Kategoriarkiv: Skivor

Aiden – Conviction

Aiden-ConvictionARTIST: Aiden
TITEL: Conviction
RELEASE: 2007
BOLAG: Victory

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Holma

AIDEN trampar på i de fotspår MY CHemical ROMANCE börjat göra mer tillgängliga för gemene man. Vi snackar alltså manliga heroin-chics med en ansenlig mängd Misfits-estetik och därtill ett ansenlig mängd självskärande tonårsångest.

Det är mycket möjligt att yours truly börjar bli grinig, tro mig dock då jag med handen på hjärtat säger att jag har ingenting mot ovanstående inriktning, men det här hade kunnat varit fantastiskt mycket bättre med mer attityd och aggresion. Visst, det händer att Holma nickar gillande till vissa låtar (Teenage queen har ett trevligt driv, och visst hade Hurt me kunnat platsat på valfri AFI-platta), men det känns lite som att AIDEN är ett av dessa producerade band som å ena sidan gör allt för att se poppigt självmordsbenägen ut, men sedan skrattar hela vägen till banken då världens emokids handlar CDn för att låsa in sig och läsa texterna. Mindre kajal och fetare riff så stiger betygen, melodierna finns där för det mesta.

/Holma

Poverty’s No Crime – Save My Soul


ARTIST
: Poverty’s No Crime
TITEL: Save My Soul
RELEASE: 2007
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Wassenius

POVERTY’S NO CRIME är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
”Save my soul” är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break The Spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The Key To Creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The Torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som RUSH och PINK FLOYD finns här, men även DEEP PURPLE och BLACK SABBATH smyger fram stundtals. David Gilmour hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga MARILLION-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (STRATOVARIUS). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save My Soul samt underbart sköna och mångfacetterade From A Distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break The Spell igen, en maffig och värdig avslutning.

 

Paragon – Forgotten Prophecies

ARTIST: Paragon
TITEL: Forgotten Prophecies
RELEASE: 2007
BOLAG: Remedy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Leo

Dessa tyska herrar har tydligen lirat metal i över 15 år och det är först nu som jag snubblat in på ett av deras alster. ”Forgotten Propechies” är PARAGONs 8:e och senaste platta och utan att veta något om deras tidigare plattor så anar jag att de alltid lirat i samma powermetal stil genom åren. Musiken är tempofylld med tunga gitarrer och med en ren och kraftfull pipa på sång. Plattan är riktigt välproducerad med fett ljud och varierade låtar.
Närmaste liknelser som dyker upp i mina tankar är ICED EARTH, ANNIHILATOR och stundtals låter det banne mig lite likt MANOWAR också. Måhända så tillför inte PARAGON något nytt och revolutionerande till genren, men på” Forgotten Prophecies” lirar de bra och varierad heavy/power metal så som det ska låta och det duger gott åtminstone åt undertecknad.

Favoriterna:

Arise – Skön låt som för mina tankar åt ICED EARTH (Something Wicked eller Burnt Offerings).

Halls Of Doom – grymt gitarrspelande och liknelser åt ICED EARTH igen.

Face Of Death – Tempofylld med elakt bra sång och skön refräng.

Agony – Plattans längsta och bästa låt, som inledningsvis låter otäckt likt en viss Halford låt, råtungt men som sedan skiftar tempo. Grym låt och klar fullpoängare!