

 

 

 

 

–      Jag tror att det var mycket värre för mig i början eftersom jag hade betydligt lägre självförtroende än nu. Då hade jag inte heller en så pass lojal fanbas som backar upp mig som jag har idag. Jag upplever inte att jag blir objektifierad lika mycket nu när jag är lite mer väletablerad. Det är fortfarande aningens svårt på grund av andra orsaker, men pratar vi om uppfattningen folk har om oss som ett band med en kvinnlig frontfigur så får vi inte lika mycket skit för detta som vissa andra band.

Textmässigt har THE AGONIST alltid varit ett band som står för starka budskap. Vilka teman utforskar ni på ”Prisoners”?

–      Jag tror att en av anledningarna till att jag har svårt att identifiera mig med vad temat är på skivan är att jag faktiskt inte planerade något genomgående tema denna gång. Jag gick mycket mer på känsla och det ledde till att en del texter upplever jag som mer ”automatiska”, medan en del är mycket mer introverta än vanligt. Det är mer på ett filosofiskt och emotionellt plan denna vända tycker jag. Självklart är det fortfarande en del sociala frågeställningar kvar i texterna, mycket beroende på att jag tänker mycket på sådant.

Ni kommer från en mycket intressant region rent musikaliskt – vilka band är det värt att hålla ögonen på tycker ni?

–      OBEY THE BRAVE, MITOSIS och UNEXPECT – de skulle vara mina topp tre.

Ni turnerade tungt med “Lullabies…”. Vad var höjdpunkterna respektive lågvattenmärkena på de olika vändorna?

–      De olika vändorna vi gjorde på ”Lullabies…” hade gemensamt att de alla var mer eller mindre fantastiska. Det var verkligen kul att komma till regioner som vi inte hade besökt tidigare.

Jag vill såklart veta när bandet planerar att besöka Europa, och framför allt Sverige.

–      Vi håller definitivt på och försöker att ta oss över till Europa, men vi måste vänta på den rätta turnén. Vi vill inte åka över förrän det känns helt rätt från vår sida. Om det händer så vill vi definitivt besöka Sverige.

Martin Bensch

 

Intervjuer

Intervju: Paul Mazurkiewicz från Cannibal Corpse

Lämna en kommentar

När CANNIBAL CORPSE drog genom Europa med BEHEMOTH, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Full Of Hate-turnén slog sig Martin Bensch ner med en nyvaknad Paul Mazurkiewicz, trummis i bandet, på Trädgår’ns övervåning för ett samtal om bland annat turnerande och låtskrivande.

Redan när turnémanager Pete tar emot mig utanför Trädgår’n i Göteborg slås jag av hur avslappnat allt är runt omkring CANNIBAL CORPSE. Att anstränga sig för att allt ska funka så smidigt som möjligt verkar vara viktigt för bandet.  Vid sidan av att skapa någon av den mest extrema dödsmetallen som gjorts verkar veterangänget inte vilja skapa något väsen kring sig som personer. Stämningen på klubben är samlad – på scen soundcheckar MISERY INDEXs crew trummor – och när väl Paul glider in efter en stunds väntan för mig är det med en mycket avslappnad attityd och en kopp kaffe i högsta hugg.

Okej, kul att se dig Paul.

– Tack, kul att vara här.

CANNIBAL CORPSE har ju varit med sedan slutet av 1980-talet, och har ju haft sina upp- och nergångar. Vad skulle du säga är det bästa med att vara med i bandet idag?

– Well, jag vet inte riktigt. Faktumet att jag kan göra detta, och har gjort det under de gångna nästan över 20 åren är ju stort i sig. Att spela den musiken som du älskar, fullständigt galen dödsmetall, och att du kan försörja dig på det är fullständigt häpnadsväckande egentligen. Och det har ju varit så sedan vi startade. Du går ju inte in i denna scenen och tänker att du ska vara där CANNIBAL CORPSE är idag. Turligt nog så hade vi flyt från början. Vi fick möjligheten att turnéra redan från början av vår karriär och på det sättet bli större och kunna lägga undan lite pengar.

Full Of Hate-turnén tog bandet till en del ganska stora spelställen. Hur skiljer sig detta från när bandet började frågar jag Paul.

– Well, från början var ju inte dödsmetallscenen så speciellt stor, som du vet. Det var mer klubbkänsla på gigen, och musiken var så ny för i stort sett alla. Om du kunde fylla ett ställe med en publik på mellan 300 till 400 personer så var det ett bra gig. Och det var ju det vi var vana vid, vi gjorde en hel del gig i den storleksordningen i början. Och vi gör dem fortfarande här och där, men just nu är det galet att tänka på att scenen faktiskt startade som en liten, underjordisk grej och jämföra med hur det är idag. Det är lite av en bedrift faktiskt.

Paul vet vad han talar om. Tillsammans med basisten Alex Webster är han en av två originalmedlemmar i bandet. Vid intervjutillfället är Paul den ende i bandet som både är på spelstället, och vaken. Gitarristerna Pat O’Brian och Rob Barrett och sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher utgör de övriga tre femtedelarna av dödsorkestern som faktiskt har sålt mest plattor inom dödsmetallscenen.

Berätta lite om Full Of Hate-turnén. Hur blev den av?

– I vanlig ordning var det genom managementet.

Paul blir lågmält till sig när jag säger att det verkligen är ett respektingivande paket.

– Ja, det är det verkligen. Vi visste att BEHEMOTH var på väg att göra comeback (efter Nergals framgångsrika kamp mot cancer) och de högre makterna kom med en plan, typ vad skulle ni säga om att turnera med BEHEMOTH? Och vi sade, typ visst – varför inte?

Var det första turnén ni gjorde med BEHEMOTH?

– Ja, vi har inte gjort denna typ av vända med dem. Några festivalgig, mest i USA. Och det har verkligen kommit mycket publik till konserterna. Jag tror att hade du pratat med vilket som helst av banden i paketet, så skulle de säga att detta har varit en mycket bra turné.

Några galna grejer som har hänt?

– Haha, inte alltför många. Vi har ju varit med en del, så det är ju inte så att allting med turnerande är nytt för oss. Vi är verkligen nedtonade i vårt beteende. Inte för att vi någonsin har varit de vilda grabbarna, haha! Det enda som egentligen hände var att George halkade och trillade ur bussen på turnéns andra dag och slog i sina revben rejält. Hans armbåge var inte heller direkt vacker. Så under den kommande veckan så fick han ju spela med smärta. Men i övrig har det mest handlat om att hänga med de andra banden. Inget utöver det vanliga egentligen.

Om du skulle jämföra turnerande i USA mot Europa – är det stora skillnader tycker du?

– Nej, inte egentligen. Jag menar, i Europa är det ju lite annorlunda med tanke på alla olika kulturer. Men annars är det mesta likt. Vi har bra konserter i USA, vi har bra konserter i Europa, haha!

Jag har läst att Alex speciellt gillar att turnera i Skandinavien. Hur är det för dig?

– Well, jag vet inte om jag har ett speciellt land som favorit. Överallt där vi har spelat på denna turnén så har det varit kul. Här i Skandinavien så har vi haft några fantastiska konserter, och där är det en liten skillnad mot övriga Europa tycker jag. Varje land är olikt det andra, och det är coolt att få uppleva det. Skandinavien dock är ett fantastiskt ställe för oss – speciellt Sverige. Jag brukar alltid säga det, på tal om nåt annat, att med tanke på hur många svenska band vi turnérat med, och hur många svenskar vi känner så är det fantastiskt att jag inte har träffat en enda svensk som jag inte gillar. Jag säger alltid det till folk, att alla svenskar är trevliga. Det är galet!

Snälla ord, i sanning, från trummisen som nu börjar piggna till på allvar.

Jag brukar alltid vilja veta vad musiker i band själva lyssnar mycket på. Svaret från Paul gör mig minst sagt förvånad.

– Well, personligen gillar jag gamla grejer. Jag har gått tillbaka och börjat lyssna på band från 60- och 70-talen. Jag har gjort en poäng att hitta band som jag inte kände till sedan tidigare, alls. Det stora bandet för mig under de senaste åren har varit STEPPENWOLF. De första sju plattorna från det bandet är i mina öron helt makalösa. Fast det är klart, sen finns det ju de banden som man alltid gillat – SLAYER, KREATOR, DARK ANGEL och SACRIFICE. Det finns ju många verkligt duktiga musiker därute, men inget tycks fånga mig lika mycket som de tidiga grejerna. Egentligen, det enda bandet som har gjort det under, säg de tio senaste åren, är AEON. ”Bleeding The False” är en otrolig skiva. När vi hörde den för första gången blev reaktionen så här ska dödsmetall låta. Kan inte hylla den plattan nog.

Har du hört nåt från ”Path Of Fire”?

– Oja! Men av någon anledning så blåste ”Bleeding The False” bort mig fullständigt.

Tillbaka till era egna grejer – hur gör ni när ni skriver låtar?

– Idag är det ganska mycket en individuell grej. Det har ändrats en del över åren hur vi skriver. I början, när vi inte visste bättre, så skrev vi  allt tillsammans. Inte för att det är fel metod, inte alls. Idag är det mycket friare. När vi skulle börja skriva ”The Bleeding” kom Alex och sa att han ville skriva en hel låt på egen hand, och det var nytt för oss vid den tidpunkten, men det har blivit sättet vi arbetar på idag. Dagens situation med all teknik gör att alla har mer verktyg till att skriva musik på än tidigare.

Men när väl en låt är skriven, innebär det att kompositören säger spela exakt så här?

– Nej, egentligen inte. Fast på de två senaste albumen (”Evisceration Plague” och ”Torture”) och de låtar Alex skrev hade han faktiskt i stort sett skrivit trumpartierna. Han kan tillräckligt om programmering och vet dessutom vad som funkar, så för mig var det i stort sett bara att le och spela. Och i hans låtar så är det faktiskt inte mycket jag brukar ändra.

Okej Paul – det var allt jag hade.

– Well, allright. Tack ska du ha.