Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: Mark ”Barney” Greenway från Napalm Death

Mark ”Barney” Greenway har lett NAPALM DEATH under större delen av bandets numera 30 år långa karriär. Han har gjort det med en hängivenhet till bandet, musiken och grindcorescenen som imponerar – och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick träffa denne sympatiska person innan bandets konsert på The Rock i början på februari. Detta är resultatet av samtalet.

Ni har varit aktiva i tre decennier, vilket är ganska imponerande. Hur håller ni er motiverade?

– Well, antingen är man det –  eller inte. Det finns egentligen ingen magisk formel, men man måste gilla det man gör, annars kommer det att märkas och leda till att man blir olycklig. Lyckosamt nog lirar jag i ett band som jag kände ett starkt band till innan jag gick med. Jag hade befunnit mig runt omkring dessa grabbar i åratal, under de kalla åren. För mig hade Napalm Death två starka attraktionspunkter – först och främst musiken, men också och minst lika viktigt var patoset. Det är huvudanledningen till att jag fortfarande gör detta.

Men du känner inte som exempelvis SLAYER som flertalet gånger har sagt att de börjar bli för gamla för att lira denna typ av aggressiv musik?

– (Lång avfärdande suck) Vet du, och detta är bara min personliga åsikt, men jag tror inte att de grabbarna njuter av det de gör. Man kan se på deras kroppsspråk att de egentligen inte vill göra detta längre, utan mer gör det för att de tror att det förväntas av dem. Det är i alla fall intrycket jag får. Jag har sett dem ett antal gånger och det fanns liksom ingen glöd i det. Men å andra sidan, vem är jag att säga detta som en person på utsidan?

Håller ni på att skriva nytt material?

– Jajemänsan! Vi ska precis sätta igång på allvar.

Hur går ni tillväga? 

– Well, återigen kan jag inte säga att vi har en magisk formel. De andra grabbarna skriver musik på sina håll och lägger fram den. Sen tar jag över. Jag har ju alltid idéer om textinnehåll, om vart jag vill ta saker. Det är verkligen basalt, och i mina ögon den renaste formen av låtskrivande. återigen kan jag inte ge dig något som känns upphetsande, utan det mest bara händer. För mig är nyckeln att hålla det organiskt och spontant.

Det är två ord som dyker upp ofta när det pratas om NAPALM DEATH, organiskt och spontant!

– Jasså, du har granskat oss noga, eller hur?

Jo, det får man nog säga. Men om man kollar på den arbetsmoral som ni har, hur svårt är det att bibehålla den spontaniteten?

– Sättet du beskriver det på får det att låta som om det är standardiserat, men det är det inte. En situation då tillvaron förvandlas till ett maskinliknade tillstånd och saker och ting bara maler på, det är ett tillstånd som jag vill undvika till vilket pris som helst eftersom det är nog den saken som får mig att ledsna mest. Och det har faktiskt varit nära att vi har hamnat i det tillståndet några gånger.

Verkligen? 

– Ja, fast inte med vilja, men mer av just mängden grejer vi höll på med vid tillfället. Vi var tvungna att stanna upp och verkligen påminna varandra om varför vi höll på med detta och försöka bibehålla andan i vårt arbete.

Barney
Mark ”Barney” Greenway – NAPALM DEATH

Den undergroundkänslan är fortfarande viktig?

– Ja man kan uttrycka det på det sättet, men jag skulle snarare kalla det självständighet. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. Jag har sagt det flera gånger, och sa det till Shane (Embury, bas) häromdagen, att jag verkligen inte har för avsikt att någonsin sälja ut bandet. Den dagen det händer är det lika bra att gå hem. Band som börjar tro på sin egen hype börjar med förfärande hastighet göra saker som inte är bra. Så det tänker jag inte göra. Jag kommer inte att vara med i något band efter NAPALM DEATH så detta är vägs ände för mig. Jag gick inte med i bandet för att jag ville vara musiker –  jag gick med för att jag älskade bandet.

Ert ”nuvarande” album ”Time Waits For No Slave” – jag har både hört och läst att du var mycket förvånad över det goda mottagandet det fick. Hur kan det komma sig?

– Eftersom när det gäller NAPALM DEATH var det så att för runt tio år sedan vande vi oss vid att folk ibland skrev ner oss, vilket är helt okej. Så när man just har gett ut ett album som i stort sett får 100 % positiv respons, vart gör man efter det? Man kan knappt fatta det, eftersom ingen, inget band har någon gudomlig rätt att förvänta sig att bli applåderade hela tiden. Livet funkar inte så, och det var därför jag blev i det närmaste chockad. Jag har inte läst en enda negativ kommentar, eller en negativ recension av skivan. Jag menar, till och med de största banden i världen blir kapade längs fotknölarna ibland så jag togs verkligen på sängen. Men det är såklart trevligt att folk gillar vad vi gör (ler).

Tänker ni på detta när ni skriver nytt material?

– Inte på det sättet att vi låter det påverka oss. Man gör det man känner att man behöver göra och om någon tycker att det inte matchar det man gjort tidigare är det inte så mycket man kan göra åt det. Man kan bara försöka göra sitt bästa, men inte på det sättet att det känns kalkylerat – återigen den där spontana biten – men om vi gör vårt bästa och den nya plattan har allt det som folk gillar med NAPALM DEATH plus de där små nya grejerna, då är det inte så mycket mer vi kan göra. Vi är inte ett koreograferat, kalkylerat mainstreamband utan gör det som känns naturligt för oss. Det är allt vi kan göra. Och om vi gör ett album och kritiken inte är lika positiv tänker inte jag ligga sömnlös över det.

När det gäller den globala grindcorescenen. Håller ni ett öga på den?

– Till viss del. Man måste änd komma ihåg att när vi startade så fanns det inte speciellt många band!

Ni var scenen! 

– (ler) Well, det fanns trots allt andra band, men mycket färre än idag. Det är mycket svårt att hänga med idag. Saken med grindcore är att det finns drösvis med band och många olika inriktningar. En scen kan verkligen inte drivas av ett enda band så det handlar om att folk kommer med sina egna utgångspunkter och låter dessa påverka scenen. Det finns vissa grejer som kan kategoriseras som grindcore som verkligen inte funkar för mig, men det är bara mitt perspektiv. Det bidrar ändå till att hålla scenen aktiv, även i fall jag inte gillar det.

Men om vi pratar om vad du faktiskt gillar. Jag vet att ni har nära band med de kvarvarande medlemmarna i NASUM till exempel?

– Jodå! Jag gillar alla möjliga band. Grindcore är en ganska subjektiv term, så hur definierar vi den? Jag tycker inte att man bara kan nämna oss för grindcore har blivit så mycket mer. Min favoritgren av grindcore är den som är något mer punkig, lite äldre grejer från tiden då banden inte var så inne på att stämma ner gitarrerna eller spela med sjuklig precision. Grejer som lät som att musiken var på väg att spåra ur. En personlig preferens är att jag gillar trummisar som spelar sån musik på ett sätt som, i brist på andra ord, känns äkta. Trummisar som använder en bastrumma och verkligen använder hela kitet. De bästa trummisar jag sett använde i stort sett bara en bastrumma och två pukor och sättet de använde sig av ett ganska begränsat trumset var häpnadsväckande. Jag säger inte att folk som inte använder en pedal är fejk, det är bara det att jag gillar enkelpedalsgrejen som exempelvis SIEGE och HERESY kör med. De hade trumgrejer som var så jävla bra.

NAPALM DEATH har en enorm låtkatalog. Kan ni spela alla låtarna?

– De flesta ja. Jag har ett bra, nästan fotografiskt minne så det är oftast till mig de andra vänder sig när minnet sviker under reporna.

Hur gör ni då tillväga när ni skapar setlistor?

– Vi försöker göra listan så att den flyter fint. Vi gillar den där stop-start hardcoregrejen när vi gör saker, men vi försöker täcka varje epok i bandets historia eftersom folk oftast gillar att höra lite av varje. Setet vi gör ikväll gjorde vi på förra svängen genom Europa –  och det setet är ganska annorlunda. En hel del låtar som vi inte hade spelat förrän på den turnén.

Ni turnerar en hel del – är det fortfarande värt att vara borta så mycket från familj och vänner?

– Det kan vara tufft, och att vara borta från familjen är det jobbigaste. Min inställning har alltid varit att vi är här av en anledning, att ge konserter för folk som inte behöver komma till våra konserter men väljer att göra detta. Detta faktum håller mig lugn inne i huvudet – att jag har ett syfte med det jag gör. Sen gillar jag ju att spela!

Well, det var alla frågor jag hade.

– Jasså? Du har allt du behöver?

Jo.

Well, detta var kul! Cheers!

Nej Barney, tack ska du ha.

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…

Intervju: Patrik Carlsson från EYECULT

EYECULTs debutalbum ”Morituri Te Salutamus” recenseras just nu på WeRock och jag fick möjlighet att ställa några frågor till Patrik Carlsson, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet. Vi börjar med bandet självt och dess bakgrund.

– Hails Karin och WeRock! EYECULT är ett sidospår till vårt huvudband ANACHRONAEON och uppkom i sin första form år 2004 för att jag ville göra något radikalt annorlunda mot vår huvudsyssla. Såhär i efterhand kanske inte den självbetitlade ”Eyecult” lät så värst annorlunda än vad ANACHRONAEON kom att bli, men det var ändå något jag kände att jag var tvungen att göra just då. Jag är inte endimensionell vad gäller musik, så det kan mycket väl tänkas uppstå andra typer av projekt i framtiden. Det beror helt på vart inspirationen tar mig.

– Banduppsättningen är precis som i ANACHRONAEON, dvs jag komponerar och kör allt utom trummor, och Andreas Åkerlind trummar och innehar större biten av studioteknikerrollen för att underlätta allt. Vi har spelat tillsammans sedan år 2000 i olika konstellationer, så vi känner varandra utan och innan. Ibland behöver vi inte ens säga saker för att ta gemensamma beslut.

”Morituri Te Salutamus”, dvs ”Vi som ska dö hälsar dig” är namnet på plattan och det lär vara den fras med vilken gladiatorerna hälsade den romerska kejsaren. Vem hälsas på detta sätt med ert debutalbum, och vilka är det som ska dö?

– Hälsningen går ut till döden, och de som ska dö är givetvis vi alla. Tycker den kopplingen är rätt uppenbar om man kikar på omslaget.

Filosofi, religion och historia
Albumets sju låtar spänner över vidare ämnen än vad traditionell black metal ofta gör. Här tangeras både sociala och livsfilosofiska frågor.

– Vi har inte några som helst kopplingar till black metal-scenen, i den mån det över huvud taget finns en sådan numera, eller att vi i den klassiska bemärkelsen ser oss själva som ”true”, eftersom en sådan stämpling och en strävan efter en sådan stämpel automatiskt innebär att man på något vis känner att man behöver anpassa sig till skrivna och oskrivna regler för hur man bör bete sig som associerad till subkulturen black metal. Därför har jag valt att lyfta de bitar som ligger mig nära när jag tog mig an jobbet att skriva ”Morituri Te Salutamus”. Jag kan bara utgå ifrån mina egna värderingar och köra dem genom mitt personliga filter för att på så sätt skapa en hyllning till det jag gillar med black metal utan att behöva bry mig om att någon insnöad elitist kan ha åsikter om detta. Ett sorts filosoferande kring hela fenomenet black metal ur personlig vinkling helt enkelt.

Symboliken i texterna är tagna från breda historiska teman som romersk historia, nordisk mytologi och katolska kyrkans terminologi. ”… you still don’t understand, that the Swastika and the cross goes hand in hand” sägs det i låten Oblivion, en tydlig spark i riktning mot kristendomen. Samtidigt en djup gränsdragning gentemot dem inom black metal-scenen som flirtar mer eller mindre med nazistiska idéer.

– Ja, detta är min personliga åsikt om att en ideologi eller religion som inte får granskas av utövarna är detsamma som fascism. Det gäller vare sig det handlar om religion eller politik. Min egen synvinkel på det hela är att alla såklart får ha sina åsikter, hur extrema de än må vara, men då får man ta att man blir granskad.

– Jag har alltid fascinerats av mytologi och religiösa myter av alla olika slag. Över huvud taget flyter den misantropiska ådran rätt kraftigt i båda mina band och det är i religion och historia man hittar mest material att stärka påståendet om att människan egentligen bara är en parasit på jorden och inte mer värd än något annat djur i naturen, i somliga fall till och med mindre. Det räcker ju att plocka upp en nyhetstidning för att få material som räcker till fem plattor minst.

– Att man i vissa kretsar blir betraktad som svår för att man funderar kring saker som dessa, förstärker bara mitt behov av att inkludera den mänskliga fårflockens aningslösa och ytliga beteenden i mina texter och musik än mer. Uppenbarligen är det viktigare för de flesta att jaga statussymboler, fylla pannorna med botox och skaffa så många trendiga prylar som möjligt för att fylla sitt andliga hålrum än att faktiskt fundera lite kring varför de egentligen vandrar här på jorden.

Så blir också resultatet en fascinerande lyrik som både berör och ger lyssnaren anledning att tänka till. Musikaliskt är EYECULTs black metal dock ganska traditionell, om än med generösa melodiska inslag.

– Ja, musikmässigt ville vi följa de traditioner som gjorde att vi själva fastnade för black metal till att börja med. Det är på något vis en less-is-more-konst som kan vara ganska utmanande att skriva, för en som i vanliga fall visserligen inkluderar en del black metal-stämning i musikskrivandet, men som samtidigt tycker om att mecka till det, och blanda friskt mellan stilar. När vi gjorde den här plattan var målet att hylla de kungliga black metal-alster som skapades på 90-talet. Det var utgångspunkten. Band inom black metal som jag vill framhålla är DARK FUNERAL, MARDUK, DISSECTION, EMPEROR, MAYHEM, WATAIN, FUNERAL MIST, NAGLFAR och 1349.

– De generösa melodiska inslagen är nog det som automatiskt kommer när jag plockar upp gitarren. Jag var noga med att det inte skulle bli alldeles för mycket melodier så att det tummar på den karga stämningen jag var ute efter, men hur det gick är väl egentligen upp till lyssnaren att avgöra, huruvida jag lyckats eller ej.

Idel ädel norsk och svensk black metal bland idealen konstaterar jag. Patrik berättar också vad som i övrigt inspirerar honom som låtskrivare, och om musik han själv lyssnar på.

– Oftast är det en känsla som uppkommer i någon situation. Kan vara när man läser något, eller ett ögonblick i en film. Kanske lukten av regn mot hösten. Hösten är min mest kreativa säsong. Jag får hur mycket gjort som helst då. När det kommer till vad jag lyssnar på så finns det så oändligt många olika influenser att det förmodligen är omöjligt att peka ut något specifikt. Jag lyssnar på mestadels extrem metal, men även på band som ALCEST, KANSAS, AYREON, VANGELIS, SYMPHONY X etc.

– Inspiration kan slå till när som helst, hur som helst. Det är bara något man känner i kroppen att ”nu är det dags, fram med gitarren”. Men många gånger ser jag skapandet som hårt arbete. Man kan inte sitta och vänta på inspirationen jämt. Det är bara att köra. Oftast har jag schemalagt speltid.

Med många järn i elden

Förutom i EYECULT spelar alltså Patrik och Andreas Åkerlind tillsammans sedan tidigare även i ANACHRONAEON, dessutom finns det ytterligare ett band, HUMAN FAILIURE, någonstans i kulisserna. Jag undrar hur banden hänger ihop och om inte tanken fanns att ge ut all musiken under samma bandnamn.

– Nej, det har aldrig funnits på kartan. EYECULT började som mitt projekt. I början, kring 2004, var det inte ens bestämt att Andreas skulle trumma. Men det föll sig naturligt och så blev det. Vi sticker dock aldrig under stol med att ANACHRONAEON är huvudbandet, medan EYECULT är en skapelse där jag söker göra något drastiskt annorlunda som kreativ outlet. Vi håller för övrigt på att mixa uppföljaren till ANACHRONAEONs ”The Futile Quest for Immortality”.

– HUMAN FAILURE var Andreas idé. Vi spelade i ett annat band som splittrades och då Andreas tyckte kemin stämde, föreslog han att vi skulle fortsätta på den banan. HUMAN FAILURE släppte två fullängdsdemos, och en vecka efter att tredje demon ”Tales from a Hollow Eternity” släppts tog vi namnet ANACHRONAEON då ett tyskt band som uppkommit kring samma år som oss också hette HUMAN FAILURE. För att slippa framtida problem gjorde vi så.

Debutalbumet ”Morituri Te Salutamus” kom alltså i december 2009. Jag undrar vad som hänt sedan dess och vad EYECULT gör nu.

– Tja, inte mycket. Nu är det ANACHRONAEON som gäller, så tills jag känner att det är dags att sätta igång med EYECULT igen ligger det vilande. Dock har jag redan gjort nästa plattas omslag, skrivit flera texter och två låtar är jag helt klar med musiken till. Så förmodligen mot vintern så kan jag komma igång med lite nytt material. Spelningar genomför vi varken med EYECULT eller ANACHRONAEON. Våra livssituationer tillåter inte det. Dessutom är vi jävligt noga med vilka vi släpper nära banden, och vi är inte intresserade av några som redan spelar i 30 konstellationer, vilket verkar vara kutym idag.

De olika låtarna på albumet har tillkommit utspritt under ganska lång tid och Patrik berättar hur låtskapandet i bandet går till.

– Jag påbörjade plattan, sedan blev jag farsa och det blev ett längre uppehåll med musiken. Sedan lossnade det för ANACHRONAEON lite och vi körde vidare på det spåret. Det är anledningen att det tagit tid. Egentligen jobbar vi väl inte annorlunda nu heller, det är bara det att ANACHRONAEON prioriteras högre.

Avslutningsvis undrar jag vilka låtar på ”Morituri Te Salutamus” som betyder mest för Patrik personligen.

– Oj, den frågan var rätt svår att svara på. Jag tycker att alla tillsammans bildar helheten. Men jag gillar manglet i Skuld och Ashes lite mer än resten. Minst intressant tycker jag kanske Slave är, det var den första jag skrev till ”Morituri Te Salutamus”.

– Kolla in oss på EYECULTs myspace. Just nu finns inte låtarna som digital release, men vi har en hög med skivor som vi vill bli av med. Hör av er om ni gillar snabb black metal i den skandinaviska skolan.

Tack för att vi fick veta lite mer om EYECULT och dina andra projekt. Jag vill avsluta med att önska er varmt lycka till framöver, och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan nästa album dyker upp!

– Tack själv! Det kommer en ny platta… kan bara inte svära på exakt när.

/ BiblioteKarin