Kategoriarkiv: Skivor

Kragens – Infight

ARTIST: Kragens
TITEL: Infight
RELEASE: 2007
BOLAGLocomotive Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan “alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet “Dying in a Desert” kom 2004 och året därpå “Seeds of Pain”. Årets skiva, “Infight”, är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. “Trummaskinen” Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of god, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman “The Blue World”, där bläckfiskliknande monster med benämningen “Kragens” sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till “Infight”.

/BiblioteKarin

Aborted – Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture


ARTIST
: Aborted
TITEL: Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Okej – låt mig slå fast redan från början – den här plattan är en riktig höjdare!
Aborted var ett av förbanden till Behemoth på The Rock i Köpenhamn. Det bandet levererade på scen var väldigt bra – Aborted på platta gör mig inte mindre imponerad av denna belgiska death/grind maskin. För det finns rejält mycket att gilla med senaste släppet.

Produktionen står Tue Madsen för och den är precis så bra som den brukar vara när dansken har hållit i spakarna. Proddaren står även för samplingarna, vilka märks utan att störa, plus keyboardliret. S&A:AMO är en ambitiös platta, med komplicerade låtar – det byts taktart och tempon som på en fem-öring. Trots detta är det tydligt var bandets rötter ligger – grindcoretakterna sitter som en smäck och det finns gott om riktiga rensarpartier, dödsmetallens furiösa gnidande på strängarna samt det våldsamt kompetenta trumliret kompletteras av ett growlande av sångaren Svencho som torde göra flera dödsrosslare avundsjuka. Ovanpå detta har Aborted en väldigt väl utvecklad känsla för melodi – jo ni läste rätt – man låter dock inte detta komma i vägen för en galopperade aggression utan melodierna kommer mest fram i väldigt snygga gitarrharmonier.

Som om detta inte räcker har man tagit in några roliga gästartister: Jeff Walker från Carcass kommer in och vrålar sig sönder och samman på två låtar, ”An Odious emanation” och ”A Methodical Overture”, Henrik Jacobsen (ex-Hatesphere) bänder strängar på ”Underneath Rorulent Soil”, men den som är bäst av gästartisterna är Jacob Bredahl (ex-Hatesphere) som levererar ett growl från helvetet på ”Avenious”.

Allt som allt ger detta en platta där det finns tillräckligt med matig death/grind matning för att den i stort sett skulle bosätta sig i min stereo under en veckas tid.

 

Apocalyptica – Worlds Collide

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, “Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

“Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.