Kategoriarkiv: Listor

Best of 2015 – Fredrik Sandberg

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”Honk Machine” – IMPERIAL STATE ELECTRIC
Nicke Andersson med manskap gräver på detta fjärde släpp ännu djupare mot rötterna. Här finns vibbar av allt från BEATLES via LYNYRD SKYNYRD till BRUCE SPRINGSTEEN, och det är väl egentligen rock utan prefixet ”hård-” före. Det är dock både trallvänligt och träffsäkert, och bara 60-tals-balladen Walk On By är i sig värd en plats på listan.

9. ”From The North” – RAISED FIST
Kan en platta vara både energiskt folkilsken och trivsamt tillbakalutad samtidigt? Ja, jag hävdar det. Beviset är ”From The North”, som trots sin hardcore-mässiga ettrighet mer är behaglig än aggressiv. Få låtar som egentligen sticker ut, men en platta som ändå lyckas växa på en.

8. ”Enki” – MELECHESH
2015, ett år av ovanligt svåra konflikter i Mellanöstern (för att komma med ett gravt understatement) behöver MELECHESH. Det assyrisk-israeliska bandet stationerat i Nederländerna är ju mer eller mindre ett vandrande, dödsmetallande fredsprojekt i sig. Bandet gör sig dock relevant även musikaliskt medelst ”Enki”, årets kanske mest eleganta dödsmetall. Höge Farao, det rockar!

7. ”Purple” – BARONESS
BARONESS gula skiva är en av de mest magiska jag har i min skivsamling. Riktigt till samma höjder kommer inte ”Purple” att nå, även om det är en platta som fortfarande växer för varje lyssning. Fans av bandet lär dock känna igen sig: murrig produktion, intrikata arrangemang, intelligenta melodier och en adekvat dos hederligt ös. Lite som MASTODON fast med fler universitetspoäng, typ.

6. ”Infernus” – HATE ETERNAL
Jag kunde förstås skriva något om den tekniska briljansen, eller om den skarpa produktion som tillåter individuella instrument att urskiljas i denna vägg av hyperbrutalitet. Jag kunde också skriva något om den solida sånginsatsen från veteranen Erik Rutan, som levererar djävulusiska avgrundsvrål i parti och minut, eller något om den härliga tyngden i titelspåret. Fast varför krångla till det? Det som behöver sägas kan ju faktiskt förmedlas genom ett enkelt ”aaaaarrrRRRRGGGHHHH!!!”

5. ”The Congregation” – LEPROUS
Årets vackraste, mest avskalade ångest. Känsloladdat, naket och svalt, men ändå med en skriande desperation som lurar under ytan. Också gott om små intrikata detaljer, som till exempel de effektiva pukrullningarna i Triumphant. Snart nog är februaris själadödande kyla och mörker här, och då lär det passa utmärkt att ge sig av på den introverta resa ”The Congregation” erbjuder.

4. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Pompöst på gränsen till sliskigt? Jajamensan! Å andra sidan, vem bryr sig? Finnarna i AMORPHIS levererar ett solitt skivsläpp, med alla komponenter på plats. Produktionen är oklanderlig, tyngden massiv, melodierna vackra och inslagen av medeltid och folkmusik förgyllande snarare än kvävande. Bad Blood är kanske det spår som bäst samlar allt det goda i en och samma gottepåse, så börja där.

3. ”Frontschwein” – MARDUK
”Gammal är äldst” är ett lika beprövat som (egentligen) fånigt ordspråk. Dock en fras med viss relevans här, när de svenska black metal-veteranerna i MARDUK presenterar en käftsmäll till platta som kravlar sig genom den svavelosande leran och det ångande blodet upp på årsbästalistans podium. Musiken pendlar mellan kompromisslöst, halsbrytande snabbt rens och förkrossande tyngd, och känslan som förmedlas är helt rätt sett till krigstematiken i texterna. Lyssna bara på 503 – vem kan inte se framför sig larvfötter som obönhörligen mosar ner sårade fiendesoldater i gyttjan…?

2. ”The Plague Within” – PARADISE LOST
Yes – PARADISE LOST har återuppstått! Ja, jo, okej, bandet har väl egentligen aldrig varit helt dött. Jag pratar dock om det PARADISE LOST jag växt upp med och älskat, där sorgsna melodier och vackra mollharmonier får sällskap av desperat growl och elaka riff med hooks. Starta Punishment Through Time vid 02:00 och hör hur ”Shades Of God” ekar från genom åren. Det  finns även gott om andra starka spår, så som No Hope In Sight, Return To The Sun, An Eternity Of Lies och Beneath Broken Earth. Britterna återintar därmed sin rättmätiga plats på doom-tronen. Hail the gloom!

1. ”Meliora” – GHOST B.C.
GHOST - Meliora - 150x150Jag har egentligen aldrig fattat hypen kring GHOST. Visst, de har coola masker, och visst, deras mjukt förföriska djävulsrock med rötterna i (tämligen radiovänligt) sjuttiotal är väl utförd, men är de inte lite lättviktiga? Eller, så tänkte jag åtminstone innan ”Meliora”, men nu har jag inget val annat än att sälla mig till de frälstas skara. Jag menar, herregud (eller skall det vara herre Satan?) – hela jäkla plattan är ju full av genuina hits! I princip varje refräng har sådana eleganta hooks att det är i det närmaste omöjligt att inte vilja sjunga med.  Visst är det numera mainstream så det förslår, när till och med P3 snurrar He Is flitigt, men vem bryr sig?  ”Meliora” är en värdig, nej, ofrånkomlig vinnare.

Årets övriga utmärkelser

Världsdel.
Vårt eget kalla Norden. (Ja, jag vet att det rent tekniskt inte är en världsdel. Kalla det konstnärlig frihet.) Fyra av fem topplaceringar kommer från Sverige, Finland och Norge. Starkt!

Guilty pleasure.
Egentligen är jag av meningen att det inte finns några guilty pleasures, och att musiksmaken är fri. Ändå är det väl under denna kategori jag bör name-droppa DISTURBED, som nosade på topp 10-listan med sitt släpp ”Immortalized”. Ja, det är lite mellanmjölk, IKEA och Allsång på Skansen över jänkarnas tillrättalagda metal, men de kan ta mig tusan skriva hooks. Lyssna bara på Open Your Eyes, som är ett av flera exempel på god färdighet inom området.

Off topic.
NICOLE SABOUNÉ. Inte metal, inte ens rock. Därmed inte aktuell för en topplista på WeRock, men på min privata spellista återfinns hennes skiva ”Miman” som ett givet inslag. Nervig röst, annorlunda och vackert melankoliska låtar, där Rip This World är en personlig favorit.

Brasklappar.
Finnarna SWALLOW THE SUN har släppt en i det närmaste omöjlig giv. ”Songs From The North I, II & III” består av 23 spår med en snittlängd på typ sju och en halv minut, spår som dessutom har en konstant levande dynamik inom sig själva. Det långsamma mörkret är konstant, men pendlar mellan krispigt vackra akustiska arrangemang och gutturalt fram-growlad tyngd. De få gånger jag orkat verkligen lyssna på skivan/skivorna, har de undantagslöst växt. Kanske hade detta släpp kunnat vara något för en topplacering, om man bara orkade ge det all den uppmärksamhet som det kräver.

Likaså har jag ännu inte hört ”Psychic Warfare” med CLUTCH. Givet vilken högstanivå det bandet har avseende groove och sväng, mer eller mindre förutsätter jag att plattan har kapacitet att slå sig in på topp 10.

Jojos.
Några skivor har under året pendlat mellan att vara med (högt) på topplistan och att inte vara med på den alls, lite grann beroende på humör och dagsform, för att till slut hamna utanför listan. De två som oftast stuckit upp sitt anlete i listdiskussionen är ”The Great Discord” med DUENDE och ”Arcturian” med ARCTURUS. Bägge är annorlunda, svårdefinierade, lite så där ”kultursvåra” släpp med extremt höga högstanivåer men även en del lite djupare dalar. Bägge är hur som helst värda att låna sitt öra till.

Allsång på Skansen.
Vissa refränger bara har den där kvalitén, förmågan att få en att vilja sjunga med vare sig man egentligen gillar artisten eller inte. I den kategorin skulle jag i år vilja nämna följande låtar:

1) I princip vad som helst från ”Meliora”, men med From The Pinnacle To The Pit som knapp favorit. 2) Happy Song med BRING ME THE HORIZON, vilken framstår som något av en mOBSCENE för 2010-talet. 3) Charmigt bonniga MUSTASCH (som jag alltså gillar, så stäm mig då) med sin Breaking Up With Disaster. Nya skivan ”Testosterone” är inte särskilt stark, men denna refräng är det onekligen. 4) Open Your Eyes med DISTURBED, som kanske har den högsta allsångsfaktorn av dem alla. Sing it with me: ”ooh-oh-ooh…”

Honorable mentions.
Förutom de skivor och/eller band jag hittills nämnt, finns det givetvis ytterligare ett par som också de nosat på topp 10-listan, och som kan förtjäna ett hedersamt omnämnande. Bland dessa återfinns, utan inbördes ordning, dessa: ”Innocence & Decadence” med GRAVEYARD, ”Children Of The Night” med TRIBULATION, ”Luminiferous” med HIGH ON FIRE, ”Alpha & Omega” med PERIPHERY och ”Profan” med KAMPFAR.

Best of 2015 – Martin Bensch

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”New Bermuda” – DEAFHEAVEN
Hipster-black metal? Det må vara hänt, men detta är för bra för att förbises. Melodierna bölar fram känslor så storslagna att det är lönlöst att värja sig.

9. ”Meliora” – GHOST
På sin tredje skiva får GHOST till sitt hittills starkaste alster. Den storvulna och fint muskulösa produktionen passar de minst sagt episka låtarna som hand i handske, och bandet bör med rätta och stort självförtroende ställa in sig på de största scenerna. I detta fall är det fullt befogat att säga att här, först nu, inser jag att hypen kring bandet och dess musik är befogad, ja, berättigad.

8. ”Regression” – THEORIES
Kvalitetsrens som verkligen ger mersmak inför framtiden bjuder THEORIES på. ”Regression” är ett satans imponerande debutalbum som jag uppskattade direkt från första lyssningen. Grindcore med dödsinslag och stringent starka, ursinniga låtar gör att ”Regression” hamnar på listan.

7. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Det tog ett tag för mig att fatta hur bra ”Under The Red Cloud” är. AMORPHIS har inte hållit igen på något. Ändå känns de ljuva melodislingorna mer skarpa och genomkända än på ett tag. Det är oerhört vacker och smältande musik genomgående. Lägg till detta att Tomi Joutsen levererar en sjuhelvetes sånginsats och platsen på årsbästalistan är given.

6. ”Apex Predator – Easy Meat” – NAPALM DEATH
Utan tvekan ett av bandets allra bästa släpp. Nog för att bandets oerhört creddiga första hälft av diskografin har sina förtjänster, låtskrivarmässigt imponerar bandets senare hälft oerhört mycket mer. Med ”Apex Predator – Easy Meat” visar NAPALM DEATH att de inte bara har vreden kvar, de har förmågan att klä den i låtskrudar som på väldigt imponerande sätt reflekterar och politiserar denna vrede – precis som all verkligt bra grindcore kan göra.

5. ”Infinite Fields” – IRREVERSIBLE MECHANISM
2015 års bästa tekniska dödsmetallplatta kommer från Vitryssland med trumhjälp från Lyle Cooper vilket var det som drog mig till skivan i ett första skede. Det jag hörde fick mig att stanna kvar. ”Infinite Fields” formligen dryper av talang och habilt låtskriveri långt utöver det subgenren brukar stå för. Det är episkt, smattrande, ljuvligt och proppat med hooks så det räcker och blir över. Letar ni efter skärningspunkten mellan NECROPHAGISTs fallna mantel och THE FACELESS briljans – här har ni skivan.

4. ”Underworld” – SYMPHONY X
Jag antar att det är lätt att avfärda SYMPHONY X som ett gravt gitarronanerande band, och visst, Michael Romeo älskar sin gitarr. Dock, när han har förmågan att skriva låtar som på ”Underworld” där detta snarare höjer låtarna än tvärtom är jag beredd att inte bara köpa dem utan hylla dem. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva just för att snart sagt varenda låt är smart, intressant och driven till max.

3. ”On Lonely Towers” – BARREN EARTH
Majestätiskt. Så skulle jag kunna sammanfatta bandets tredje alster. Lekfullt, sprittande, ambitiöst, finskt vemodigt och tungt, energiskt, och med en känsla av nytändning från redan höga nivåer är andra begrepp som känns självklara när det gäller ”On Lonely Towers”.  Att bandet har haft mod i att tänka stort och vidlyftigt och ro hem det på detta vis är inget annat än imponerande.

2. ”Duende” – THE GREAT DISCORD

En av de mest eklektiska och storslagna skivorna från 2015. Jag föll som en fura från första lyssningen för blandningen mellan episk progressiv musik som KING CRIMSON och GENESIS och mer stökig dito som THE DILLINGER ESCAPE PLAN som vävs ihop till något helt eget. Genrekonformister lär hata skivan. Själv älskar jag den.

1.  ”The Malkuth Grimoire” – ALKALOID
The Malkuth Grimoire”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.

Årets övriga utmärkelser

Bästa konsert.
GHOST på Copenhell. Självförtroendefyllt, episkt och magiskt. Där och då bevisade bandet att de har kämpat sig till tröskeln till att bli större än hypen kring sig själva.

Gladaste överraskningen.
Att FAITH NO MORE på ”Sol Invictus” visade att de är prick så relevanta, ja livsnödvändiga, som de alltid har varit.

Bästa EP:n.
”The Insurrection” – GUTTER INSTINCT. Rå, arg, äkta dödsmetall som får nackhåren att resa sig. Det ska bli mycket intressant att se hur helsingborgsbandet förvaltar förväntningarna de byggt upp här på den kommande fullängdaren.

Bästa sånginsatsen.
Bruce Dickinson på ”The Book Of Souls”.

Bästa instrumentinsatsen.
Dirk Verbeuren, trummor, SOILWORK på ”The Ride Majestic”. Solitt, tajt, svängigt.

Mesta sväng.
CLUTCH på ”Psychic Warfare”.

Snyggaste omslag.
”Meliora” med omslagskonstnär Zbigniew M. Bielak. Detaljrikedomen  är makalös och genomtänkt. Genialt.

Fredrik Sandberg: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Fredrik Sandbergs våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10. ”Sun Eater” – JOB FOR A COWBOY
Tidigare har jag haft lite svårt för JFAC. Tekniskt skickliga har de alltid varit, visst, men något i deras ganska kyligt exakta dödsmetall har inte riktigt klickat hos mig. Fullständigt förälskad blir jag inte i ”Sun Eater” heller, men det vansinnigt kreativa (och närmast jazziga) basspelet lyfter in plattan på årets topp 10.

9. ”Eyehategod” – EYEHATEGOD
Doom? Slow motion-punk? Lite av varje, kanske, men oavsett etikett är detta möjligen årets ruffigaste, elakaste och på sätt och vis tyngsta platta. Bra skit, helt enkelt.

8. ”Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Inte alls lika bra som föregående släppet ”The Hunter”, och på sätt och vis ett MASTODON lite på tomgång. Det säger en del om bandets nivå, när det likafullt räcker till en plats på årsbästalistan…

7. ”Ótta” – SÓLSTAFIR
Slutresultatet på denna giv landar lååångt från bandets black metal-rötter, men det innebär verkligen inte att resultatet inte är lyssningsbart. ”Ótta” är en meditativ, stämningsfull och mångfacetterad resa som äger rum både i ens inre tankevärld som på ett vindpinat, kargt och uråldrigt Island. Vackert.

6. ”Foundations Of Burden” – PALLBEARER
Melankolisk tyngd brukar tilltala mig, vilket jag skyller på mitt finska sinne. När årets bästa genuint finska kandidat inom gebitet, GHOST BRIGADE, inte riktigt når ända fram till topp 10, går platsen till PALLBEARER. Deras ”Foundations Of Burden”, fylld med deppigt malande niominuters kolosser till låtar, gör sig synnerligen väl i lurarna så här under den mörka, kalla och (i södra Sverige tyvärr) blöta årstiden.

5. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Den amerikanska östkustens kanske finaste döds-/grindmanglare når förvisso inte riktigt samma storslagna höjder på ”The Killing Gods” som de gjorde på ”Heirs To Theivery”, men med intelligenta låtstrukturer, löjligt kompetent trakterande av instrumenten och en kompromisslös aggressivitet räcker det ändå långt. En riktigt bra metal-platta, helt enkelt.

4. ”Believe In No Coming Shore” – FALLS OF RAUROS
När jag under 2014 har velat hänge mig åt introspektivt tankearbete, och låta min skuta styra ut på ett meditativt, musikaliskt hav, är det FALLS OF RAUROS som stått vid rodret. En skiva byggd på kontraster, innehållande såväl primalskrik, blastbeats och tremolo-plockade mollharmonier som några av de vackraste akustiska arrangemang som skådats. Det gör inte så mycket om stranden aldrig kommer, när FALLS OF RAUROS vaggar så skönt…

3. ”At War With Reality” – AT THE GATES
Av alla huvudlöst våghalsiga hopp över stupkanten som ägt rum detta år, är det sannolikt AT THE GATES som står för det mest dristiga. Att ge ut en uppföljare till den förmodligen bästa dödsmetall-plattan genom tiderna, 1995 års ”Slaughter Of The Soul”, och det 19 år senare (!) är MOD. Resultatet? ”Bara” en tredjeplats på min årsbästalista – vilket i sig är en bedrift givet den måttstock med vilken skivan mäts. Göteborgarna kan vara stolta över vad de presterar anno 2014.

2. ”Pioneers” – SIENA ROOT
70-talet låter hälsa att det lever och har hälsan. Den senaste vitamin-injektionen i det evigt unga objektet står svenska SIENA ROOT för, när de på en bastant bottenplatta av DEEP PURPLE och stomme av tidiga ZZ TOP och THE DOORS bygger årets svängigaste skivsläpp. Groove finns i överflöd, skönt flum så det räcker, och trakterandet av Hammond-orgeln är fan i mig värdigt självaste Jon Lord. Frickin’ awesome!

1. ”Desideratum” – ANAAL NATHRAKH
Det är kaosartat, mörkt, svårtillgängligt och brutalt, men samtidigt lekfullt, packat med hitrefränger och en ostoppbar primalkraft som fullkomligen vräker sig över lyssnaren. När brittiska ANAAL NATHRAKH släpper loss den best som är ”Desideratum” är det måhända olyckligt att min hjärna (så här i juletider) gör liknelsen ”en tsunami av metal”, men det kan inte hjälpas att detta är en skiva som obönhörligen sveper mig med sig. Jag kapitulerar utan villkor.

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Ett lika lätt som (för mig) oväntat val. Denna titel måste tillfalla JOB FOR A COWBOY’s basist Nick Schendzielos, givet att hans arbete på ”Sun Eater” är så oerhört intelligent, jazzigt och utöver vad som vanligtvis erbjuds i basväg på dödsmetall-plattor. Bubblare är SIENA ROOTs Erik Pettersson, som visar exakt varför Hammond-orgeln blivit ett kultförklarat instrument.

Årets sånginsats
…står Kippa i STEAK för, på deras giv ”Slab City”. Det luktar John Garcia lång väg, och är så där skavigt, skönt bluesigt. Nämnda platta för övrigt sista alster att sorteras bort från min topp 10 för året, så är du sugen på lite skön (och tung) ökenrock, bör du kolla upp detta London-gäng!

Årets mest skruvade
Blir någon förvånad om jag säger ANAAL NATHRAKH och deras ”Desideratum”? Intensivt, kaosartat, lekfullt och allmänt bångstyrigt – men också jävligt bra. Det erbjuds inte bara kaos, utan gödslas även flitigt med hitrefränger.

Årets flopp
IN FLAMES. Alltså, jag är helt för att band vågar utvecklas och ta nya steg på sin kreativa resa, så jag respekterar att Göteborgs-sönerna bryter ny mark med årets släpp, ”Siren Charms”. Det är bara det att skivan inte är… tja, särskilt rolig att lyssna på.

Årets mest oväntade
Att jag väljer att exkludera BEHEMOTH (och deras ”The Satanist”) från årets topp 10-lista. Visst är det en bra platta, och min uppskattning för bandet är intakt. Dock kvarstår faktum att jag gillar deras blackened death med mindre av ”blackened” och mer av ”death”…

Årets mest förväntade
Tja, det måste väl vara hyllningarna av AT THE GATES ”At War With Reality”? De hade allt att förlora och föga att vinna, och i skenet av det var det väntat att ingen heller skulle våga rikta allvarlig kritik mot deras första släpp på 19 år. Å andra sidan finns inte särskilt mycket fog för kritik heller, då det är en potent och välskriven dödsmetall-platta.

Årets personliga fynd
Känns lite tråkigt, kanske, att återigen namndroppa ANAAL NATHRAKH, men innan i år hade jag inte koll på dem, och om en för mig ny bekantskap går in och kniper förstaplatsen kan jag väl inte gärna välja någon annan akt här, eller hur? Dock vill jag även ge honorable mentions till en hel hög med band, däribland SÓLSTAFIR, PALLBEARER, FALLS OF RAUROS och STEAK, vilka samtliga är nya (och högkvalitativa) musikaliska vänner.

Årets sömnpiller
De flesta skulle kanske anse denna kategori som något av ett citronpris, men jag väljer att lägga en positiv spinn på det hela. ”Sömnpiller” får stå för ”en behagligt meditativ, avslappnande upplevelse”, vilket gör valet tämligen enkelt. FALLS OF RAUROS ”I Believe In No Coming Shore” innehåller förvisso såväl furiösa blastbeats, tremolo-plockade melodislingor och desperata, själasvarta vrål från sångaren, men därtill en radda oerhört eleganta akustiska arrangemang och löjligt stämningsfulla partier. Resultatet är årets vackraste (och, i positiv bemärkelse, mest sövande) platta.

Årets omslag/förpackning
MISERY INDEX ”The Killing Gods”. Vinylutgåvan, inte CD-versionen.

Årets spelning
Jag har dessvärre varit lite offside från musiken under delar av året, vilket bland annat tagit sig uttryck i ett skrämmande lågt antal bevistade live-spelningar. Följaktligen är selektionen att välja från rätt tunn, men måste jag yttra mig är det klart att AT THE GATES gig på hemmaplan i Göteborg (Trädgårn) ligger rätt bra till…

Årets låt
Det är naturligtvis fruktansvärt elakt att be om att få EN låt utpekad som årets bästa. Så elakt, faktiskt, att inte ens CIA skulle anse det vara acceptabel arbetsmetodik. Jag hänvisar därför med eftertryck till FN-konventionen om mänskliga rättigheter, och listar stoiskt TRE (vilket är en begränsning svår nog). De jag väljer är Idol med ANAAL NATHRAKH, Root Rock Pioneers med SIENA ROOT samt The Conspiracy Of The Blind med AT THE GATES.