Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Denner/Shermann – Masters Of Evil

Lämna en kommentar

imageARTIST: Denner/Shermann
TITEL: Masters Of Evil
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller traditionell heavy metal från Danmark brukar alltid King Diamond och MERCYFUL FATE nämnas.

Gitarristerna Michael Denner och Hank Shermann med ett förflutet i sagda verkligt klassiska band begår med “Masters Of Evil” fullängdsdebut med sitt eget band med bland andra Snowy Shaw som medmusiker.

Jag förväntade mig en rifftornado av stora mått, mängder av falsettvrål och smattrande baskaggar – och i dessa hänseenden blir jag verkligen inte besviken. Lägg till lite skönt mässande på latin i Son Of Satan och jag misstänker att de av er som gillar herrarnas tidigare eskapader kommer att uppskatta även detta.

Lika klassiskt som “Don’t Break The Oath” eller “Melissa” är det såklart inte, men det sprutar ju hantverksskicklighet ur rätt många porer när det gäller det här bandet för att det ska funka till stora delar.

Jag skulle tro att om du gillar denna typ av metal mer än jag så kommer du att dela ut ett betyg snäppet högre än den betygssexa “Masters Of Evil” får av mig.

Produktionen är bra – gitarrerna premieras såklart men övriga musiker kommer fram bra. Lite extra kul är det att höra Snowy Shaw bakom trummorna. Det liras med stor spelglädje och ackuratess vilket bara det är ett skäl att kolla in plattan som väl fyller sin plats inom denna typ av heavy metal.

Skivor

C. B Murdoc – Here Be Dragons

Lämna en kommentar

Here Be DragonsARTIST: C. B Murdoc
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 2016
BOLAG: ViciSolum

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills för en vecka sedan var jag ovetandes om C. B MURDOCs existens. Direkt efter att jag fått promon så gick jag in på Metal Archives och såg då att ingen mindre än Thomas Haake från MESHUGGAH hade rekommenderat folk att kolla in bandet. Och, såklart, tänkte jag spontant att om Haake rekommenderar ett band så kan det inte vara helt genomuselt.

Och det är inte C. B MURDOC heller. Tvärtom är de riktigt bra. Gillar du rejält tjocka gitarrmattor och meckighet så är jag övertygad om att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Gitarristerna Christian Alsing, Kim Wennerström och Fredrik Boëthius Fjärem är helt suveräna på att sjuda upp en riffstorm av verkligt episka mått. När det görs så skickligt som i exempelvis The Green som har ett helvetiskt driv som fångar uppmärksamheten direkt, men också ett helt suveränt sväng, då är det inte svårt att imponeras av C. B MURDOC.

Den dova brutaliteten i produktionen signerad Sverker Widgren (DEMONICAL och DIABOLICAL bland annat) passar låtmaterialet som hand i handske. Bra att även basen trakterad av Thomas Hellgren går igenom.

Jag skulle också vilja säga något om Carl-Gustaf Bäckström på trummor. Hans spel finns att avnjuta på SECTUs bägge skivor, och jag blev rent lyrisk när jag såg att han även är medlem i C. B MURDOC då hans spel alltid har imponerat på mig. Distinkt spel, med tillräckligt mycket extramumma även ifall det alltid liras för låten, får mig ofta på fall.

Gillar du riffstinn metal med lite extra skruv och tyngd så vågar jag påstå att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Det minsta du kan göra är att kolla in skivan när den släpps officiellt den 24 juni.

Skivor

Whitechapel – Mark Of The Blade

Lämna en kommentar

imageARTIST: Whitechapel
TITEL: Mark Of The Blade
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

WHITECHAPEL, som såklart har tagit sitt namn efter det område i London där Jack The Ripper begick minst 5 mord på 1880-talet, har under sin karriär blandat och gett med varierande resultat. Jag var direkt missnöjd med föregångsskivan till nu aktuella “Mark Of The Blade”, och egentligen var jag inte alls sugen på att recensera den. Men av någon anledning, kanske främst snacket om att bandets sångare Phil Bozeman i en låt använder det mest oerhörda ett band som sysslar med deathcore kan använda – rensång, bestämde jag mig ändå för att köra.

Har bandet mesat till sig? Nä, det kan jag inte säga. Det är fortfarande rejält gitarrtätt (bandet har tre gitarrister) och de varierar sig numera bra mellan väldigt feta riffmattor och bra melodier. Här skiljer sig bandet inte från de två senaste skivorna. Men faktum är att det är när bandet faktiskt frångår sin genres konventioner som det blir riktigt bra.

Rensången i Bring Me Home gör sitt till, men även utan denna är det en riktigt bra låt, fylld med vemod och rejält känslomässig. Och jag köper den rakt av då bandet verkligen har jobbat fram en stringent stark låt. Likadant är det med instrumentala Brotherhood där bandets tre gitarrister Ben Savage, Alex Wade och Zach Householder får kliva fram och verkligen briljera i en lika mäktig som vacker låt. Efterföljande Dwell In The Shadows golvar mig totalt med sitt oerhört fina sväng som minner en hel del om hur PSYCHROPTIC låter i sina bästa stunder (och de är ju många!), och låter trummisen Ben Harclerode visa upp fint arbete på bastrummorna. Nu kanske ni undrar – hörs basen? Jajemänsan! Inte för att Gabe Crisps spel handlar om att lira rundor runt resten av bandet, men det är alltid bra om basen hörs om ni frågar undertecknad.

Avslutande Decennium (som härleder sin titel till att WHITECHAPEL startade 2006. Fyra originalmedlemmar är kvar i bandet. Bara en sån sak) är även den en bra låt.

WHITECHAPEL uppfinner inte hjulet på “Mark Of The Blade” men revanscherar sig rätt ordentligt från “Our Endless War”. Gott så.