Kategoriarkiv: Skivor

Avatar – Black Waltz

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n “Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare “Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, “Schlacht” 2007 och det självbetitlade “Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet “Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet “Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…

Abigail Williams – Becoming

AbigailWilliams2012ARTIST: Abigail Williams
TITEL: Becoming
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Norge har haft en stor betydelse på dagens black metal-scen, vilket är väldigt påtagligt i ABIGAIL WILLIAMS musikaliska uttryck. Stundtals glömmer man helt bort det faktum att bandet faktiskt hör hemma i Los Angeles, USA. Sluter du ögonen kan du nästan se ett typiskt nordiskt skogsbetäckt vinterlandskap istället för en strand med svajande palmer. Den utveckling som inleddes på förra given ”In The Abscence Of Light” har dragits till sin spets på nya alstret ”Becoming” med en mer primitiv ljudbild, enklare låtkonstruktioner, keyboarden har fått ännu mindre utrymme och ett kraftigt reverbljudande growl.

”Becoming” bandets tredje giv inleder starkt med låten Ascension Sickness. Elegant uppbyggd med en snygg inledande akustisk melodi varvat med matande gitarriff och furiösa trummor. De fem följande spåren kommer tyvärr inte upp i dessa kvalitéer. Trots att det finns ett fåtal mäktiga passager och då främst i avslutande sjutton minuters eposet Beyond The Veil känns merparten av albumet oinspirerande och som en enda lång transportsträcka.

Det tenderar ofta att gå till överdrift när man skall försöka framstå som så ”true” som möjligt. Detta uttryck som har fått en ganska säregen betydelse just i black metal-sammanhang. Inom alla ytterligheter vad det nu må vara har en benägenhet att dra till sig alla möjliga sorters kufar. Original som gör allt för att leva upp till den bild som de vill förmedla. Typiska exempel som att använda den sämsta micken studion har att erbjuda under en inspelning. Bo i en koja i skogen i ett helt år innan inspelningen för att komma närmare naturen och komma i rätt sinnesstämning. Eller vad sägs om att gräva ner sina scenkläder i marken innan en livespelning för att utstyrseln skall få den där rätta dödsodören. Det finns otaliga historier som nästan får en komisk lyster över sig men ack så imponerande vad folk är villiga att genomgå för att leva upp till myten. Nu kan inte ABIGAIL WILLIAMS anklagas för att var alls så extrem som många av sina influensrika föregångare. Däremot gillar jag inte det uttryck som bandet anammat i och med ”Becoming”. Produktionen är för kaosartad, den finess som fanns i låtskrivandet tidigare är som bortblåst och detta på bekostnad av helhetsintrycket. Jag gillade förra given ”In The Abscence Of Light” skarpt och den cirkulerar fortfarande periodvis i skivspelaren, därför känner jag således en stor besvikelse då ”Becoming” inte ens spelar i samma liga.

/Henrik Nygren

Aborted – Global Flatline

Aborted2012ARTIST: Aborted
TITEL: Global Flatline
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Ett multinationellt band skulle man kunna kalla ABORTED, då medlemmarna härstammar från länder som Belgien, Frankrike, Israel, Storbritannien och USA. Bandet har bytt medlemmar ganska frekvent sedan starten 1995, därav är enda kvarvarande originalmedlemmen Sven de Caluwé på sång. ABORTED har ett högt anseende inom death metal- men även grindcorescenen och har därmed växt fram till ett av kugghjulen inom dessa med sitt kompromisslösa mangel.

Jag får erkänna att mina tidigare erfarenheter av ABORTED är bristfälliga, dock minns jag tydligt att de gjorde ett bestående intryck och att jag var duktigt imponerad när jag såg dem live, förband till BEHEMOTH på The Rock i Köpenhamn för några år sedan. ”Global Flatline” studiogiv nummer sju, inleder med Omega Mortis ett kort spökliknande intro bestående av röster som informerar om en annalkande epidemi. Hursomhelst är introt väldigt effektfullt och ger en ångestladdad stämning, lite samma känsla som genomsyrar filmen “The Road”. Efterföljande titelspåret är ren uppvisning i hur man snickrar ihop en låt i death-/grindtappning. MORBID ANGEL-influenserna är påtagliga, jag tänker främst på det långsamma släpande riffandet med typiska gitarrstämmor, ackompanjerat av dubbla baskaggar. Detta varvas med tvåtakt, blastbeats, riffande i världsklass samt growl av varierande art.

The Origin Of Disease fortsätter i samma tappning och imponerar nämnvärt, andra låtar som måste nämnas är Coronary Reconstruction med sitt egensinniga låtarrangemang samt Our Father, Who Art Of Feces, klockren titel och en refräng som sitter som en smäck. ”Global Flatline” ger ett genomarbetat intryck, då inte en enda av de tretton spåren ger en känsla av utfyllnad. ABORTED kompletteras av Eran Segal och Mike Wilson på gitarr, J.B Van Der Wal på bas samt Ken Bedene på trummor, som för övrigt har ett förflutet i det amerikanska bandet ABIGAIL WILLIAMS. Det finns verkligen ingenting att anmärka på när det kommer till själva trakterandet av instrumenten, framförandet är klanderfritt. Inte heller produktionen som är signerad Jacob Hansen finns det något att klaga på, distinkt men med en kvarvarande dynamik och djup i ljudbilden.

Det är få band inom Death-/grindgenren som imponerar på mig, och då menar jag inte själva musicerandet i sig utan låtskrivandet. Framförallt för att det verkar vara ett ändamål i sig att stapla det ena tekniska riffet efter det andra, snarare än att fokusera på att skriva minnesvärda låtar. Men även att väva in melodier i manglandet för att ge ytterligare dimensioner till musikskapandet. Det finns naturligtvis undantag och jag tänker bland annat på NECROPHAGIST samt THE FACELESS. ABORTED tillhör givetvis denna kategori, vilket de visar prov gång på gång under ”Global Flatline”. Detta året inleder starkt och då det är ett antal favoritband som väntas släppa nya plattor under årets gång, blir det nog inget lätt uppgift denna gången heller att sammanställa en årsbästalista.

/ Henrik Nygren