Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Caliban – Ghost Empire

Lämna en kommentar

Caliban - Ghost EmpireARTIST: Caliban
TITEL: Ghost Empire
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

En smekning snarare än en käftsmäll

Tyska CALIBAN är nu inne på sitt 17:de verksamhetsår och efter ett uppehåll åren kring decennieskiftet och återkomsten med “I Am Nemesis” 2012 släpps i år bandets nionde album. “Ghost Empire” består av 48 minuter och 12 spår. Lyriken är på engelska utöver ett spår som, liksom på förra plattan, framförs på modersmålet. Låtmaterialet är inte dåligt, framförandet kompetent och i det stora hela mycket CALIBANskt men tyvärr inte heller särskilt roligt och inget som riktigt förmår skaka om.

Det är väldigt mycket “emo metal” över det hela, och 30 SECONDS TO MARS är det band som mest återkommande dyker upp i tanken vid lyssning (refrängen i yOURe song och inledningen på Good Man är två exempel bland många). Jag gillar Jared Letos band, men låt 30 SECONDS sköta det de är bäst på, och låt CALIBAN vara det CALIBAN som tidigare fått mig att vilja rusa ut på gatorna, sparka in en dörr(nåja) eller i alla fall på något sätt agera. Hockeykörerna signalerar mer “heja, heja!” än het ilska. Allsångsfaktorn går bortöver all rimlighet i en låt som Chaos – Creation.

Bäst är skivan i andra fjärdedelen, med spår som Wolves and Rats – vilken uppvisar fina likheter med fantastiska We Are The Many från “I Am Nemesis” – samt tyskljudande nebeL och ilsket bittra I Am Ghost. Sen kommer en halvsåsig Devil’s Night följd av en gladrolig yOURe Song:

This is your song – this is our song
We’re flesh and bone, so sing along
Oo-a-a-a-a-a-o, oo-a-a-a-a-a-o…

Där någonstans försvinner mitt intresse och min koncentration helt, och resten av spåren vill liksom aldrig fastna riktigt, hur många varv jag än låter skivan gå. Jag ruskas knappt ens om av hawaii-gitarren som, helt omotiverat känns det, inleder Cries And Whispers (mer nödrim stundar: “I can’t feel my aching heart – Everything has fallen apart”).

“Bandet är som bäst i sina argaste stunder” skrev jag om “I Am Nemesis” (2012) och det är som en stor del av den glöden har falnat. Visst hör jag en viss upprördhet lite här och då, men det saknas helig vrede, den där ilskan som tycks kunna försätta berg. Och visst finns det en hel del som är bra på “Ghost Empire”, men tyvärr är det framför allt det mindre bra som lämnar spår i minnesbanken. Så, även fortsättningsvis blir det ganska säkert “I Am Nemesis” eller annat tidigare material som åker in i spelaren när behovet av uppror och CALIBANsk urladdning pockar på. Inte “Ghost Empire”.

Skivor

Alpha Tiger – Beneath The Surface

Lämna en kommentar

ARTIST: Alpha Tiger
TITEL: Beneath The Surface
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är kul med skivor som tvingar undertecknad att faktiskt revidera sin uppfattning om en viss subgenre. Prick så är det med ALPHA TIGERs ”Beneath The Surface” som med mycket övertygande låtar får mig att tänka att det kan finnas guldkorn även inom powermetallen.

Det enda bandet jag med emfas har hävdat har något att erbjuda inom denna extremt tjo- och tjimmiga gren av metallträdet var HELLOWEEN under åren då Kiske var med i bandet. ALPHA TIGERs musik klingar otroligt synkroniserat med sina landsmäns. Släng in lite inspiration från AVANTASIA och IRON MAIDEN och du kommer rätt nära hur bandet låter.

Och det är faktiskt så att jag ser otroligt mycket fram emot att se bandet på Wacken i sommar för att se om de är lika bra live som på platta. I synnerhet är jag sugen på att höra om sångaren Stephan Dietrich klarar av de där extremt höga tonerna som han avlossar ständigt och jämt på plattan.

Själva spelskickligheten är inget ALPHA TIGER har problem med. Visst, de ligger inte på DRAGONFORCEs nivå, men å andra sidan kan tyskarna skriva låtar som avfärdar DRAGONFORCEs dito med lätthet. För det är sprängfyllt med bra låtmaterial på ”Beneath The Surface”. Förutom det i vanlig ordning fullständigt onödiga introt (när ska band fatta att det är en styggelse?) så bjuder samtliga låtar på verkligt imponerande verkshöjd. Jag märker att jag faktiskt tar bandet på allvar – och det är ett stort erkännande från undertecknad ska ni veta – vilket har resulterat i en sådan mängd lyssningar att jag har svårt att tro att med undantag från ”Keeper Of The Seven Keys part II” så har ingen powermetalplatta fått samma cirkulation i anläggningen som ”Beneath The Surface”.

ALPHA TIGER har helt enkelt lyckats skapa en skiva som bjuder på powermetal med substans – en ganska stor bedrift om ni frågar mig – och visar på ”Beneath The Surface” att de verkligen är ett band att räkna med. Det ska, faktiskt, bli mycket intressant att se vad bandet lyckas åstadkomma på nästa platta.

Skivor

Behemoth – The Satanist

Lämna en kommentar

BEHEMOTH "The Satanist"ARTIST: Behemoth
TITEL: The Satanist
RELEASE: 2014
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Nu kunde man på allvar tro på talesättet att “fan har gått och blivit religiös på gamla dar”! Eller i det här fallet är det BEHEMOTHs frontman Nergal, som använder ett helt batteri av referenser till kristen tro och ritual i nya albumet “The Satanist”. Albumets inledande spår annonserar jordens undergång med Blow Your Trumpets Gabriel, syftande på ärkeängeln som blåser i sitt horn och förkunnar den yttersta domens dag. Gabriel startar därmed BEHEMOTHs mässa som 44 minuter och och nio spår senare avslutas med den “frikyrkojublande” O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med titlar såsom (i min översättning) Svart mässa, Bed för oss Lucifer och Amen.

Det som fäster först vid de inledande lyssningarna är de mer melodisk styckena i låtlistan – ja, du läste rätt, jag skriver faktiskt BEHEMOTH och melodiskt i samma mening. Allt är ju relativt, men inledande förstasingeln Blow Your Trumpets Gabriel tillsammans med titelspåret The Satanist och avslutande O Father O Satan O Sun! är både melodiösa och riktigt svängiga, med extreme metal-mått mätt i alla fall. Fortfarande är dessa spår tre av favoriterna på albumet, vilket sedermera med alltfler lyssningar avtäcker alltmer av det typiskt behemothska soundet och den musikaliskt exceptionella skickligheten. Bestar som In The Absence Ov Light och Ora Pro Nobis Lucifer drar rysningar längs min ryggrad och jag är verkligen “blown away” av detta.

I jämförelse med det förra mästerstycket från den polska kvartetten, “Evangelion” (2008), är “The Satanist” kanske mindre perfektionistisk, mindre “elitistisk”, om uttrycket ursäktas, men i gengäld mer dynamisk, förmedlar mer stora känslor och faktiskt djup innerlighet. Frontmannen Adam “Nergal” Darski fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. Och resultatet är något som är fyllt både med extrem musikalitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik, och samtidigt med stor intimitet. Infernos trumspel är, som alltid frestas jag att säga, överväldigande exakt. Att i detalj berömma musikernas yrkesskicklighet måste jag överlåta åt någon som bättre är skickad för det, men det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge.

Jag är övertygad att BEHEMOTH år 2014, på sitt tjugotredje verksamhetsår och med sitt tionde studioalbum “The Satanist”, kan göra det kräsnaste av sina fans tillfreds, samtidigt som bandet med detta album har en möjlighet som kanske aldrig förr att nå ut till fler och nya fans, musikälskare i allmänhet och hårdrockare i synnerhet.

Till BEHEMOTHs “The Satanist” utdelar jag, för först gången någonsin för ett album, betyget 10 av 10. Detta är ren musikalisk magi.