Etikettarkiv: 2011

Moloken – Rural

Moloken RuralARTIST: Moloken
TITEL: Rural
RELEASE: 2011
BOLAG: Discouraged Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag lyssnar, än mindre går igång på sludge. Men MOLOKEN får mig övertygad om att denna subgrenre faktiskt inte är totalt genomusel.

Att lyssna på “Rural” är som att träda ut i en distad ödemark eller att beskåda ett monolitiskt ångestfjäll i skymningen då fimbulvintern skall sänka sig över människornas boning.

Öppnande The Titan Above Us har en inledning lika suggestiv som lång – och jag har inte ett vitten emot detta. Musiken släpar sig framåt med ett driv som egentligen kontradikterar allt jag trodde mig veta om genren – suveränt.

Jag gillade bandets förstlingssläpp “Our Astral Circle” riktigt mycket, men jag tycker faktiskt att “Rural” är en om möjligt ännu bättre platta. Det jag framför allt uppskattar är att bandet vågar låta musiken ta tid på sig – och de gör det utan att det blir tråkigt för en enda sekund. Detta beror såklart på att grundidéerna är så pass solida att inte en enda låt känns stel eller intetsägande.

Gitarrspelet från Patrick Ulmefors och Kristoffer Bäckström är ömsom smekande vackert, ömsom brötigt yxigt som i exempelvis Walz Of Despair som drönar fram likt en sårad och deprimerad jättebälta.

Ödsligheten i MOLOKENs musik är något som jag både attraheras av och ryggar tillbaka ifrån – “Rural” är inte en partyplatta på något sätt – ändå är det mycket befriande att lyssna på musik som bejakar det inre mörkret och vågar vara så ångestframkallande som en platta mäktar med. Det, mina damer och herrar, är den sanna styrkan med “Rural”.

Deathember – A Thousand Flatlines

deathember2011ARTIST: Deathember
TITEL: A Thousand Flatlines
RELEASE: 2011
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Mitt leende blir allt bredare och jag känner hur ögonen lyser när jag hör de vokala insatserna på “A Thousand Flatlines”, debut-EP:n av det Huddingebördiga DEATHEMBER. Hyenehysteriskt skratt, gläfsande skall, djupaste dödsgrowl, skrik och ja, faktiskt en liten del “normalsång” också däremellan. Och allt så väl sammanhållet i en skapelse som är ren glädje att ta del av.

Detta är en högst välproducerad platta som gör ett mycket starkt intryck som debut betraktat. DEATHEMBER uppmärksammades i höstas när första singeln, The Linear Act, släpptes och då inte minst för att den forne SIKTH-sångaren Mikee Goodman gästar på det spåret. När nu hela EP:n föreligger står det dock klart, med den jämnt höga nivån låtarna håller, att DEATHEMBER och dess sångare är fullt kapabla att helt stå på egna musikaliska ben. De instrumentala insatserna är också rakt igenom mycket väl godkända och de sex spåren har en variation som gör att jag gärna sätter spelaren på repeat och startar om plattan så snart sista låten, This Treacherous Mind, tonat ut.

EP kallar banden sitt förstlingsverk (ja, demo har iofs släppts tidigare) men med sina sex låtar och i stort sett 30 minuter högkvalitativ musik bör detta snarast ses som en fullvärdig debut. Och som sådan är DEATHEMBERs “A Thousen Flatlines” en het kandidat till utnämningen som 2011 års bästa svenska debut.

One Inch Giant – Malva

ARTIST: One Inch Giant
TITEL: Malva
RELEASE: 2011
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Göteborgska ONE INCH GIANT har inte många år på nacken, det är närmare bestämt 2 år sedan bandet inledde sin musikalisk resa. Trots det har de redan hunnit med att beträda scenen på flera av Göteborgs mer välkända hårdrockställen såsom Musikens Hus, Sticky Fingers samt Belsepub. ONE INCH GIANT består av Gabriel Lugo Mendéz på gitarr, Gabriel Ek på trummor, Axel Berglund på bas samt Filip Åstrand på sång. De toner som bjuds får en att vända blickarna mot sjuttiotalet, där de hämtat merparten av sin inspiration. Nedstämda släpande gitarrer och framförallt en ljudbild som gör att en referens till KYUSS även känns helt befogad.

Fullängdsdebuten ”Malva” har definitivt potential, men större delen av låtarna saknar dynamik. Det blir trist helt enkelt, mycket beroende på att sången är enformig och tempot inte varieras märkbart. Filip Åstrand som stundtals påminner mig lite om den nu tyvärr bortgångne Layne Stayley, har dock en skön känsla i sången trots att tonsäkerheten inte känns klockren alla gånger. Utveckling av röstresurserna, förslagsvis högre tonläge emellanåt hade bara gynnat musikens framtoning, för när detta väl görs, låter det riktigt bra. Stundom blixtrar det till med starka melodier och riktigt feta riff som i favoriten Echoes Of The Night.

Med att fortsätta att skriva låtar och framförallt att turnera så mycket möjligt, ser jag att ONE INCH GIANT kan bli några att räkna med i framtiden. Men det är ett extremt hårt musikklimat där ute, konkurrensen är stenhård. Därför är det a och o att hitta en egen identitet. För att skapa unik musik krävs unika influenser, som en vis man en gång sade.