Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Spirit Adrift – Curse Of Conception

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. “Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att “Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på “Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När “Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är “Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och “Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns “Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, “Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!

Skivor

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: “Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan “Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första “riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just “Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att “Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: “vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet “atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…

Skivor

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

Lämna en kommentar

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat “Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till “Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; “pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

“Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga “käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.