Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Accept – Restless And Live

Lämna en kommentar

ARTIST: Accept
TITEL: Restless And Live – Blind Rage Over Europe 2015
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska veteranerna ACCEPT har de senaste åren varvat upp och gått fullständigt bananas i sin nytändning med Mark Tornillo bakom mikrofonen. 3 starka studioalbum i form av “Blood Of The Nations”, “Stalingrad” och “Blind Rage” har gett dem möjligheterna att blanda ut klassikerna med nya starka spår i livesammanhang, och det fungerar väldigt bra. Precis som det fullständiga namnet på den här liveskivan antyder så är det just en kombination av det gamla (“Restless And Wild”) och det nya (“Blind Rage) som är det absolut bästa med skivan. jag gillar skarpt att ACCEPT vägrar falla tillbaka på enbart gamla meriter och dra runt med bara “Restless-Balls-Metal Heart”-eran. Inte för att det är svaga kort (tvärtom!), utan för att resultatet när klassiker som Son Of A Bitch följs av nyare höjdare som Pandemic och Dark Side Of My Heart blir spännande.

Ljudbilden på “Restless And Live” är riktigt bra, och man kan nog se detta som en “best of” snarare än ett riktigt livealbum. Det blir extra tydligt då man valt att mixa ner publikljudet mellan många av låtarna istället för att ge sken av att det är enda spelning som fångats. Ärligt kanske, men skivnörden i mig kan tycka att det är lite trist – jag vill ju bli lurad att jag är på konsert när jag spelar liveskivor…! Nu är dte en petitess i sammanhanget och något man glömmer bort över tiden man spelar den här. Fattas bara annat. Peter Baltes, Wolf Hoffmann, Mark Tornillo, Uwe Lullis och Christopher Williams serverar total 27 låtar ur ACCEPTS låtkatalog med en glöd och en kompetens som gör hela dubbelskivan till en fröjd. Hoffmanns låtskrivarkapacitet framstår som en av de starkaste i hårdrockshistorien när pärlband efter pärlband radar upp sig. Man liksom inte ens räkna upp de starkaste spåren i låtlistan i en recension som den här av rädsla för att utesluta riktiga ess.

Du får kolla in “Restless And Live – Blind Rage Over Europe” på egen hand. Du kommer inte att bli besviken, det är ett löfte!

Skivor

Armored Saint – Carpe Noctum

Lämna en kommentar

ARTIST: Armored Saint
TITEL: Carpe Noctum
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det första man får konstatera med den här skivan är att titeln är smått genialisk. “Carpe Noctum”, fånga natten – på en liveplatta? Briljant i all sin enkelhet. Och det är just enkelheten och det okomplicerade som är receptet på den här given. 8 låtar, kort och koncist och utan krusiduller. Los Angelesbördiga ARMORED SAINT har passat på att föreviga sitt gig på Wacken 2015, och sin egna headlinespelning i Aschaffenburg (Tyskland, som du ser på namnet…) i samband med det. Resultatet är detta. Och det gungar rätt skönt.

ARMORED SAINT spelar smart på sina starka kort. Jonh Bush har en karakteristisk röst och sjunger jäkla bra live, låtarna har ett sväng som är stundtals lite tillbakalutat och passar ganska bra live – och bandet har kul. Man kan nästan höra Joey Veras, Jeff Duncans och bröderna Phil och Gonzo Sandovals spelglädje. Man blandar också rätt skönt från senare releaser och gamla trotjänare. March Of The Saint står sida vid sida med Win Hands Down. Personligen hade jag gärna sett mer från 2010 års “La Raza” eftersom jag gillar den plattan, men man får hålla tillgodo med Left Hook From Right Field. I övrigt är det mycket nostalgi som gör att skivan passerar fort fram, har man haft bandets vinylskivor i skivbacken hemma så minns man omslag och bilder (“Raising Fear” är nog det omslag som ligger främst i undertecknads pannlob…) och en annan svunnen tid. Det är lite som hela skivan, det vill säga… mysigt. Okomplicerat.

“Carpe Noctum” går knappast till historien som världens bästa liveskiva, ungefär som ARMORED SAINT aldrig blev världens största band – men det är lik förbaskat väl värt tiden och väldigt trevlig lyssning. Fånga natten!

 

Skivor

John Garcia – The Coyote Who Spoke In Tongues

ARTIST: John Garcia
TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…

Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat “rock ‘n’ roll.)

Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på “The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?

Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.

Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska “The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?

Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!