Kategoriarkiv: Skivor

Pathosray – Pathosray

ARTIST: Pathosray
TITEL: Pathosray
RELEASE: 2007
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: KissJocke

PATHOSRAY är ett band som rör sig i den hårdare delen av den genre som ofta kallas prog-metal. Sedermera finns då också inslag av den prog/symfoniska 70-talsrocken som inspirerat prog-metalgenren. Det är långa låtar med mycket tuggande av hårda riff, dubbla-baskaggar blandat med lugna stycken som domineras av piano/keyboard samt stämningsfull sång som kännetecknar PATHOSRAY. Men även en stor dos av klassisk metal kan skönjas vilket skalar av de mest utskällda delarna hos prog-metal banden: nämligen att den tekniska färdigheten hos varje instrumentalist prioriteras före låtarna och känslan. Hos PATHOSRAY är det först och främst låtarna som gäller.

Det självbetitlade albumet är Italienarnas debutalbum trots att de existerat ändå sedan år 2000, från början under namnet N.D.E. Bandet har hunnit finslipat sitt sound med hjälp av 3 demosar genom åren, bland annat den i Italiensk media hyllade ”Deathless Cresendo” från 2006. Bandet jämför sitt sound som en blandning av DREAM THEATER, NEVERMORE, SYMPHONY X, ELDRITCH och FATES WARNING.

Med sin direkta, varierade och tunga progmetal med en dos thrash kliver PATHOSRAY omedelbart in i elitdivisionen för sin genre och detta borde vara ett givet köp för alla som gillar tung klassisk Heavy Metal med proginslag. Bästa låt på skivan är utan tvekan 9-minuters låten The Sad Game som emellanåt påminner om det gamla ICED EARTH innan Matt Barlow tog över mikrofonen. Lite härligt BLIND GUARDIAN-doftande riff kan också avnjutas i The Sad Game.

Samtliga spår på skivan håller hög klass, värd att nämna förutom ovanstående The Sad Game är ändå den öppnande Faded Crystal som med lätthet hade passat in i DREAM THEATERs senaste album ”Systematic Chaos”. En annan favorit är den låt som bär mest progmetal-stämpel på sig Scent Of Snow.

Det är bara att börja mailbomba CDOn och Ginza så de tar hem denna skiva för den är ett givet köp.

Dismember – s/t

dismember2008ARTIST: Dismember
TITEL: Dismember
RELEASE: 2008
BOLAG: Regain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Malande metal i dödsens rike
Ren, rå, grundmurad och rak death metal utan några som helst flirtar eller sneglingar åt annat håll. DISMEMBER levererar musik som börjar på botten och gräver sig neråt.

DISMEMBER har ofta markerat sin trohet mot death metal-genrens grunder: Tio år efter bandets start, betitlade man 1998 års platta just ”Death Metal”, varken mer eller mindre. På bandets Myspace deklareras att ”så länge Dismember lever kommer dödsmetallen regera”. Att nu på tjugonde verksamhetsåret ge ut ett självbetitlat album är också en betryggande markering, att fansen inget mindre har att vänta än den erfarna dödsmetallmaskinen, trogen sina musikaliska rötter. ”100% old school Stockholm death metal. It´s pure Dismember” har sångaren Matti Kärki lovat.

Och lever nya albumet ”Dismember” upp till detta? Fred Estby lämnade bandet 2007. Därmed förlorade gruppen inte bara sin trummis, utan också sin producent och meste låtskrivare, tillika en av sina dittills två kvarvarande grundarna. Fansen undrade naturligtvis vad detta skulle innebära av förändringar i bandets musik och stil. Minimalt, vad jag kan se och höra. Tryggt kan man säga att soundet känns igen från tidigare plattor. Thomas Daun fyller imponerande bra Estbys plats bakom trummorna.

Malande gitarrer, malande trummor, malande growl. Och allt detta dödstunga malande resulterar i en sjuhelsikes mäld! Jag låter mig sugas med i malströmmen, nedåt, ständigt nedåt. Någon gång skickas gitarrerna upp i de högre sfärerna, t ex i To End It All, men snart nog är de tillbaka i malandet igen. No glory in blood, no honour in death. Tematiskt rör sig låtarna i det tunna spannet mellan dödsångest och utplåning, speglat i låttitlar som Tide Of Blood, Under A Bloodred Sky och inledande Death Conquers All.

Den som älskar ren death metal riskerar med Dismember inte att i sina öron få några obehagliga ”överraskningar” i form av melodiösa utflykter, o-growlad rensång eller andra oegentligheter. Nästan varje låt har blivit en favorit sedan plattan gått varm i spelaren ett tag nu, men Europa Burns och Tide of Blood sticker ändå ut lite extra. Helhet, är dock honnörsordet i det här fallet. Lyssning från start till mål rekommenderas å det varmaste.

/BiblioteKarin

Enslavement of Beauty – Mere Contemplations

eob2008ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: Mere Contemplations
RELEASE: 2007
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
”Bästa albumet 2007”, enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

ENSLAVENENT OF BEAUTYs senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. ”Mere Contemplations” är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat ”fucker” och ”sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt… Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret ”X and Moments” har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons ”X, The Library” och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet ENSLAVENENT OF BEAUTY tidigare. Redan 1999 kom ”Traces O’ Red” och ”Megalomania” utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från ”Megalomania” den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer ”Mere Contemplations”. Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin