Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…

Intervju: Ivan Munguia från Brain Drill

2008 fick jag i uppdrag att recensera ”Apocalyptic Feasting”, BRAIN DRILLs debutskiva. Skivan var verkligen en utmaning, men när uppföljaren ”Quantum Catastrophe” ryktades vara på gång hade jag i det närmaste blivit beroende av den supertekniska och synnerligen brutala form av dödsmetall bandet spelar. Via mejl fick WeRock en intervju med bandets basist Ivan Munguia.

“Apocalyptic Feasting” (2008) är fortfarande en av de mest utmanande skivor jag hört, och ”Quantum Catastrophe” fortsätter er linje av att spela musik på en sinnesjuk nivå. Gjorde ni en medveten satsning på att skriva låtar som var nästan mer tekniskt utmanande att spela än på ”Apocalyptic…” eller utvecklades låtarna mer naturligt?

– Både och. Med bandets nya line-up ville vi naturligtvis bevisa att vi kunde överträffa den förra skivan. Jag kan dock se hur musiken har utvecklats från första skivan. Dylan (Ruskin, gitarr) pressar sig alltid att skriva meckigare musik, och att pressa gränserna för extrem metal har blivit en del av vad BRAIN DRILL handlar om. Jag tror att om vi hade tagit ett steg tillbaka och skrivit något lugnare musik så hade vi gjort många människor besvikna.

Produktionen på “Quantum Catastrophe” är så mycket bättre än på ”Apocalyptic Feasting”, speciellt trummorna låter mycket bättre med mindre trigg. Vad anser du om detta?

– Jag håller med. Trummorna spelades in på ett akustiskt trumset, till skillnad från ”Apocalyptic…” som spelades in på ett digitalt V-Drumkit tror jag. Tonen på det akustiska kitet gör inspelningen mycket brutalare och tung. Som helhet är ljudbilden mycket tyngre än innan. Zack Ohren bestämde sig för att göra ljudbilden varmare, vad nu det betyder, än innan. Det låter matigare i vilket fall och gitarrerna går igenom mycket mer än tidigare

Kan du beskriva inspelningsprocessen?

– Vi spelade in på Castle Ultimate Studios, där vi alltid spelat in, med Zack Ohren. Zach gör ett fantastiskt jobb, vilket är skälet till att vi kom tillbaka. Albumet spelades in på totalt sex dagar. Alla blir totalchockade när jag berättar det. Vi gick in och spelade in trummorna non-stop på två- och ett halvt dygn. Gitarrerna tog ungefär en- och en halv dag, basen en halv och sången lades på en dag. ”Apocalyptic Feasting” spelades in på kortare tid, så vi kände att vi kunde göra inspelningen på sex dagar. Trots att strömmen gick och att studion besöktes av råttor klarade vi av att spela in plattan på så kort tid. Vi lade helt enkelt minimalt med tid på att äta och besöka toan.

Konceptet bakom ”Quantum Catastrophe” verkar vara att vi står på kanten till massutplåning. Varför valde ni detta tema till skivan?

– Vi är ju ganska nära i tiden till det ökända 2012 [då jorden skall förgås enligt Mayaindianerna] så vi tyckte att det kunde vara ett passande tema för skivan. Vi vill gärna tänka på skivan som soundtracket till undergången.

Det brukar ju sägas att andraalbumet är mycket svårare att göra än det första. Hur kände ni inför den nya plattan med detta i bakhuvudet.

– För min del är detta första plattan med BRAIN DRILL så vad gäller min del var det nog lättare. Dylan öste ur sig låtar i häpnadsväckande hastighet, han var verkligen i zonen under låtskrivningsprocessen. De två låtarna jag bidrog med till skivan gjordes också väldigt snabbt. Vi är väldigt nöjda med slutresultatet i vilket fall, och det är det enda som betyder något.

Du gick med i BRAIN DRILL för några år sedan, och hade inte möjlighet att bidra med material till den första skivan. Hur stort var ditt bidrag på nya plattan?

– Jag skrev gitarrpartierna till två låtar, och spelade även gitarr på dessa. Plus att jag skrev samtliga basstämmor till alla låtar förutom två. Jag fick lämna mitt eget avtryck på delar av musiken vilket ju var trevligt, men jag hade också många partier där jag följde gitarrstämman.

Att spela den typ av musik ni gör kräver exceptionell skicklighet – kan du berätta något om din egen personliga utveckling som bassist innan du gick med i BRAIN DRILL?

– Jag började som gitarrist, redan när jag var 12, 13 år gammal. Jag ville spela metal redan som nybörjare, och pressade mig hela tiden med att förbättra min teknik. När basplatsen i ODIUS MORTEM blev ledig visste jag att jag hade skickligheten för att spela deras musik, och såg detta som en stor chans att förbättra mig på. Det var första gången jag plockade upp en bas, och jag har verkligen ansträngt mig för att bli bättre än jag redan var. Allt jag kan säga är att om man verkligen vill spela death metal måste man verkligen vara förberedd på att öva mycket.

Vilka är planerna för BRAIN DRILL den närmsta framtiden? Planerar ni att komma till Europa?

– Jag önskar att jag kunde svara på det. Det verkar som om vi verkligen är tvungna att hoppa genom brinnande ringar för att komma med på vilken som helst turné. Vi planerar en grej i staterna i sommar, men just nu finns det inga planer på att åka över till Europa. Var dock säkra på att så snart som tillfälle ges kommer vi över för att spela för våra europeiska metalbröder.

Intervju: Mandragora Scream

Italienska MANDRAGORA SCREAM är för många svenska metalfans måhända en ganska ny bekantskap. Det var därför med viss nyfikenhet som WeRocks utsände tog sig an frågestunden med bandets vokalissa Morgan Lacroix och dess gitarrist Terry Horn.

WR: Först och främst, med tanke på att WeRock är en metalsite – skulle ni betrakta MANDRAGORA SCREAM som ett metalband? I mina öron finns det definitivt vissa metal-element i er musik, men även en del inslag av elektronika och lättare gothpop. Kommentarer till det?

TH: Tja, alltså, vi bryr oss inte så mycket om det där med etiketter, utan försöker bara uttrycka oss genom att använda ett sound vi gillar. Varje gång vi komponerar en låt är det ett experiment. Vi smälter samman beståndsdelar från många olika stilar, men på ett naturligt sätt. Det är lite som alkemi, kan man säga.

WR: Låter spännande. En sak som i alla fall är säker är att ni har odiskutabla goth-influenser, både musikaliskt och i era texter. Varifrån får ni den mesta inspirationen? Är det huvudsakligen från andra band, och i så fall vilka, eller finns det andra källor till inspiration så som böcker eller filmer som kittlar er kreativa nerv

TH: För egen del lyssnade jag mycket på progressiv rock när jag var yngre och har även spelat den stilen i många år. Nuförtiden sitter jag också i ledningen för ett italienskt musikbolag och lyssnar därför på mycket olika slags musik. Jag har även studerat musik vid ett italienskt konservatorium, och jag tror att alla dessa intryck bidrar till min inspiration. När det gäller texterna brukar Morgan finna inspiration och idéer i dekadensens poesi.

WR: Dekadensens poesi, minsann. Låt oss gå in på ert senaste album, ”Volturna”, och se vad som influerat er på just den här plattan. Precis som fallet är med flertalet av era tidigare verk så är detta en konceptplatta. Är det bara en slump att ni brukar hamna där, eller finns det en medveten tanke bakom?

TH: Nej, det är ingen slump, vi komponerar alltid konceptplattor! Det är vårt sätt att arbeta; varje skiva är som en bok eller en film. Ungefär som med många av banden från 70-talet, du vet.

WR: Visst. Personligen tycker jag 70-talets musik är cool, så jag har inga invändningar! “Volturna” är ert andra konceptalbum där bakgrundsstoryn har ett vampyrtema. Har ni en specifik fascination inför just vampyrer, eller är det bara det att temat passar så bra in i gothkulturen rent generellt?

ML: Här spelar säkert mitt moldaviska ursprung en påtaglig roll, mycket för att mina förfäder i generationer har sysslat med esoterism, alkemi och utövandet av magi. Eftersom det är en gåva som ges vidare från generation till generation, varför skulle jag vara den första vampyr som bryter kedjan? Att utöva magi i allting jag gör faller sig tämligen naturligt för mig, men det som verkligen gör mig lycklig är vetskapen om att jag en dag kan få möjligheten att instruera min avkomma!

WR: Okeeej… Om vi dröjer oss kvar vid ”Volturna”, kan det möjligen få vissa att höja på ögonbrynen när de ser att ni valt att inkludera en cover på CHERs Bang Bang på skivan. Det framstår kanske som en smula udda för ett band med er musikaliska inriktning. Hur kommer det sig att just den låten plockades med?

ML: Helt enkelt för att det är en låt som jag och Terry verkligen älskar. Vi hade egentligen velat framföra den redan under Gothica Festival i Ungern 2006, men fick lägga ner idén då det den gången inte fanns nog med tid att repa in den.

WR: Ja, jag får säga att just Bang Bang är ett av spåren på plattan som jag personligen tycker funkar bäst, så idén var inte så tokig. En sista fråga angående ”Volturna”: Om man läser recensioner av skivan på nätet, snubblar man här och var över åsikten att verket kanske låter en aning för likt sina föregångare. Här undrar jag dels vad ni har för kommentar till det, samt också ifall ni tror att framtida släpp från MANDRAGORA SCREAM kommer att bryta ny musikalisk mark?

TH: Vanligen brukar vi inte bry oss om vad kritiker har att säga. Som jag sade tidigare så försöker vi bara hitta ett sound vi gillar, och experimentera med musiken likt alkemiska mixturer. Vi vill helst inte peka ut en bestämd riktning för skivan innan låtarna är färdigkomponerade. Det är först då vi väljer hur vi vill ”klä” vårt verk.

WR: Det låter väl sunt, kan tyckas. Nu måste jag få ta upp en annan sak jag undrar över. ”Volturna” är er femte skiva, och hemma i Italien verkar ni vara ett ganska välkänt namn. Jag får dock erkänna att jag tror ni är relativt okända här uppe i Norden. Vad tror ni det kan bero på; finns det någon skillnad i sinnelag hos nordbor och sydeuropéer som ligger till grund för detta, eller är det en enkel fråga om promotion?

ML: Jag tror faktiskt att det handlar om promotion. Vi hade en del strul med vårt första skivbolag, som på grund av kontraktsbråk inte gjorde något bra jobb för oss. Under flera år fick vi lita till enbart oss själva för PR, men nu när vi ligger under Massacre Records verkar saker och ting ha förändrats till det bättre. När det sedan gäller uppfattningen om oss från nordbor, fick vi när vi spelade i Sverige en hel del uppskattning från fansen till THE 69 EYES.

WR: Ja, berätta lite om det! Ni är ju i skrivande stund precis på sluttampen av en europaturné med just nämnda THE 69 EYES. Har ni under den turnén besökt några för er nya länder, och hur har upplevelsen varit?

TH: Att turnera Europa runt med THE 69 EYES är fantastiskt! Vi har aldrig förut turnerat så länge och i så många länder, vilket är roligt. Varje gång vi går upp på scen försöker vi vara oss själva, och kommunicera våra idéer till publiken. Vi försöker verkligen lägga all vår energi på att få folk att uppskatta showen, vilket kräver att man tror på det man gör. Om man litar på att det man gör är bra, kan folk förstå och uppskatta ens insats även om de inte gillar musiken i sig så mycket.

WR: Det är sant; ett gott hantverke brukar uppskattas oavsett. Apropå saker som uppskattas, förresten. MANDRAGORA SCREAM har precis inlett ett samarbete med klädmärket Silver Dagger. Berätta lite om varför; är det enbart för att ni verkligen gillar deras kläder, eller spelar ekonomiska aspekter in?

TH: Jag tycker att deras sortiment är riktigt snyggt. Vi gillar verkligen deras kläder, men vi får se upp med de amerikanska storlekarna – de är alldeles för stora, ha ha!

WR: …har ingen kommentar till det. Innan vi rundar av den här intervjun skulle jag vilja tacka er för att ni tagit er tid att svara på WeRocks frågor, och önska er lycka till med framtida företag. Jag skulle vilja avsluta med följande fråga: Vem är den sexigaste vampyren – Dracula eller Anne Rices Lestat?

ML: Oooh, det var en tuff fight… Jag säger Lestat! Tack även till er på WeRock!