Kategoriarkiv: Skivor

Agony Scene – Get Damned

ARTIST: AGONY SCENE
TITEL: Get Damned
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Blanksteg

Ilsket, brutalt och argt
2005 släppte AGONY SCENE sin andra fullängdare, ”Darkest Red”, på sitt andra skivbolag, Roadrunner Records, och jag älskar fortfarande varenda minut av detta smärtsamt brutala mästerverk. Trummorna är en av de största faktorerna till att jag alltför gärna lovprisar detta bandet, så det var med förfäran i blicken som jag läste att de bytt trummis. Det, plus att de  nu på sin tredje giv avverkar sitt tredje skivbolag gör att jag var lite smått skeptisk till Get Damned.

Hela skivan börjar med Barnburner, en låt som med sina körrop har mer hardcorekänsla än tidigare släpp. Denna känsla genomsyrar det mesta av plattan, särskilt första halvan. Men sjätte spåret, Rapture, har precis allt det där som gjorde förra skivorna så bra. Nästa låt, Deliverance, har ett riktigt ösparti en och en halv minut in,och såhär fortsätter det skivan genom. Efter några genomlyssningar har man upptäckt en hel mängd med både små och stora detaljer, en underbar breakdown här, en skön melodi där. Lyssna in the Opposition på tal om breakdowns, och en annan låt som måste nämnas är avslutande Old scratch som är enda låten där Michael Williams inte enbart skriker för full hals. Här blandas ren sång med det vanliga skrik som också är ett kapitel för sig. När hans rakbladsvassa stämma skär genom halsen låter det lika smärtsamt som ilsket. Detta är bra ord för att förklara hur musiken som helhet låter också.

Var det befogat att vara skeptisk mot denna metalcoreakt? På den frågan är jag väldigt tudelad. Det är inte riktigt lika bra som föregående skivor i mina öron, med mindre variation i sången, lite mindre metal och mer hardcore i musiken, men samtidigt låter det aningen mer ilsket, irriterat, argt, ja, kalla det vad ni vill, och lite mindre välpolerat.

Sammanfattningsvis tycker jag att ”Get Damned” är en mindre lättlyssnad, mer hardcoreaktig platta än tidigare skivor från AGONY SCENE. Mycket pondus och ilska färpackad i elva låtar som nästan alla klockar in runt tre minuter. Man skulle kunna säga att de inte har något för alla, däremot har de allt för någon, men denna någon är inte jag, men det är inte långt ifrån.

Pagan’s Mind – God’s Equation

ARTIST: Pagan’s Mind
TITEL: God’s Equation
RELEASE: 2007
BOLAG: Limb Music GmbH

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Inte sällan förknippar man Norge med black metal men norska PAGAN’S MIND följer inte det mönstret. Bandet släpper nu sitt fjärde album med titeln ”God’s Equation” och det är fortfarande progressiva toner med kopplingar till storheter som bland annat DREAM THEATER. De tidigare albumen och framförallt texterna har baserats på etiska frågor, alternativa filosofier och myter kring livet. Enligt sångaren Nils K. Rue, som står för texterna till stor del, har man velat ge en grundläggande överblick, utan några direkta svar. Detta för att lyssnaren ska tolka texterna själv. ”God’s Equation” är delvis ett konceptalbum men inte i den bemärkelsen att det är uppbyggt kring en historia utan snarare för att ämnena delar en röd tråd. Ämnen som inte bara behandlar människans ursprung utan även ursprunget av mycket annat.

Albumet kan sammanfattas med tre st ord: tungt, tekniskt och melodiskt. Det är väldigt varierande, utan att slutresultatet blir allt för spretigt. Detta är nog mycket tack vare den röda tråd som återfinns i texterna och återspeglas i musiken. Visserligen kräver skivan ett par vändor i skivspelaren men med varje lyssning upptäcker man något nytt och skivan sätter sig allt mer. Detta är ett album som växer med varje lyssning och förtjänar lite extra uppmärksamhet.

PAGAN’S MIND visar att de är duktiga musiker och fortsätter i samma goda anda som tidigare album utan att för den delen upprepa sig. Jag tycker att de har gjort ett starkt album med betydligt fler toppar än dalar. Många låtar har blivit personliga favoriter, men speciellt tre stycken måste nämnas: God’s Equation på grund av sin starka och härligt medryckande refräng, Alien Kamikaze med sitt tunga mittparti och vackra solo samt covern på David Bowies Hello Spaceboy där resultatet är originellt och riktigt lyckat.

All Ends – All Ends


All EndsARTIST
: All Ends
TITEL: All Ends
RELEASE: 2007
BOLAGGun Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Leo

Jag har sett fram emot detta debutalbum ända sedan sommarens Sweden Rock festival då jag lyckades se detta band live. Jag tyckte att ALL ENDS gjorde en bra premiärspelning på SRF trots den lilla scenen och att de fick en dålig speltid mitt på dagen i stekande sol.

ALL ENDS är härstammar från Göteborg och frontar med två sångerskor vid namn Emma Gelotte och Tinna Karlsdotter. Göteborgskopplingarna stannar inte här utan för att spinna vidare på det spåret så är Emma ”In Flames-Björns” syrra och bassisten Fredrik Johansson en före detta In Flames medlem. Föga överraskande känns gitarrljudet lite In Flames-likt, men där slutar nog liknelserna med In Flames. ALL ENDS är snarare ett rockband än ett metalband, trots de stundtals tungt riffiande gitarrspelet. De båda frontdamerna har starka och rena stämmor och sjunger nästan så likt varandra att det ibland är svårt att höra att det verkligen är två som sjunger.

Stilmässigt är det ganska okomplicerad tung rock och jag kan inte låta bli att dra liknelser till Evanescence eller kanske t.o.m. popartister som Kelly Clarkson då det går ner i tempo. Inget ont i detta utan det känns snarare som en frisk fläkt och lite omväxling till alla gotiska band med kvinnosång. Överlag sett så har ALL ENDS gjort en bra debutplatta med ett par toppar såsom singeln Wasted Life, Close My Eyes och balladen Just A Friend. Har man aldrig fastnat för de gotiska banden med kvinnosång och opera etc. så torde ju ALL ENDS med sitt mera tungrockiga sound träffa rätt hos de flesta rockers.

/ Leo