Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Below – Upon A Pale Horse

ARTIST: BELOW
TITEL: Upon A Pale Horse
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Nyköpings doomstolthet BELOW är tillbaka med andra albumet “Upon A Pale Horse”, och precis som vi debuten (“Across The Dark River”, 2014) så är det stabil och trivsam musik som ligger i skärningspunkten mellan doom och heavy metal som serveras. Tänk CANDLEMASS runt tiden för “Ancient Dreams” så har du tempot på musiken rätt, men adderas att sångaren Zeb har en rätt klassisk heavy metal-pipa snarare än en traditionell djup och lite teatralisk doom-stämma. Metal Blade står som avsändare, och på det hela taget är det här en kvalitetsrelease där ljud, band, omslag (snyggt!) och allt hänger ihop riktigt läckert. Förstår jag brorsan rätt ska du dessutom ta chansen att se BELOW live om du har chansen, då de tydligen sparkade arsle när de besökte Skellefteå häromåret.

Kort sagt – alla förutsättningar för en bra skiva föreligger, och “Upon A Pale Horse” har ett par riktigt starka stunder. Topparna heter Disappearing Into Nothing, The Coven och Suffer In Silence. Även titelspåret måste omnämnas, och eftersom samtliga dessa ligger i rad efter varandra som spår 2 till 5 så är det bara att trycka play och slappna av. Resterande spår håller kanske inte samma höga höjd, men är heller inte dåliga så skivans helhet är god. BELOW består av fem kompisar (förutom nämnde Zeb på sång är det Berg och Paud på gitarr, Doc på trummor och Hedman på bas) som framförallt spelar för att det är kul och för att inte vardagen ska dränka dem. Familjefäder med vanliga liv, och därför kanske det inte står skrivet i bandets stjärnor att ge sig ut på världsomspännande turnéer för att ta nästa kliv på karriärstegen. Låt dock inte det lura dig när det gäller förmågan – den finns där.

“Upon A Pale Horse” är en bra uppföljare till den lovande debuten, och gillar du den här typen av musik får du verkligen inte missa BELOW!

Skivor

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte “motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års “Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: “Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

“Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas “rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ‘n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.

Skivor

JORN – LIfe On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Life On Death Road
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Yes! Norges kung på den klassiska hårdrocksscenen är tillbaka och det med besked!

JORN är och har alltid varit frontmannen Jørn Landes band. Man har en historia som innefattar såväl dunderplattor som “The Duke” (2006) som lågvattenmärken som “Spirit Black” (2009), och jag har stundtals varit kritisk över utgivningstakten som enligt min personliga åsikt antagligen skadat skivornas kvalitet. Med “Life On Death Road” tar dock den sympatiske norrmannen alla dessa kritiska ord och kör dem i halsen på undertecknad – detta är den klart bästa klassiska hårdrocksplattan som släppts under året, och den är rent av förbaskat svår att sluta lyssna på. 12 låtar, dryga 65 minuter och ändå lyckas man leverera en stark platta rakt igenom. Imponerande, minst sagt. Spår som Hammered To The Cross (The Business), Fire To The Sun, Insoluble Maze (Dreams In The Blindness) eller Love Is The Remedy är alla lika bra exempel på hur starka låtar bandet presenterar.

Bandet ja. Det är den här gången ett riktigt starkt gäng “blackbirds” som samlats för att leverera hårdrock till folket, och det är väl antagligen en del av förklaringen till varför skivan är så stark. Jørn har sällskap av Alex Beyrodt på gitarr  och Mat Sinner på bas, duon som även dominerar i band som PRIMAL FEAR och VOODOO CIRCLE och det borgar förstås för kvalitet rakt igenom när det gäller strängarbetet. Frontiers Records starke man Alessandro Del Vecchio hanterar själv keyboard, och Fransesco Jovino trummorna. Tillsammans har de lyckats snickra ihop en platta som touchar högre betyg än den 8 som utdelas här.

Hörde jag någon säga årslistematerial?

Inte alls osannolikt, speciellt om man ska gå på antalet varv en skiva snurrat. Den här är, så här runt halva året, förmodligen topp 3 i speltid. Medan du lyssnar själv kan du ju alltid läsa undertecknads intervju med huvudfiguren Jørn själv, och jag rekommenderar att du dessutom lyssnar noga på texten på låten Man Of The 80’s på “LIfe On Death Road” eftersom den liksom sammanfattar allt vad Jørn Lande står för och var han kommer ifrån inspirationsmässigt. Lämpligt, nu när en rock’n’roll-kung är tillbaka!