Etikettarkiv: 2020

Mors Principium Est – Seven

ARTIST: Mors Principium Est
TITEL: Seven
RELEASE: 23/10 2020
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller melodisk döds, det vet ni ju sedan tidigare, då finns det ett antal problem som kan ställa till det för band inom genren. Att hålla sig på rätt sida av de synnerligen konservativa lyssnarna brukar vara ett sådant, tradigt och – i många fall – undermåligt låtskriveri med inte tillräckligt bra melodier samt att inte helt stagnera under genrens regler utan kunna prestera låtar som håller.

MORS PRINCIPIUM EST har, om vi kollar på något så ytligt som snittbetyg på Metal Archives inte haft dessa problem under någon större utsträckning, och med förra skivan “Embers Of A Dying World” drämde de i med storsläggan och presterade ett album av mycket hög klass.

“Seven” som släpps på fredag fortsätter på samma höga och jämna nivå. Skivan har snurrat på repeat i mina lurar det gångna dygnet, och jag har inte tröttnat än på den. Gitarrarbetet från Andy Gillion är av sådan klass att jag är beredd att utnämna hans insats som en av årets bästa – det är episkt, melodiskt och riffen drivs hem med en sådan makalös övertygelse. Och att hans arbete sitter är viktigt då resten av de instrumentala insatserna är programmerade. Nu märks inte detta alls då dagens teknik är så pass sofistikerad, och i de väsentliga delarna så ångar “Seven” av kreativ kraft så det räcker och blir över. Mest imponerad är jag av Gillions ypperliga insatser som solist – han ligger hela tiden på rätt sida och levererar solon som gör att jag vill höra mer, men han lirar inte på bekostnad av låtmaterialet.

Ville Viljanen på sång gör en insats av graden som jag förväntar mig av honom. Han har en fint raspig stämma som kontrasterar fint mot musiken och ömsom skaver ömsom stöttar resten av musiken.

“Seven” är en av de mest melodistinna plattorna ni kommer höra i år – att MORS PRINCIPIUM EST sannerligen är ett band som just nu presterar på hög nivå förstår ni av mitt betyg, och gillar man melodisk döds så ska man kolla in den här skivan.

 

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är “Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan “Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte “Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.

Radiant Knife – The Ghost

ARTIST: Radiant Knife
TITEL: The Ghost
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I slutet av augusti recenserade jag första delen av RADIANT KNIFEs tvillingverk, föregångaren till “The Ghost” som heter “The Body” . 

Har ni inte lyssnat på den skivan, så tycker jag att ni ska göra det då i alla fall bandet självt anser att plattorna hör ihop och ska betraktas som en enhet.

Och jag måste säga att det var ett kärt återseende då jag dök ner i “The Ghost”, för duon fortsätter sitt fina låtbyggande. Denna gång är det faktiskt än mer känsloladdat än tidigare. Tyngden finns kvar, med oerhört smäckert kringbyggande av keyboards som dock aldrig tar över fokus från gitarrarbetet. Bäst är bandet i låtar som True Believers som har ett fruktansvärt härligt sväng och en nästan upplyftande euforisk vibe och avslutande The Light Born From Dark.

RADIANT KNIFE övertygar mig om att de har snickrat ihop två fascinerande EP:s som skickligt skiljer sig åt men som ändå tydligt bildar en enhet. Gillar man känslomässigt drabbande sludge med progressiva inslag är detta ett band att hålla koll på.