Kategoriarkiv: Skivor

Orden Organ – Gunmen

ARTIST: ORDEN ORGAN
TITEL: “Gunmen”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Werocks skribenter är en brokig blandning. Sällan – enas man om vilka skivor som är verkligt bra, och när det är dags att sammanfatta musikåret som passerat brukar debatterna och åsikterna vara spretigare än en argsint igelkott. En sak har dock visat sig över åren: det är rätt sällan som power metal får sin plats i solen på den här sidan då alla texter skrivs på helt frivillig basis… och samtliga skribenter gärna vandrar i mörkare och brutalare soniska landskap än just power metals glada tillrop. Personligen gillar jag power metal ibland, men det är en hårfin gräns på när det glada och smittsamma drivet fungerar väl, kontra när hockeykörer och hejiga klatschigheter gör mig lätt illamående. Den här skivan, nummer sex i ordningen för tyska (såklart…) ORDEN ORGAN, befinner sig mestadels på den sida som ger mig rysningar av välbehag snarare än andra sortens rysningar. Faktum är att “Gunmen” har den där kvalitén som gör att den är lite svårt att sluta lyssna på när man väl börjat, även om det kanske inte är bara guldlåtar rakt igenom.

ORDEN ORGAN är Sebastian “Seeb” Levermann på sång, gitarr, keyboard, Tobi på gitarr, Nils Löffler på bas och Dirk Meyer-Berhorn på trummor. På bilderna i konvolut och booklet är de utklädda till någon form av cowboys, och man gör överlag bäst i att kanske inte lägga fult fokus på bilder och lyrik. Det är inte där man excellerar anser jag, utan i förmågan att skriva melodier som fångar intresset och sätter sig fast. Bäst är Fields Of Sorrow, Vampire In A Ghost Town (…ja… du ser ju liksom hur lyriken kan kännas lite sådär genom att bara kolla på den titeln..), Down Here och The Face Of Silence. Låtar som Forlorn And Forsaken, Gunman och One Last Chance är helt okej de med, och det är kanske bara när man inleder opuset Come With Me To The Other Side genom att försöka låta så lika NIGHTWISH som möjligt som jag tycker att det verkligen spårar ur. Annars håller det här sig bra, och jag gillar drivet. Som sig bör nynnar man gärna vidare på flera strofer och refränger när musiken klingat ut.

“Gunmen” är helt enkelt en habil skiva som visar att ORDEN ORGAN är ett bra band. Trots att de spelar power metal. Återstår att se om fler av WeRock-skribenterna plockar upp ett soniskt leende på läpparna såhär på sensommaren…

Below – Upon A Pale Horse

ARTIST: BELOW
TITEL: Upon A Pale Horse
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Nyköpings doomstolthet BELOW är tillbaka med andra albumet “Upon A Pale Horse”, och precis som vi debuten (“Across The Dark River”, 2014) så är det stabil och trivsam musik som ligger i skärningspunkten mellan doom och heavy metal som serveras. Tänk CANDLEMASS runt tiden för “Ancient Dreams” så har du tempot på musiken rätt, men adderas att sångaren Zeb har en rätt klassisk heavy metal-pipa snarare än en traditionell djup och lite teatralisk doom-stämma. Metal Blade står som avsändare, och på det hela taget är det här en kvalitetsrelease där ljud, band, omslag (snyggt!) och allt hänger ihop riktigt läckert. Förstår jag brorsan rätt ska du dessutom ta chansen att se BELOW live om du har chansen, då de tydligen sparkade arsle när de besökte Skellefteå häromåret.

Kort sagt – alla förutsättningar för en bra skiva föreligger, och “Upon A Pale Horse” har ett par riktigt starka stunder. Topparna heter Disappearing Into Nothing, The Coven och Suffer In Silence. Även titelspåret måste omnämnas, och eftersom samtliga dessa ligger i rad efter varandra som spår 2 till 5 så är det bara att trycka play och slappna av. Resterande spår håller kanske inte samma höga höjd, men är heller inte dåliga så skivans helhet är god. BELOW består av fem kompisar (förutom nämnde Zeb på sång är det Berg och Paud på gitarr, Doc på trummor och Hedman på bas) som framförallt spelar för att det är kul och för att inte vardagen ska dränka dem. Familjefäder med vanliga liv, och därför kanske det inte står skrivet i bandets stjärnor att ge sig ut på världsomspännande turnéer för att ta nästa kliv på karriärstegen. Låt dock inte det lura dig när det gäller förmågan – den finns där.

“Upon A Pale Horse” är en bra uppföljare till den lovande debuten, och gillar du den här typen av musik får du verkligen inte missa BELOW!

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte “motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års “Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: “Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

“Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas “rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ‘n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.