Kategoriarkiv: Live

Live: Ministry & Municipal Waste

ARTIST: Ministry & Municipal Waste
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

MINISTRY

Att det inte skulle bli den bästa spelningen i världshistorien var jag fullt beredd på. Inte ens trummisens dubbla baskaggar får mig att tro på detta. Och det blir också – inledningsvis en riktig bedrövelse. I och för sig spelar ju bandet bra, det är inte här skon smiter åt för mycket, men MINISTRY är ju Al Jourgensen fullt ut. Och den Al som fanns under 90-talet är borta. Visserligen visste jag det när jag gick till konserten, men ändå. Den galning som spred skräck omkring sig, av honom ser vi inte skymten av ikväll. Istället får vi en skojande tomte som vajar omkring på scen. Inte direkt tummarna upp.

Al verkar dock ha hur kul som helst och flörtar vilt med publiken – allt medan han dricker allt han kommer över. Men då händer nåt, precis när jag har tröttnat – New World Order spelas med den där kusliga effekten som den faktiskt har. Och det är låtarna från mästerverket ΚΕΦΑΛΗΞΘ som funkar bäst för direkt efter följer magiska Just One Fix, en låt som jag måste ha hört tusentals gånger. Och helt plötsligt så är jag något mindre missnöjd – avslutande Thieves låter också mycket bra och får mig att känna att det var inte helt bortkastad tid att gå och se MINISTRY.

MUNICIPAL WASTE

Övergången från MINISTRY till MUNICIPAL WASTE blir, rätt gissad, brutal. För virginiabandets musik handlar nästan enbart om att ha kul. Och det har bandet också från första ton – ledda av den synnerligen sympatiske Tony Foresta stampar bandet upp en thrashfest som det är omöjligt att inte le till och njuta av. Att fråga hur många i publiken som druckit sprit under dagen, för att sedan säga att nästa låt, You’re Cut Off, handlar om dem är kanske billigt. Men det görs med glimten i ögat och roar i alla fall mig.

Likadant är det inför The Thrashin’ Of The Christ som introduceras som låten som handlar om att stampa på Mel Gibsons pung. Lätt att skratta bort? Nja, lite, men det är inte lika lätt att avfärda bandets kompetens på scen. Det är ren underhållning – och bandet gör detta bättre än rätt många andra akter. Speciellt gillar jag bandets förmåga att avsluta varenda låt oerhört distinkt. Några snabba markeringar, som det för övrigt finns gott om av i Headbanger Face Rip, och så är man hemma. Gott så. Och jag måste säga att det var längesedan jag blev så kungligt underhållen som under MUNICIPAL WASTEs  konsert.

 

Live: August Burns Red

ARTIST: August Burns Red
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

Jag har ofta hävdat att det enda bandet inom metalcore som man behöver bry sig om är AUGUST BURNS RED. Efter dagens konsert ser jag ingen direkt anledning att ändra på det påståendet.

Publiken är inte den största under festivalen – men de som är där är fullt beredda på att röja loss. När bandet drar igång knockas jag nästan av ljudet. Basen dundrar in i bröstkorgen med kraft även där jag står i början av konserten vid ljudtornet ca 100 meter från scenen. Och det är lika gött för oss som gillar low end som det är förödande för gitarrerna som jag tycker inte riktigt når fram hur mycket än JB Brubaker och Brent Rambler gnuggar strängar som om livet berodde på det. Trist.

Det är däremot inte alls tråkigt att kolla in bandet som verkar grymt taggade och öser på nåt fruktansvärt, framför allt sångaren Jake Luhrs som på sant hetsmanér studsar omkring och och skriker halsen av sig.

Där andra metalcoreakter lätt blir väldigt tråkiga behöver man inte oroa sig för detta när det gäller Pennsylvania-gänget. Låtskrivandet ligger på en helt annan nivå, och det händer helt enkelt oerhört mycket i varje låt bandet spelar. Bäst är det i låtar som Cutting The Ties och  White Washed som har oerhört snygga slingor och en massiv två-takt. Backburner från början av karriären har en skön meckighet som jag verkligen uppskattar och Leveller är precis vad den heter – en daisy cutter till låt som verkligen går hem.

Här dör sen konserten av en enda anledning: trumsolo. Det spelar ingen som helst roll om det som här är Matt Greiner som går loss, eller om det är någon annan trummis – en trummis ska aldrig tillåtas ta så mycket plats själv. Och det kommer från en trummis, så tro inte att jag dömer ut mitt eget skrå. Bandet lyckas aldrig kravla sig upp från denna pugilistiskt skapade avgrund hur mycket löd man än spelar de avslutande låtarna med. Och det är synd att se ett band av denna kalibern sänka sig självt – för konserten var denna invändning till trots – riktigt bra.

 

Live: Lillasyster & Meshuggah

ARTIST: Lillasyster & Meshuggah
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli , 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

LILLASYSTER

Hej och välkomna till programmet Hårdrockare tycker om att göra saker tillsammans i solsken kl. 13.30 vid Blue Stage. Jo, litegrann så känns det när LILLASYSTER ställer sig på scen och drar igång en förfest som i alla fall överraskar mig. På skiva låter bandet ganska ointressant – live är det en helt annan grej. Och det vet såklart den stora publiken som är med redan från första låt. Visserligen skulle det bli lite väl långtråkigt i längden – men under de dryga 45 minuter bandet lirar funkar bandets trygga fläskgung väldigt bra.

LILLASYSTER har en tydlig comfort zone som stavas mellantempo och tunggung. Men lägg till detta en uppenbar spelglädje och en grym publikkontakt framför allt från sångaren Martin Westerstrands sida så blir det bra. I låtar som Jag Har Fått Nog Nu, Motley Crew, Hårdrock och coverlåtarna Umbrella och Lok Står När De Andra Faller är det party rakt av – och det räcker gott så faktiskt för att jag ska gå från konserten rätt nöjd.  

MESHUGGAH

I en match mellan en rivningskula och MESHUGGAH så hade bandet vunnit – lätt. Att det skulle bli tungt hade jag ingen tvekan om, men att det skulle bli så förödande massivt som dagens konsert, det trodde jag inte. Det är som om en vägg av ljud väller emot den stora publiken framför Blue Stage. Det har såklart sin förklaring i att strängbändarna Thordendal, Hagström och Lövgren spelar så nedstämt att gomseglet fladdrar. Rent ljudmässigt är det ett sant nöje att höra bandet. Rent visuellt händer det verkligen inte mycket: sångaren Kidman stolpar mest omkring och ser, precis som vanligt, fullständigt galen ut. Tomas Haake bakom trummorna levererar sammanbiten de mest häpnadsväckande grejer på sitt cymbalstinna set. Här bjuder bandet inte på några överraskningar.

Behövs det frågar ni er kanske? Ja, i alla fall lite tycker jag. Jag har sett MESHUGGAH flera gånger och det man får är i princip alltid samma sak – väl exekverad musik av en dignitet som bräcker rätt mycket. Men nu börjar jag komma till den gränsen då jag gärna vill ha nåt mer ut av konserterna.

Inte så att bandet behöver totalt förändra sig – men något bör hända för att det ska lyfta ytterligare ett snäpp för mig. Låtmässigt ligger tonvikten på nytt material – och det är såklart lämpligt. Personligen gillar jag den nya plattan en hel del – men visst är det svårt att värja sig när bandet drar igång Bleed som får publiken att röja så att dammet yr, eller när Destroy Erase Improve pumpas ut med total övertygelse.

Jag har sett bandet så mycket bättre – idag kändes det mest som en dag på jobbet för MESHUGGAH.