Etikettarkiv: 2009

Hypocrisy – A Taste Of Extreme Divinity

hypocrisy2009ARTIST: Hypocrisy
TITEL: A Taste Of Extreme Divinity
RELEASE: År
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

HYPOCRISY serverar en extremt melodiös anrättning
Med HYPOCRISYs nya giv, “A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet “Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare � och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed  (Filled whith fear) som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till “A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

– Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?
-Tack, gott.

/BiblioteKarin

Intervju: Andreas Joelsson från IGNEOUS HUMAN


IGNEOUS HUMAN är ett nytt bandnamn i årets albumutgivning, även om mannarna bakom namnet inte är nya inom metalscenen. Med albumet “Pyroclastic Storms”, som släpps nu i dagarna, gör bandet sin skivdebut. Plattan har recenserats, och hyllats, tidigare här på Werock och vi fick nu även chansen att få några ord med sångaren i bandet, Andreas Joelsson. Jag undrar naturligtvis hur det känns just nu när plattan ligger klar för utgivning. Och att det är rätt spännande håller Andreas med om.

-Det känns jävligt kul. Att äntligen få se detta alster i dagens ljus. Med tanke på de recensioner som jag läst verkar folk fatta att den är jävligt bra dessutom. Sen har det väl inte landat riktigt heller att skivan äntligen är ute, men det kommer väl när man ser den dyka upp i skivdiskar och dylikt.

Som band har IGNEOUS HUMAN funnits endast något år och nu ligger plattan klar för skivdiskarna. Andreas berättar om hur processen har gått framåt, hur musikskapandet gått till och bandet har utvecklats.

-Musiken har skrivits under inspelningsprocessen i Surroundworks studio. När vi påbörjade inspelningen bestämde bandet tillsammans med producenten Clas Sjöstrand, att han skulle få fria händer att utveckla det låtmaterial vi hade. Det var nog ingen av oss som då insåg att det skulle betyda en sådan stor förändring i musiken. Inte Classe själv heller, tror jag. Han skrev om alltihop. Men jag är glad att förändringen blev så stor, det har gett bandet en tydlig musikalisk identitet. Att förändringarna blev för stor för vår före detta gitarrist och låtskrivare (“CurghA” i GAPHIA, Werocks anm.) är bara att konstatera, och man kan säga att det inte bara är musiken och albumet som har skapats i studion, utan att hela bandet har “blivit färdigt” under processen.

-Referenserna och influenserna för musiken är oändligt många. Vi bestämde tidigt att vi ville försöka göra något helt annorlunda. Alla i bandet har olika smak, lyssnar på allt från PANTERA till DREAM THEATER, GUNS N’ ROSES och B.B KING. Och att Classe som producerat skivan har helt andra influenser, som till exempel LED ZEPPELIN, har blivit en annan betydelsefull inspirationskälla för oss.

-Också de flesta texterna har tillkommit i studion. Jag och Classe har suttit framåt småtimmarna och bollat idéer. När en låt blivit klar, fick vi ändra om i textinnehållet efter den känsla vi fick av låten ifråga.

Även om IGNEOUS HUMAN har verkat tillsammans som band under en kortare tid, har några av bandmedlemmarna musicerat ihop sedan länge, och jag undrar vad musikerna tagit med sig från det forna bandet GAPHIA. Och hur bandets två nytillkomna gitarrister har påverkat IGNEOUS HUMANs sound.

-Det är stor skillnad på IGNEOUS HUMAN och GAPHIA. GAPHIAs musik höll fritidsgårdsnivå, nu har vi blivit omskrivna som årets svenska metaldebut – det är ganska långt där emellan. I GAPHIA hade vi inga solon, väldigt mycket tugg och det var inte så melodiskt. IGNEOUS HUMAN är melodiskt, vi har grymma solon och vi låter mycket bättre. Erfarenhet har man väl tagit med sig, inte så mycket mer än det.

-Det stämmer också att några låtar kom till under GAPHIA-eran. Men de är omgjorda och texterna är annorlunda. För mig som varit / är delaktig i båda banden är det en markant skillnad på ursprungsmaterialet och det material som är med på skivan. Vi har två jävligt kompetenta gitarrister nu. Det är mycket som är med på skivan som vi inte hade kunnat göra tidigare.

-Våra gitarrister har helt olika bakgrund, men kompletterar varandra sjukt bra. Gitarrist-egon till trots, hehe. Daniel Persson är ett klassiskt metal-head med rötter i thrash och death metal. Ewo Solvelius är skolad musiker och har jobbat med allt från att vara musiklärare till att spela 80tals-hårdrock och klassisk musik. Daniel är snabb som en jävla hackspett i handen och en klippa för oss. Ewos och Classes frenetiska samarbete under inspelningen, gav skivan sin slutliga musikaliska prägel.

Bandnamnet kan vara något av en språklig gåta och Andreas blir rent av filosofisk när han utvecklar den djupare innebörden av namnet, och förklarar hur låttitlarna på albumet kan sägas spegla utvecklingen av bandet till vad det är idag.

-“Igneous” kan ha flera betydelser, från latin översätts det “av eld” och från engelska som “vulkanisk”. Här återkommer vi till konceptet som växte fram under inspelningen när bandet – precis som musiken – förvandlades och blev färdigt. Och det är just förvandlingen, den tuffa resan och det hårda arbetet som ligger till grund för konceptet. “Igneous Human” står för allt vi klarat av att ta oss igenom… som låttexten i titelspåret antyder “Like a virus we will survive”. Det finns inga gräl, personliga motgångar eller tuffa utmaningar som kunnat splittra det här bandet. Vi har blivit vilseledda (Decived), vi har satsat mycket, känt hat och frustration (Hate, You Better Be Dead). Vår värld har satts i gungning (Quake), vi har varit tvungna att ta konflikter och säga vår mening (Mute). Visst har det har varit smärtsamt (Tears, Redemption) att “föda” ett band på det sättet (Birth), men samtidigt har det vart en rolig resa som man inte riktigt kunnat kontrollera (Demonride).

En grupp människor som kan ta sig igenom en sådan här resa skulle nog kunna ta sig igenom ett vulkanutbrott också, typ. Våra scenkläder, foton och profil, allt är tänkt att återspegla att det är vi som står kvar när resten av jorden gått under. Det har varit lite som att göra “Robinson”, men det finns ingen ensam segrare, utan alla i bandet har blivit stärkta.

Vi övergår till att prata om spelningar, tidigare och i framtiden. IGNEOUS HUMAN var förband för legendariska dödsmetallarna ENTOMBED förra hösten.

-För min egen del var ENTOMBED ett band jag började lyssna på tidigt när jag fick upp öronen för hårdare musik. ”Wolverine Blues” är ju alldeles förträfflig, för att nämna en ENTOMBED-platta.

– Alla spelningar vi gjort har varit speciella på sitt egna vis. Vi har inte haft möjlighet att spela utomlands än, men jag är rätt så säker på att vi kommer att få komma ut och spela för alla tokiga jävlar runt om i världen…

För att gå från bandet till det mer personliga planet frågar jag Andreas vad han personligen har för inspiratörer och förebilder, som sångare och musiker, och vilka låtar på debutskivan som betyder allra mest för just honom.

-Jag får inspiration från alla band i min skivsamling + mig själv. PANTERA är lite av husgudar här, jag diggar Phil Anselmos röst.

-Titelspåret på albumet tycker jag blev fördjävla bra. Rytmiken i den tycker jag om. Quake betyder också mycket. Det var låten som gjorde plattan klar under en intensiv helg. På fredagen fanns tre riff och en grundidé, på söndagen en färdig mix, som sedan mastrades på måndagen. Och visst, slänga ihop en låt på en helg kan väl många göra… men att arra, lägga trummor, gitarr och bas, skriva text, lägga sång och mixa, och dessutom få ett så bra resultat – en jävligt bra låt – kändes skitkul! Stämningen i låten sammanfattar stämningen under hela processen med skivan.

Ja, ‘Quake’ är också en av mina favoritlåtar på albumet. Andreas skrattar sedan gott åt hur jag missuppfattat en uppgift på nätet om att han skulle lära ut growl-teknik åt ungdomar… Vi lämnar det och övergår till hur närmsta framtiden ser ut för bandet. Och vad som väntar på längre sikt.

-Jag hoppas att det blir spelningar lite här och var. Även vår huvudstad vore ju kul att förära en visit. Det jobbas på det precis nu. Så det är bara att hålla ögon och öron öppna för vad som komma skall. Sen är väl tanken att vi ska ha ett releaseparty inom den närmsta tiden. Men det är lite strul med att hitta ett bra ställe som är ledigt. Dit är ni alltid välkomna för att avnjuta lite öl och skön musik.

-Diskussioner om en nästa platta är redan på tapeten. När exakt vet jag inte… Först vill vi ut och spela, det är nog bara Classe som är sugen på att sitta och svettas och skriva nytt i en studio de närmsta månaderna. Men man ska ju aldrig säga aldrig… Känner jag producentfan rätt så har han säkert något lurt i görningen.

Om du drömmer helt fritt, undar jag, vad gör IGNEOUS HUMAN om 10 år? Vad har ni upnått då och vad vill ni göra därefter? Andreas skrattar åt frågan, men berättar sedan om en något speciell dröm:

-Hahaha, det där vågar jag inte ens spekulera i. Med tidigare erfarenheter i bakfickan så kan allt hända. Förhoppningsvis har vi genomfört en massa bejublade spelningar om tio år, släppt x antal kritikerrosade skivor och har pengar så jag kan köpa en grizzlybjörn som jag kan rida på.

Avslutningsvis undrar jag vilken den där frågan är, som jag borde ha ställt, men som jag inte gjorde. Och vad skulle i så fall svaret bli? Och det visar sig att Andreas tycker jag missat en väsentlig aspekt i frågandet.

-Du borde frågat så här =) “Hittills har alla frågor handlat om bandet. Vad vill ni säga om er musik?”

-Vi tror oss ha musik till tvättäkta metal heads som gillar våra tyngre och aggressiva element. Men de melodiska, musikaliska och rockiga inslagen borde även tilltala 60- och 70-talister. De som köpt samma LED ZEPPELIN-skiva remastrad för 62:a gången, bara för att de inte hittar något annat med samma känsla i musikaliteten.

När vi började jobba med Classe upptäckte vi ganska snart att vi hade olika smak och influenser. Classe tillhör en generation med ett helt annat tänk, ett hänsynslöst förhållningssätt till vad som är “metal”, och till vad som “går och inte går”. Han sket i alla gränser och koncentrerade sig på vad som blev bra musik, “tänk inte, bara spela!” Det hände vid mer än ett tillfälle att vi tänkte “vad faan gör han nu…?” Men det funkade!

Med bas- och trumgroove, inspirerat från 70-tals rock, blandat med growl och både fläskiga och melodiska gitarrer, hoppas vi kunna nå en bred publik från flera generationer.

Härligt! Jag och Werock tackar Andreas för hans tid och uppmärksamhet, och önskar honom och IGNEOUS HUMAN varmt lycka till på den påbörjade färden mot framgång, världsturnéer och kommande grizzlybjörnsinskaffande.

BiblioteKarin

Alice in Chains – Black gives way to blue

Black gives way to blue

ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, “Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med “Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.

Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan “Jar Of Flies” (1996).

Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.

“Black Gives Way To Blue” är ingen ny “Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.

/Jonas Andersson